Varför stör vi oss på sjuka män?

Vem ska rädda Filifjonkan från katastrofen om vi är två som blir handlingsförlamade?

Sjuka män provocerar mig. 

Kittlar min skamligaste sida.

Den utan ordentlig empati. 

Jag skulle kategorisera mig som inkännande, till och med i överkant emellanåt. Vad gäller allt utom min febersjuka man.

Alla födda på 80-talet minns reklamen för förkylningsmedicinen Echinagard. Den veka förkylda mannen har präglat en hel generation. Och det är allt jag ser, när jag hör min man snörvla.

Det är något med hur han stapplar upp ur sängen, rösten ynklig, håret på ända. 

Täcket runt den vuxna kroppen. 

Är det svagheten? 

Att hans kropp inte ens klarar en liten förkylning. Att det signalerar: Han är inte att lita på vid verklig kris.

Eller är det klassikern: Mammor har inte tid att vara sjuka.

 

Möjligtvis är det en verklighetsbild jag gärna hävdar, men frågan är om den är riktigt sann.

När jag är sjuk är jag otroligt liten. Minst i världen, kräver uppassning. Hämta vatten, ditten och datten. Däremot faller jag alltid sist av alla. 

Först kräks resten av familjen ikapp. Jag fångar fyraåringens i en röd hink. De två andra familjemedlemmarna delar på toaletten, där omvårdaren (ni vet vem) har bäddat med madrass. I bakgrunden hovrar jag, ständigt redo med klorin! Vrålar åt den stängda dörren: Tvätta händerna! Kort därefter viskar jag med örat mot dörren: Tvättade ni verkligen ordentligt? Trettio sekunder? 

När jag väl blir sjuk torkar jag mitt eget.

Är det för att vi mammor måste ta om hand, och sedan ta hand om oss själva, jag inte riktigt tål när min man frossar?

Eller, och det här skrämmer mig mest, så har jag problem med den mjuka mansrollen. 

Den som också är rädd och svag och skör. 

Och om det är så, är jag inte alls så politiskt korrekt som jag alltid trott. Medveten, med åsikter som fungerar i nästan alla rum.

 

Jag vill gärna att män ska kunna prata. Berätta vad du känner! Men du får inte ha ångest för det jag har ångest för, för vem ska då rädda mig? 

Vem ska rädda Filifjonkan från katastrofen om vi är två som blir handlingsförlamade? 

Det kan förstås också vara så att vi kvinnor föder barn och att män inte har en aning om den fysiska påfrestningen det faktiskt är, som gör att huttrandet, stånkandet, stönandet, kryper in under skinnet på mig.

Men jag var knappast moder jord under förlossningarna. Jag ropade på min mamma. Hjälp, jag är ju bara ett barn. 

Kanske är det bara så att jag har så svårt att vara stark, när den andra är svag. 

Eller att projektet Familj hotas så fort en inte riktigt orkar. 

Snyt dig, skärp dig. Men berätta hur du mår, berätta vad som håller dig vaken i vargtimmen. 

En ekvation som inte går ihop. 

Om den nya mjuka mansrollen ska få finnas, måste en ny kvinnoroll formas. 

Den som räddar Filifjonkan. 

Och det är sannerligen inte jag. 

ANNONS

Populära produkter för den lilla:

I samarbete med

Prisjakt.nu