Ursulas son Sigge, 16, tog sitt liv

Sprider kunskap om psykisk ohälsa

Uppdaterad 2020-09-23 | Publicerad 2020-09-16

De levde som en lycklig familj.

– En kompis sa att om det här kan hända er familj så kan det hända vem som helst. Han har haft allt han har behövt, säger Ursula Ekman.

Hon pratar om sin son Sigge. Sommaren 2012 blev hans sista.

Sigge blev bara 16 år.

Sigge, som bodde med sina föräldrar och syster i Karlskoga, skulle börja teknisk linje på gymnasiet och var inte så bekväm med det.

– Han skulle få nya klasskompisar, så han var som de flesta tonåringar är.

En vecka innan skolstarten ringde Ursula till sin son som var hemma. Hon föreslog att han kanske skulle titta lite på mattetalen och förbereda sig.

– Med det sa vi hej då. Det var det sista vi sa till varandra.

Kvällen kom och varken Ursula eller Sigges pappa hade sett Sigge, eller hört från honom, på hela dagen. Ingen visste var han befann sig. Både hans nycklar och mobiltelefon låg kvar hemma och mopeden och cykeln stod orörda. De ringde polisen. Vid 18-tiden började sökinsatsen. Letandet pågick i flera dagar. Den fjärde dagen arrangerades en skallgångskedja där 150 personer deltog, en av dem var Sigges syster. Plötsligt hörde Ursula henne skrika, hon hade hittat Sigge.

– Hon såg honom i närheten av hans gamla kojor. Vi var helt förtvivlade.

Lämnade ett avskedsbrev

I en av Sigges fickor låg en lapp med en kod så att de skulle kunna komma in i hans dator, där han skrivit ett avskedsbrev.

”Jag älskar er mycket men jag orkar inte vara ensam längre. Jag sitter här vid datorn dygnet runt och hälften av tiden spelar jag inte för det är inte kul längre. Jag tittar bara in i skärmen för jag har inget annat att göra. Jag säger nej om nån vill va med mig för jag kan inte va med nån. Jag vet inte vad som hänt men jag känner mig tryggast vid datorn. Jag vill inte gå i skolan för jag vet att jag inte kommer klara av det för jag har suttit här vid datorn hela tiden så jag kan inte nåt längre. Ni behöver inte vara ledsna över det här för jag vet att jag har varit jobbig dom senaste åren. Jag har velat göra det här ända sen femman och jag tror inte det beror på hur jag blivit behandlad i skolan. Den ända riktiga vännen som jag hade var xxx. Hejdå”, stod det i brevet.

– Vi visste inte att han mådde dåligt, vi hade inte en aning, säger Ursula.

Efter händelsen har hon gått igenom Sigges liv i huvudet. Var det något som de borde ha sett?

– Med facit i hand kan jag se alla signaler som fanns egentligen. Den veckan han tog sitt liv slutade han äta och då älskade han mat, och han sov så länge på dagarna. Samtidigt är det sådant som tonåringar gör så man har svårt att se skillnaden där och då. När han var i liv tänkte jag att det var tonårsgrejer. Det är nu i efterhand som signalerna är tydligare för mig.

<div data-tipser-pid="5f1038589c4ead0001f57dc9" data-tipser-view="compact"></div>

Familjen brukade resa, bland annat till Österrike för att vandra. Ursula och Sigge syns på bilden.

”Fick aldrig chansen att göra något”

Sigge hade inga vänner. Han hade en i början på högstadiet men sedan ägnade han mer tid åt datorn, han satt jämt och spelade spel, något som Ursula och han bråkade om. Sociala sammanhang var svåra för honom.

– Hade han bara haft en endaste god vän, hade det här aldrig hänt, han hade ingen att vända sig till.

Han var specialkunnig på vissa grejer och Ursula tror att han kan ha haft en diagnos.

– Men det går inte att diagnostisera någon som inte finns längre. När han var riktigt liten var det på tal om att utreda honom för adhd men vi gjorde aldrig det. Det kan jag ångra idag.

De kommer heller aldrig veta om han led av psykisk ohälsa samtidigt som hon tror att han borde ha gjort det. Hon önskar att han hade sagt något om hur han mådde.

– Jag fick aldrig chansen att göra något. När vi satt med varandra hade han kunnat sagt :”Mamma, jag mår dåligt”. Men det gjorde han inte. Det går inte att gissa. Är det ingen som säger något tror man att allt är bra.

<div data-tipser-pid="5f1038599c4ead0001f58031" data-tipser-view="compact"></div>

Skapade ”Sigges gåva”

Efter Sigges död ville alla veta vad som hänt. Det var då en kompis föreslog att Ursula borde hålla en föreläsning, så att hon slapp berätta allt om och om igen. Sagt och gjort. 155 personer samlades för att höra Ursula berätta om Sigge. Och utan att be om det skänkte folk pengar, sammanlagt blev det 7 500 kronor som hon ville lägga något meningsfullt.

– Då föddes en idé hos mig. Att jag ville ge tillbaka till skolan, till de elever som är bra kompisar, som värnar om sitt och andras värde.

Idén blev till ”Sigges gåva”. Sedan sju år tillbaka delar hon ut en summa pengar till de elever som gjort det extra för sina skolkamrater, vilka väljs ut av lärare och kuratorer. Snart har hon delat ut en halv miljon, bland annat tack vare företag i Karlskoga som skänkt pengar.

– Det är inte så att man inte blir rörd när det dags att dela ut Sigges gåva, för att de tycker det är det finaste priset man kan få.

”Måste leva för de som lever”

Ursula håller även fortfarande föreläsningar om Sigge, psykisk ohälsa och mobbning. I fyra års tid har hon medverkat på den årliga likabehandlingsdagen på en högstadieskola i Degerfors.

– En lärare varnade mig för att eleverna inte sitter stilla och inte är tysta, men man kunde höra en knappnål falla. Då känner jag att det här har ett syfte, det finns ett behov av att prata om det här. En del säger att man inte ska prata om självmord men jag tror precis tvärtom.

Hon försöker förmedla till elever hur viktigt det är att prata med någon om man mår dåligt, och att de känslor man har kan vara övergående.

– Speciellt i högstadiet så har man många känslor inom sig. Om man känner att man har problem ska man prata med någon som man känner att man har förtroende för. Annars kan det gå så här illa, om man bara struntar i det.

Tack vare att hela staden slöt upp har Ursula växt och orkat gå vidare – något hon var tvungen att göra.

– Jag måste leva för de som faktiskt lever, jag har en dotter också och en man, vi måste leva vidare. Även om vissa dagar är tunga och jag kan känna fy fan, varför skulle jag råka ut för de här?

Hit kan du vända dig om du mår dåligt

SOS Alarm 112
Vid akuta lägen eller vid tankar på självmord, ring alltid 112.

Mind Självmordslinjen 90101
Stödlinje för personer med tankar på självmord. Öppen kl 06–24 varje dag. Tel: 90101.
Chatt: chat.mind.se

Vårdguiden 1177
Sjukvårdsrådgivning samt uppgifter om närmsta psykiatriska akutmottagning. Tel: 1177
www.1177.se

Jourhavande präst
Tel: 112, alla dagar kl 21–06
Svenskakyrkan.se/jourhavandeprast

Jourhavande kompis
Tar emot samtal från barn och unga upp till 25 år. Chattjour vardagar kl 18–22, helger kl 14–18.
jourhavandekompis.se

Jourhavande medmänniska
Tel: 08-702 16 80, alla dagar kl 21–06.

Bris, Barnens rätt i samhället
Tel: 116 111. Alla dagar kl 14–21, samt vardagar kl 9–12.
Vuxentelefon om barn: 0771-505050, vardagar kl 9–12
Chatt, alla dagar kl 14–21:
http://www.bris.se/?pageID=189

Rädda Barnens stödlinje
Har du flytt till Sverige? Är du ung? Vill du prata med någon? Rädda Barnens stödlinje svarar på arabiska, dari, pashto, somaliska, tigrinja, svenska och engelska. Även för föräldrar.
Telefon: 0200-77 88 20. Alla dagar kl 15–18.

Spes – suicidprevention och efterlevandes stöd
Tel: 020-18 18 00. Telefonjour varje dag 19–22.
spes.se

Pratamera.nu
Få råd, stöd och behandling av specialister på psykisk ohälsa. Hos Pratamera kan du snabbt få hjälp med ditt mående vid chatt, video och terapiprogram (KBT) av legitimerade psykologer och psykoterapeuter.
Kostnadsfritt om du är under 20 år, annars 250 kr per besök (frikort
Pratamera.nu

Suicide zero
Fakta och råd om självmord.
www.suicidezero.se/fakta-rad


  Prenumerera på Familys nyhetsbrev

Aftonbladet Family har skapat ett nyhetsbrev med erbjudanden, veckans snackisar och bästa krönikor. Klicka här för att få del av detta kostnadsfritt varje tisdag!

ANNONS

Populära produkter för den lilla:

I samarbete med

Prisjakt.nu