”Det är så fel att hon inte finns här längre”

Helena hade precis fött sitt tredje barn – då förlorade hon sin dotter

Isoldé kommer aldrig mer ha på sig sin pingvindräkt.

Snart har det gått två år sedan Helena låg på förlossningen och fick samtalet som krossade allt.

– Jag kände så mycket ansvar över att jag, som mamma, inte kunnat rädda henne.

Helena visar oss runt i sitt hus med sin sju månader gamla dotter Jolié i famnen.

För några år sedan hade hon tagit bort barnens kludder på väggarna. Nu låter hon det sitta kvar, för att hon vill bevara minnen från dem. Hon tycker att huset känns mer levande.

Utanför barnens sovrum finns en minnesvägg för Isoldé, Helenas näst äldsta barn, som hon och hennes sambo Erik förlorade för snart två år sedan.

Väggen pryds av allt som påminner om henne: Bilder på Isoldé i lekparken och iklädd pingvindräkt, ett gipsavtryck av hennes hand, och små röda klackskor med svarta prickar.

I huset finns en minnesvägg för Isoldé. Bland annat en bild på henne iklädd pingvindräkt.
I huset finns en minnesvägg för Isoldé. Bland annat en bild på henne iklädd pingvindräkt.

Vi går in i sonen Francis rum, rummet som egentligen skulle ha varit Isoldés. De tidigare lila kulörerna är numera blåa. Han föddes dagen innan hon dog.

– Vi gav honom namnet Francis som betyder fri man, för att vi vill att han ska vara så fri han bara kan från det som hände. Så vi har bestämt att vi ska fira honom den 3 december och den 4 december ska vi sörja. Men det är lätt att säga, sedan ska man genomföra det också.

”Grät av chock”

I somras rapporterade medier om att två barnvakter erkänt vållande till annans död efter att ett barn dött av värmeslag i en gäststuga i december 2020.

Barnet hade sovit ensam med ett element och kupévärmare påslagna, och barnvakterna tittade till henne vid några tillfällen – genom att kika genom fönstret och att lyssna utanför. På morgonen avled barnet.

Barnet var Isoldé, som endast blev ett år och sju månader gammal.

Helena har tänkt på den natten, om och om igen.

– Varje kväll jag skulle sova så tänkte jag ”Nu la de henne, undrar om det är nu hon dör eller om tio minuter, eller om en halvtimme”. Jag låg vaken och ältade det här, men det gör jag aldrig längre. Det är väldigt skönt, att det kan ändras.

Hon var på förlossningen.

Det hade knappt gått ett dygn sedan hon fick sin nyfödda son på bröstet, när hon fick samtalet från Erik. Det var något allvarligt som hade hänt.

Isoldé var på väg i ambulans till sjukhuset, han befann sig i en ambulans efter. ”Ska hon dö nu?”, undrade Helena.

– Jag kände det inom mig, att hon var död. Jag grät av chock.

Helena fick åka med Francis i ambulans till sjukhuset som Isoldé förts till.

Innan hon hann fram ringde Erik en gång till. Denna gång grät han. Hon var död.

– Den tiden i ambulansen var fruktansvärd. Jag tycker synd om personalen med, de visste inte vad de skulle göra. Jag bara låg där och grät, med ett barn i famnen, och visste inget. Jag tänkte även mycket på Erik, att han skulle behöva vara där själv.

”Var bara ett skal som låg där...”

Hon skrev till alla på Snapchat att Isoldé var död. Något hon i efterhand förstår att hon gjorde av chock – för det är väl inget en normal funtad människa gör? Menar Helena. Hon minns även samtalet till sin kompis: Ville hon komma in och se Isoldé?

– Mitt fokus var att alla måste få veta, och att de som ville skulle få se henne.

På sjukhuset befann sig barnvakterna som tagit hand om Isoldé och tvååriga storasystern Helia, samt andra familjemedlemmar. Helia, som annars är pratglad, var lugn och tyst.

– Hon var helt annorlunda. Det måste varit konstigt för henne att jag kom med en nyfödd. Hennes syster är död och så kommer en ny bebis som hon aldrig träffat. Jag var rädd att hon skulle känna att vi inte ville ha Isoldé. Att hon på något sätt skulle tro att det var så här man gjorde, att vi skulle byta ut henne med.

En präst visade Helena in i rummet där Isoldé låg.

– Det första jag såg var mitt döda barn. Jag fick en chock för hon såg så annorlunda ut. Det var inte mitt barn. Det var bara ett skal som låg där. Den chocken sitter kvar i kroppen, därför tycker jag det är obehagligt att se dockor – som bara är som skal.

Helenas röst brister när hon berättar att Isoldé skickades på obduktion samma dag.

– Vi fick aldrig möjligheten att se henne en gång till. Jag hade velat haft mer tid med henne. Jag kramade henne när hon låg där, hon var så stel och kall. Det var så svårt att röra henne.

Helena med Jolié i sin famn. Hon har svårt att hålla tillbaka tårarna när hon pratar om Isoldé.
Helena med Jolié i sin famn. Hon har svårt att hålla tillbaka tårarna när hon pratar om Isoldé.

Kroppstemperatur: 42 grader

Hemma möttes de av Isoldés skor, jackor och rum. Då förstod de att hon aldrig skulle komma hem igen.

– Det var så konstigt att komma hem med en bebis. Ingen ville ha honom, vi kände ju inte honom än. Vi ville bara ha henne tillbaka. Men i dag skulle vi aldrig vilja byta honom mot någon.

– Det kan man känna att man har dåligt samvete för, att vi kände så som föräldrar. Men det är samtidigt normalt, man får vila i att man bara är mänsklig.

När någon drabbas av sorg och trauma tar man till olika medel för att dämpa smärtan, säger Helena. För henne innebar det att köpa saker till Helia, och planera nyårsfirande.

– Jag skulle ordna nyårsfest, då hade vi precis begravt henne. Jag planerade dukning, inköp och mat. Det var nog det enda sättet att överleva just då.

Helena kunde inte hantera att Isoldé dött under barnvakternas ansvar, och ville inte ta i det förrän obduktionen var klar.

När den väl var det, fick Helena och Erik svart på vitt att hon dött av värmeslag och syrebrist. Isoldés kroppstemperatur var 42 grader när hon kom in till sjukhuset. Då hade hon fått hjärt- och lungräddning i vinterkylan.

I rapporten beskrevs detaljer om hur hennes sista timmar i livet var. Detaljer som Helena än i dag mår illa av att höra.

– Nu har det börjat sjunka in, men det gör fortfarande ont och det är skitjobbigt att tänka på det. Jag kände så mycket ansvar över att jag, som mamma, inte kunnat rädda henne.

”Bara en olyckshändelse”

Nu ville Helena och Erik ha svar från barnvakterna: Varför hade de inte kollat till Isoldé bättre, varför öppnade ingen dörren tidigare?

Men allt de fick höra var att det bara var en olyckshändelse. Även andra i deras närhet har uttryckt att ”Det som har hänt, har hänt. Nu går vi vidare”.

–  Det har varit triggande för mig. Det här bara inte något som händer, det är inte en kaffemugg som man tappat som gått sönder – de har tagit död på vårt barn. De har förminskat hela händelsen och vår sorg i och med att de uttryckt att det bara var en olyckshändelse.

Till sist kom erkännande de jagat efter. Barnvakterna erkände vållande till annans död, och fick ett strafföreläggande om villkorlig dom. De ska även betala skadestånd. Det är åklagare som utfärdar strafföreläggande, vilket ersätter en rättegång.

Även om Helena ett tag ville ta det till domstol, vilket barnvakterna ville undvika, har hon insett att det här är det närmaste erkännande de kunde få.

– Det hade inte varit värt att dra i hela rättsprocessen för vi hade inte mått bra av det. Det hade dragit ut på tiden mer och mer, vi var så himla trötta på allt.

– Sedan beslutet kom och det väl var färdigt kunde vi andas igen. Vi hade fått upprättelse, det kändes bra. Det kändes som att vi vann, om man nu kan göra det i detta, då de var tvugna att erkänna brottet. Nu står det på pappret. Det var allt vi ville från början, inte att de skulle hamna i rätten.

Att förlåta det oförlåtliga

”Du behöver aldrig förlåta dem”, har Helena fått höra. Hon menar att det är fel.

– Går jag runt här hemma och känner hat och är förbannad så går det bara ut över mig och min familj. De lever sitt liv och har ingen aning om att jag bär på hat. Att förlåta handlar inte om den som har utsatt en för något. Det handlar om ens egna läkningsprocess, jag kan välja att förlåta för att jag vet att det gynnar mig. Jag har förlåtit dem för min egen skull.

– Nu känner jag inget hat mot dem alls. Jag håller inte det här emot dem längre. Jag har bearbetat detta så mycket.

Helena har jobbat med att bearbeta sorgen. I dag jobbar hon även som handledare i sorgbearbetning och föreläser om det.
Helena har jobbat med att bearbeta sorgen. I dag jobbar hon även som handledare i sorgbearbetning och föreläser om det.

”Hela min existens var sorg”

Helena jobbar i dag som handledare i sorgbearbetning och föreläsare. Hon vill bryta tabut kring sorg och gärna arbeta mot företag, som vill erbjuda sorgbearbetning till anställda.

– Sorg är så himla mycket mer än att någon dör. Du kan ha gått igenom en skilsmässa, kämpa med att få barn, ha en förälder som är sjuk, du får inte det jobb du vill eller kan inte springa som förr. Du bestämmer vad sorg är för dig.

Att handleda grupper och enskilda har hjälpt henne i sin egen sorgbearbetning. De pratar mycket om vilket ansvar man har i sin egen sorg.

– Jag kände ett tag att jag kunde bete mig hur som helst i princip, men det funkar inte riktigt så. Utan jag har ett ansvar i hur jag väljer att agera och ta hand om den sorgen jag drabbats av, oavsett vem som orsakat den.

”Akta så att du inte fastnar i sorgen” eller ”nu borde du börja gå vidare”, är vanliga förmaningar från andra.

– Jag kommer alltid komma ihåg att mitt barn har dött. Jag kommer alltid sakna henne och bli påmind – när Jolié och Francis växer upp, att Helia inte har kvar sin jämnåriga syster.

– Men förr var allt jag tänkte, kände och hur jag agerade sorg. Hela jag, min existens, var sorg. Men med sorgbearbetning får man lära sig att leva med sorgen i form av att det är mer av en känsla och tillstånd som kommer och går – precis som andra känslor. Så det går jättebra att leva med sorgen, vissa perioder är tuffare och vissa är mindre tuffare.

Helena vid Isoldés begravningsplats: ”Förr var allt jag tänkte, kände och hur jag agerade sorg”.
Helena vid Isoldés begravningsplats: ”Förr var allt jag tänkte, kände och hur jag agerade sorg”.

”Allt är så himla fel”

Just nu har Helena kommit ur en tuff period, när barnen skulle till förskolan igen efter sommaren. De packade kläder åt barnen, och Helena hittade Isoldés regnjacka.

– Då bröt jag ihop för då kände jag ”Fan, det skulle varit tre barn jag skulle packat till”. Och sedan går man vägen till förskolan, och kommer dit och ser hennes plats. Man blir påmind om att allt är så himla fel.

Helena visar oss begravningsplatsen, som omges av gröna träd. ”Vår Isla Tissla” står det på Isoldés gravsten, ett smeknamn hon hade.

Isoldé är alltid närvarande i deras liv, vad de än gör. Helia ritar teckningar på sin syster och pratar med Isoldé från fönstret. Månen och stjärnor är Isoldé, säger hon.

– Vissa gånger är det fint och andra gånger vill jag sjunka genom jorden, för det är så fel att hon inte finns här längre.

Fotnot: Aftonbladet har sökt barnvakterna som inte återkommit.

Isoldé blev ett år och sju månader gammal.
Isoldé blev ett år och sju månader gammal.
Publisert:

Prenumerera på Familys nyhetsbrev

Krönikor, läsarhistorier och experternas tips relaterade till föräldraskap och barn.