Gravida: Så mår vi i pandemin
”Min partner missar chansen att se sitt barn på ultraljud”
Uppdaterad 2020-12-14 | Publicerad 2020-12-13
De är gravida för första gången och inget är sig likt, på grund av coronaviruset.
Här berättar de känslan av ensamhet – och oron inför förlossningen.
– Det kommer att vara ett helvete om min partner inte får vara med, säger Caroline.
Caroline, från Ytterby, är gravid med sitt första barn. Hennes graviditet klassas som en riskgraviditet då hon har en njure och två livmödrar. Detta innebär att hon måste gå på täta kontroller och undersökningar, för att se att allt funkar som det ska.
Hur har du påverkats av restriktionerna som råder? Vad har varit jobbigast?
– Alla påverkas ju. Men det jag känner är att jag, som har en jobbig graviditet med en massa kontroller, tycker det är tungt att gå igenom detta själv.
– Min partner missar chansen att få se sitt barn på ultraljud för första gången. Jag kan bita ihop och leva med det mesta men det som mest tar på psyket är att han inte får uppleva det jag får, det hade varit skönt om han fick vara delaktig. Jag känner mig ensam i graviditeten fast jag vet att jag inte är det, han gör så gott han kan. Det är ju två personer som skapar ett liv, då ska det vara två som går igenom processen.
Vad känner din partner?
– Han tycker att det är jobbigt, det tar psykiskt på honom också, även på grund av att han vet att jag tycker det är jobbigt. Det här är ju hans första barn också. Hade vi haft ett barn innan hade det klart varit surt men inte lika, för då hade vi redan fått gå igenom det här. Dessutom är det oklart om han kommer att få vara med på förlossningen.
Var det som du tänkt dig, att vara gravid?
– Jag trodde graviditeten skulle vara en annan känsla för mig, jag trodde jag skulle ha någon vid min sida hela tiden när det väl blev aktuellt. Från dag ett till då jag födde, men just nu är inte världen som man tänkt sig.
Caroline jobbar i kassan på en butik, oron för coronaviruset är stor.
– Jag har en ökad rädsla då jag har graviditet som jag går igenom, men jag är inte bara rädd för min egen del utan också för dem i min närhet, vissa är i riskgrupper.
Den största oron inför förlossningen är dock att hennes kille inte får vara med när deras barn föds.
– Jag vet att de är duktiga på sjukhuset, men min största oro är att få gå igenom igenom förlossningen själv också. Jag lider av psykisk ohälsa och är livrädd för att mitt psyke inte kommer att hantera det. Min sambo är min största stöttpelare, han är den enda som kan lugna mig och hantera mig oavsett vad jag känner. Jag har redan en uppbyggd förlossninsrädsla så jag vet inte vad jag skulle göra om han inte var med.
– Det låter hemskt men det kommer att vara ett helvete om han inte är med. Jag har en jobbig graviditet som jag går igenom själv just nu, ska jag behöva gå igenom förlossningen ensam också?
Tycker du att restriktionerna är rimliga?
– Restriktionerna är överlag rimliga. Jag är inte oresonlig. Jag förstår att de finns. Samtidigt så är man två om en graviditet, det går att hålla avstånd. Jag menar inte att min partner ska sitta och hålla handen, jag skulle bara vilja att han kunde vara närvarande, han har rätt att framföra sin åsikt också. Nu tvingas jag till att vara ensam. Jag önskar att man hade sluppit vara ensam i allt.
Hon vill dock hylla vården.
– Vården är fantastiskt, de gör allt för att man ska känna sig lugn och trygg i det här.
Emma, 24, från Eskilstuna är gravid med sitt första barn. Hon är i vecka 36 och bebin väntas komma i slutet av december. Hon har haft turen att bo i en stad där partnern har fått följa med på ultraljudet. Dock har han inte fått följa med på informerande möten.
– Jag tycker det är tråkigt men nu har han tagit reda på information på egen hand och lyssnat när jag berättat vad som sagts på mötena. Vi försöker göra det bästa av situationen, men det är klart att min parter hade velat närvara. Jag kan prata med barnmorskor och läkare vilket inte han kan. Det har varit lite sorgligt att han inte kunnat följa med men jag har försökt att inte vara bitter på grund av det, det handlar om folks hälsa och liv.
Hon kan förstå att restriktionerna innebär en sorg för många gravida.
– Det finns en ovisshet och oro. En partner har en stor roll och är en trygghet för en. Dessutom är det jobbigt för alla partners också, de blir åsidosatta.
Emma känner själv oro inför sin förlossning: Tänk om man ändrar på riktlinjerna, och partnern inte är välkommen på förlossningen trots att hen är frisk?
– Man vet inte om det ändras eller eskalerar. Men just nu får han följa med, bara han inte påvisar symtom ska det gå bra. Jag är väldigt tacksam om det förblir så, det är det som är viktigast för mig.
Just nu håller de sig hemma så mycket de kan för att inte äventyra något.
Hur har det varit att vara gravid under pandemin? Var graviditeten som du tänkt dig?
– Nej det var det inte. När coronaviruset kom tyckte jag det var jobbigt då man inte visste riktigt om gravida var i riskgrupp eller inte. Det har varit en jobbig ovisshet, när man inte haft koll. Vissa har behandlat en som man är i riskgrupp och hållit avstånd, andra inte. Jag är personligen försiktig och har inte tagit någon onödig risk. Det är jobbigt att vara gravid som det är, i vanliga fall hade man inte behövt oroa sig för viruset.
Tycker du att restriktionerna är rimliga?
– Jag förstår restrektionerna, jag finner mig i dem – samtidigt som jag kan känna en oro över att de ska ändras. Generellt tycker jag det är synd att exempelvis mammagrupper inte finns just nu, så det går inte att träffa andra föräldrar. Det finns alternativ digitalt men det är inte samma sak.
24-åriga Märta, från Göteborg, väntar sitt första barn och är gravid i vecka 22.
Hur är det att vara gravid med första barnet i denna tid?
– Det är en väldigt speciell känsla. Jag har tidigare aldrig sett andra människor som några som kan smitta mig något som kan göra en riktigt sjuk. Det gör att det blir ett lager till av oro, men sen har jag ju aldrig tidigare varit gravid.
Hur har du påverkats av de rådande restriktionerna?
– Det som har påverkat mig mest är att pappan inte får följa med och att allt ansvar läggs på mig. Det är jag som ska hålla på vad som sägs på ultraljud och på besök. Som jag har förstått det jobbar man med jämställdhetsintegrering inom mödravård och förlossning. Det verkar ha släppt under pandemin, vilket är lite spännande att följa.
– Den patriarkala synen på att det är kvinnans jobb att vara gravid blir tydligare nu, och då har vi gått mot ett jämställt sätt att se på föräldraskap. Just nu känns inte det viktigt längre. Jag kan bli lite irriterad på att allt läggs på mig som redan har ett stort jobb med att skapa en människa.
På Östra sjukhuset har man kunnat köpa filmer på ultraljudet, något som var viktigt för Märta och partnern, som enligt henne också påverkats av restriktionerna, om inte mer.
– Det är känslan av att han inte är en del av graviditeten, att allt handlar om mig och barnet, att det bara är jag som är en aktiv del av vården och får lyfta min oro. Det är inget som han får möjlighet att göra. Han har länge känt sig som en passiv deltagare. Det har blivit bättre nu när det syns att jag är gravid och vi pratar aktivt om det själva.
Tanken på att hon eller hennes partner blir sjuk inför förlossningen gör oron extra stor.
– Då kommer han inte få närvara. Han som är den största tryggheten och som finns där hela tiden. Att det skulle tas ifrån en skulle vända upp och ner på vad som annars skulle vara en fin upplevelse. Tanken gör mig jätterädd. En sådan sak skulle få mig att stänga av helt och hållet, tyvärr.
Även tanken på att vara själv på BB är skrämmande. Att få vara kvar ensam med sin bebis, samtidigt som man är utslagen.
– Båda två måste ju lära sig känna att de är likvärdiga förälder just i början. Och att båda är aktiva föräldrar och tar sitt föräldraansvar, det är viktigt. Om jag skulle bli kvar flera dagar på BB av någon blir den möjligheten mindre.
Var det som du tänkt dig, att vara gravid?
– Det var det inte riktigt. Den här känslan av att man inte är välkommen i vården på samma sätt. Man blir istället ifrågasatt; Har du en tid, vad gör du här, har du förkylningssymtom och så vidare.
Tycker du att restriktionerna är rimliga?
Det är mycket möjligt att de är rimliga, jag är ingen expert. Men det känns som att det kanske borde finnas större förståelse för enskilda personers livssituation och psykiska mående och att man skulle kunna göra undantag.
– Om man jämför med handeln som jag arbetar inom så får man handla i butiker hur mycket man vill med vem man vill men jag får inte ha med min partner på ett ultraljud. Men det är mycket möjligt att det är så för att skydda personalen, och då kanske man får offra sig.
Prenumerera på Familys nyhetsbrev
Aftonbladet Family har skapat ett nyhetsbrev med erbjudanden, veckans snackisar och bästa krönikor. Klicka här för att få del av detta kostnadsfritt varje tisdag!
