”Det går alldeles utmärkt att vara pappa, pappa och döttrar”

Pappapappadotter har släppt bok

Publicerad 2022-11-05

Det började med ett meddelande på Instagram.

Sedan blev John, Johan och dottern Miriam fyra i familjen.

– Det kändes som att det var meningen på något sätt, att Astrid skulle komma till oss.

”Pappa, pappa, pappa” turas Miriam, 5, och Astrid, 1, om att ropa när vi besöker dem i deras hem i Stockholm.

– Pappa är populäraste ordet här hemma, säger John och Johan Valencia.

Många känner igen dem från Instagramkontot Pappapappadotter. Där vill de visa att familjer kan se olika ut och att det viktigaste är att barn får växa upp med kärleksfulla, trygga och stabila föräldrar.

– Vi vill ge andra barn en igenkänning i att det finns fler som lever liknande som de gör. Det kanske är fler barn som har två föräldrar av samma kön, eller har flera föräldrar som delar på föräldraskapet, säger John.

De träffades för åtta år sedan och med tiden ville de utöka familjen. För John, som är adopterad, var det helt uteslutet att de skulle få barn med surrogat. De kunde enas om att det var oviktigt att få biologiska barn.

– Att mina föräldrar kunde bli just mina föräldrar trots att jag kom från andra sidan Atlanten och att vi genom adoptionen kunde bli en familj är det mest naturliga jag vet. När det finns så många barn som redan är vid liv och som behöver bli omhändertagna för att deras ursprungliga familjer inte fungerar så känns det märkligt för mig att man ska betala kvinnor att bära barn, bara för att man vill ha biologiska barn.

John, Johan, Astrid och Miriam.

Första mötet med Miriam: ”Otroligt”

Paret fick i stället upp ögonen för att bli familjehem efter ett tips från Johans mamma, då hon och hans pappa var jourhem åt barn. De gjorde en ansökan till socialtjänsten i Stockholm och fick genomgå en omfattande utredning.

Cirka tre månader senare ringde socialtjänsten och sa att de hittat en flicka som kanske skulle passa dem.

– Vi fick bakgrundsinformation om henne i grova penseldrag. Det var inget namn eller så. Utan ålder, kön och kort om hur de tänkte kring placeringen.

– När vi fick den så kände vi att det här var meningen, då processen gått så fort. Sedan när vi väl tackade ja började de planera för det här, då vi skulle matchas specifikt mot henne.

De minns första mötet med flickan, Miriam, som då var tio månader. Det var dagen innan midsommarafton för fyra år sedan.

– Det var helt oroligt, det var nästan som en utomkroppslig upplevelse. Det var väldigt starkt och speciellt. Vissa saker minns vi knappt inte, det var som allt annat försvann och att vi var som i en bubbla, säger John.

– Hon var väldigt nyfiken på oss direkt. Hon kröp fram och ville sitta i knät. Hon sökte kontakt så det kändes verkligen som att hon också förstod att det var meningen att det var vi som skulle bilda familj. Så det var ett väldigt fint ögonblick, säger Johan.

Blev vårdnadshavare

Först var det en invänjningsprocess. Första veckan åkte de fram och tillbaka, varje dag, till Miriams boende. Andra veckan åkte Miriam till dem varje dag, fram till torsdagen då hon sov över. Sedan var hon redo att flytta in och bli en del av familjen.

– Man skulle göra det lugnt, sakta och metodiskt så att barnet inte skulle bli stressat, för det är ändå turbulent att byta miljö även om barnet är litet. Det gick jättebra. Vi fick väldigt bra hjälp av socialtjänsten, de kändes som de var rutinerade och att de utgick ifrån vad som var bäst för barnet.

John och Johan hade från början varit noga med att de ville bilda familj på riktigt, och att de inte ville göra detta som ett uppdrag. Socialtjänsten sa att det inte fanns någon risk att Miriam, på grund av tidigare familjeförhållanden, skulle lämna dem.

– Även om de inte kunde lova det till hundra procent så kände vi oss trygga i det. Det kändes skönt att veta att hon inte skulle flytta någon annanstans.

Tre år senare togs fallet upp i tingsrätten där de godkändes som Miriams vårdnadshavare. I dag har de ingen kontakt med Miriams biologiska föräldrar.

– Men vi har jättefin relation med det biologiska nätverket. Miriams mormor träffar vi exempelvis väldigt ofta och hon har blivit en del av vår familj.

Fick dm: Hade tusen frågor

Sommaren samma år, 2021, befann de sig på sitt landställe. Då fick de ett meddelande skickat till sig på Instagram. Det var en kvinna som frågade om de ville ha ett syskon till Miriam, då hon själv inte kunde ta hand om sitt barn.

Johan, som tyckte att meddelandet var lite märkligt, tackade för att hon hört av sig och sa att de funderat på ett syskon men inte visste om de var redo än. Kvinnan, som hade låst profil, låste upp sitt konto så att de kunde se vem hon var – och föreslog ett förutsättningslöst möte. Vilket John och Johan gick med på.

– Vi hade tusen frågor. Vad hade hänt som gjorde att hon inte kunde behålla barnet? Finns pappan med i bilden?

Elina sökte adoptivföräldrar

Kvinnan var Elina som fött sitt tredje barn i början på året. Hon hade blivit gravid med hjälp av insemination i Köpenhamn.

– Jag hade längtat efter fler barn ända sedan jag fick mitt andra barn, men jag hade levt själv under många år och hade ingen partner. Men så insåg jag att jag kunde göra resan på egen hand, eftersom jag var van med att vara ensam förälder så var klivet inte så stort. Jag kände att jag hade kärlek över till fler barn, och jag tyckte aldrig det var jobbigt att vara mamma.

Men under graviditeten förändrades omständigheterna hemma rejält. De blev så pass svåra att Elinas nyfödda barn, Astrid, fick bo hos sin mormor i stället, bara fyra veckor efter förlossningen. Olika samhällsinstanser kopplades in och efter fem veckor isär kände Elina att det skulle bli svårt för henne att knyta an till sin dotter.

– Det var så komplext. Det var så långt ifrån det jag hade föreställt mig att det skulle bli. Under den våren så växte känslan fram om att jag inte skulle kunna ge det liv till Astrid som jag önskat och velat. Jag ville hitta en familj som inte kunde få barn, där hon kunde få den lugna och trygga uppväxten och kärleken som jag hade velat ge henne.

Att placera henne i ett familjehem var inget alternativ för Elina.

– Jag kände att jag inte ville att hon skulle vara tillfällig någonstans. För jag vet hur mycket det kan påverka barnet, och hur viktigt den första tiden är i barnets liv. Jag kände att det var viktigt för mig att hon hamnade på en lugn och trygg plats där hon kunde starta sitt liv.

Elina hade fått tips om Johan och John och fick snabbt en bra bild av dem.

– Just med tanke på att John själv är adopterad och att Johan växt upp i en familj som varit jourhem så har de en vid bild av hur samhället ser ut. Att det är kärleken och inte det biologiska som är det viktiga. Jag kände att de kunde ge Astrid alla förutsättningar till att bli en stark individ.

Efter att att ha hört en podd, där paret pratade om eventuella syskon, tog hon beslutet att skicka iväg ett meddelande.

– Jag tänkte att jag får se hur de tar det. Jag förstår att det är ovanligt att göra så, och att det skulle väcka många frågetecken.

”Kändes som det var meningen”

Både John och Johan kände att de fick svaren de behövde under deras första möte.

– När vi fick förklaringen på varför hon ville adoptera bort Astrid så förstod vi att det var en sorglig historia bakom. Så det kändes som att det var meningen på något sätt att Astrid skulle komma till oss.

De bestämde sig för att fundera, och kom fram till ett beslut de var överens om – de ville adoptera Astrid. De tyckte att Elina var äkta, genuin och tydlig i sitt beslut.

– Sedan var det inte så enkelt som man kan tro. Det är ett beslut mellan tre vuxna men också ett myndighetsbeslut. Man får inte lämna bort sitt barn hur som helst, säger John.

De gjorde en ansökan till socialtjänsten i kommunen där Elina och Astrid bodde.

Ännu en gång gjordes en utförlig utredning. När det väl var klart fick Astrid flytta in hos dem medan utredningen om adoption fortsatte, som senare avslogs då hon där och då bott hos dem en för kort tid.

– Men de medgav i utlåtandet att vi var det bästa alternativet för Astrid och att vi gärna får ansöka snart igen.

I stället blev de särskilt förordnade vårdnadshavare.

– Det tog nio månader innan allt var klart. Trots att vi fått medgivande från socialtjänst och socialnämnden, säger John.

– Men det kändes som att vi hade varit vårdnadshavare hela tiden, då vi skött allting från den dagen hon flyttat in. Det var en enorm lättnad att det äntligen var klart.

Astrid kom till familjen, efter att Elina skickade ett meddelande till dem på Instagram: ”Förstod att det var en sorglig historia bakom”.

”Kommer alltid vara hennes mamma”

Att bli särskilt förordnade vårdnadshavare innebär att tingsrätten kan besluta att någon av barnets föräldrar, eller båda, kan få vårdnaden om barnet igen, om man ansöker om det. Till skillnad från en adoption som inte kan upphävas. Elina vill därför att det ska bli en adoption i framtiden.

– Hon får arvsrätten och så blir det en annan trygghet för dem att det är oåterkalleligt om man får igenom en adoption.

Har du någonsin tänkt tanken ”vad händer om jag ångrar mig?”

– Nej, egentligen inte. När jag tog beslutet så tänkte jag att om jag skulle ångra mig någon dag så kommer jag ändå inte göra något åt det, för jag vill inte slita upp henne från anknytningen hon fått med dem. Och jag vet att jag alltid kommer vara hennes mamma, hon ska ha tillgång till mig framöver om hon har frågor och funderingar, för vi kommer att ha en relation ändå.

Har går tankarna kring om Astrid någon gång kommer att känna sig bortvald av dig?

– Det har vi pratat om. Vi är väldigt öppna med hur familjesituationen såg så ut, och kommer att vara det med henne. Det är inget som är en hemlighet utan det var av kärlek – jag ville inte att hon skulle bli skadad på något sätt.

I dag är situationen hemma betydligt bättre. Just nu träffar Elina inte Astrid så ofta då hon vill att hon ska få landa i sin nya familj. Hon är tacksam för John och Johan.

– Jag kan vila i att jag är så trygg i att hon har det bästa liv hon kan ha hemma hos dem. Det är jag så glad över.

”Vi är trygga i vår familjesituation och hur vi har bildat vår familj”.

”Är trygga i hur vi bildat familj”

John och Johans sätt att bilda familj har mötts av nyfikna frågor, oftast ställda med respekt.

– Nya följare frågar ofta om relationen till de biologiska föräldrarna, även jag, som adopterad, får den frågan jätteofta som vuxen. Vi har inga problem att svara på det. Vi är trygga i vår familjesituation och hur vi har bildat vår familj, säger John.

– Men ibland ställs frågorna på ett obildat sätt. Det vill säga om jag har kontakt med mina ”riktiga” föräldrar. Samma sak gäller Astrid och Miriam. Det är ordet ”riktiga” jag hakar upp mig på. Jag är väldigt känslig när folk skriver och antyder att vi inte skulle vara deras ”riktiga” föräldrar. Som om det skulle vara någon annan som egentligen skulle vara det.

Har släppt barnbok

Miriam är stolt över att vara storasyster.

– Hon öppnade verkligen upp sin famn för Astrid och tog hand om henne direkt. Hon var väldigt stolt och ville visa upp henne på förskolan.

Det är Miriam som är huvudrollen i barnboken de skrivit, ”Miriam och den magiska tröjan”. De fick idén när illustratören Bettina Johansson hörde av sig, som gjort illustrationerna till den.

– Vi ville skriva en barnbok som skulle vara inspirerande och utbildande. Den är främst för barn men också för vuxna som ska kunna använda boken som ett pedagogiskt redskap när man pratar med barn om familjebildande, familjekonstellationer och andra normkreativa och normbrytande saker som behöver lyftas och belysas.

Boken har tagits emot väl. Flera förskolor, bibliotek och bokbutiker har tagit in den.

– Det känns jätteroligt. Det känns som det är en bok som behövs i dag, speciellt på förskolor. För vår tanke var att barn i tidig ålder ska kunna läsa en barnbok och se att det finns två pappor som också har barn och att det inte är något konstigt med det.

Astrid hoppar från soffbordet ner i soffan om och om igen. Johan tar emot henne, med ett leende.

– Folk som säger att det inte är skillnad på ett och två barn ljuger. Det är en väldigt stor skillnad. Astrid är otroligt busig, fast hon är så liten, hon hittar på hyss hela tiden. Vi kan inte lämna henne ensam en sekund för då river hon stället.

Familjen är komplett.

– Tänk så bra det blev, det går ju alldeles utmärkt att vara pappa, pappa och döttrar.

Här kan du tävla om boken.

De har skrivit barnboken ”Miriam och den magiska tröjan”: Vi ville skriva en barnbok som skulle vara inspirerande och utbildande.

ANNONS

Populära produkter för den lilla:

I samarbete med

Prisjakt.nu

Följ ämnen i artikeln