Det är ingen rättighet att få gå på Gröna Lund
Vad händer med barn som får allt de pekar på?
“Bojkotta skiten”. “Sinnessjukt”. “Katastrof, aldrig mer!”
Nej, det här är inte reaktioner på Nato-förhandlingarna utan på de nya priserna som införts på Gröna Lund inför säsongen och det gör mig både full i skratt och bedrövad samtidigt.
Full i skratt för att det finns vuxna människor som per automatik skriker “bojkotta” så fort något inte passar dem själva. Lol som kids eventuellt fortfarande säger?
Men mest bedrövad över att så väldigt många människor verkar tycka att Gröna Lund och många andra saker i vårt samhälle är här för att serva just dem. Som om Grönan har en skyldighet gentemot allmänheten att se till att alla har råd att köpa åkpass.
Visst vore det fint om alla hade råd med allt eller om absolut ingenting vore dyrt och vi delade lika på allt och alla klädde sig likadant. Men då börjar vi ju närma oss en ideologi som väldigt få frivilligt vill leva i.
Jag tror nog att Gröna Lund (eller valfritt nöjesetablissemang) vill kunna erbjuda så många som möjligt att åka hos dem. Det är ju deras affärsidé. Man är sällan ute efter att ha ett tomt nöjesfält. Men det är också ett företag som ska skötas. Det är löner som ska betalas. Det är maskiner som ska underhållas. Det är, ja, jag upprepar mig men det tål att förtydligas, för bövelen ett företag. Ett företag som helst bör gå med någon form av vinst.
Det är dessutom ingen rättighet att få åka fritt fall och tappa ut en popcorn-påse på marken. Det är ingen som är skyldig dig det, varken samhället eller något företag. Det är en otrolig lyx att kunna unna sig en dag på ett tivoli med sin familj. Så har det alltid varit. Under hela min uppväxt var jag på Gröna Lund en gång. Förvisso bodde vi i Småland så vi var bara i huvudstaden en endaste gång. Det var inget jag tog för givet eller ens såg som en möjlighet. Eventuellt närde jag hopp.
Jag tror vi någonstans fått för oss att våra drömmar och önskningar ska gå i uppfyllelse. Och gör de inte det, då blir det bojkott och framför allt är det någon annans fel.
Självklart är det oerhört tråkigt att inte ha möjlighet eller råd att göra allt man vill och framför allt suger det att inte kunna skämma bort sina barn med fantastiska upplevelser. Men vad händer med barn som får allt de pekar på i livet? Vad finns det kvar för dem att sträva mot?
Även om det gör ont i hjärtat för oss föräldrar så tror jag att det är bra för barn att få motstånd. Att få lära sig att man ibland måste kämpa för att få det man längtar efter. Att få lära sig jobba mot sina mål. Ärligt är vi sämst på det i vår familj, vi var till och med på Gröna Lund förra helgen (japp, det kändes djupt i plånboken) men när jag tänker tillbaka på hur jag tjänade fem öre per inburet vedträ när jag var liten för att tjäna in pengar till det hett efterlängtade lördagsgodiset så känner jag mig som ett stort misslyckande som förälder.
För sanningen är: Mina barn är för bortskämda. Fruktansvärt bortskämda. Och jag tror inte vi är ensamma om att skämma bort våra barn med annat än kärlek. Och i slutändan får vi berättigade, bojkottande, gaprövar som skyller på andra och skriker högst på internet så fort något går emot dem själva. Det jobbiga är att vi bara har oss själva att skylla egentligen.
