Elsa och Cornelia blir snart mammor
Poddar om processen i ”Elsa och Cornelia gör barn”
Uppdaterad 2020-05-12 | Publicerad 2020-02-22
Via deras podd har lyssnarna fått följa deras resa mot barn.
– Han har en hejarklack som kommer vilja följa oss när han är utanför magen, säger Elsa.
Elsa Swärd Brattström och Cornelia Axelsson träffades 2017 och blev blixtförälskade. Redan då visste båda att att de ville ha barn. Men att det skulle gå snabbt att nå målet trodde de aldrig när de ställde sig i kö för insemination för cirka ett år sedan.
De remitterades till en privat klinik i Falun där de kunde påbörja processen ganska direkt. Det bestämdes att Cornelia skulle bära barnet, för att hon är äldre. Hon blev gravid på första försöket.
– Det var en enorm tur. Allt har stått på vår sida från dag ett, säger Elsa.
Nu är det mindre än två veckor kvar tills de ska bli föräldrar.
– Jag vill bara att han ska komma nu, jag kan inte vänta längre. Jag är så taggad. Det är en ren längtan jag känner över att få se vem det är och hur han ser ut. Vi båda är så redo man kan bli.
Under deras väg mot barn har de poddat om hela processen, från första frågan till vården fram till nu. Syftet med podden är att informera andra men också för att dokumentera resan för deras egen skull. Elsa beskriver podden som ofiltrerad, följarna har både bjudits på skratt och gråt.
– Vi har så många följare som är sjukt engagerade i den här ungen. Han har en massa cyberkompisar innan han ens existerar. Folk längtar efter honom utan att ens ha en relation till oss.
Har podden gjort skillnad?
– Det tror jag den gjort för enskilda individer. Folk hör av sig och säger att det varit till hjälp att höra någon som går igenom samma sak, både emotionellt och informativt. Vi pratar ju om allt, det blir väldigt intimt: Vissa veckor har det varit om hur man hanterar att inte vara den genetiska föräldern och vad vi kommer svara när folk säger pappa i stället för donatorn inför vår son.
Just det faktum att Elsa inte kommer vara genetisk förälder till barnet tänkte hon mycket på i början.
– Det har handlat om rädsla för hur andra ska se mig som förälder. Jag är inte rädd för min egen anknytning till honom, jag älskar honom redan trots att han inte är född än. Men det jag däremot funderat mycket på, och varit orolig för, är situationer där folk kanske kommer fråga vem som är pappan framför honom. Jag är rädd för andras reaktioner och hur det ska påverka honom.
– Men jag har landat i att det handlar om att folk inte är vana att inte se en papparoll. För hade jag varit en man som hade dåliga spermier och att vi därför fick donerad sperma, hade ingen ifrågasatt att jag var pappa till barnet. Det handlar om att det är två kvinnor och att man blir förvirrad av frånvaron av en pappa.
Paret dock än så länge blivit förskonade från fördomar. Varken främlingar, familj eller bekanta har kritiserat deras livsval.
– Jag frågade mamma om hon kommer att se honom lika mycket som sitt barnbarn som om det hade varit jag som burit det. Hon tittade på mig som om det vore en ickefråga. Genetik är helt oviktigt, vänner och familj har från första början varit moderna i det synsättet.
Resan mot barn har varit oförskämt lätt, enligt Elsa. De har inte haft några motgångar, förutom att Cornelia haft en tuff graviditet. De första månaderna led hon av Hyperemesis gravidarum , konstant illamående. Hon gick ned tio kilo och fick ligga inne med dropp.
– Just då kändes det fruktansvärt, men så här i efterhand så har halva graviditeten varit bra. Hon jobbar nu till exempel, från att ha varit sjukskriven. Vi är medvetna om hur lyckligt lottade vi är och vi är tacksamma för det.
Vad har ni för farhågor inför livet som mammor?
– Cornelia är rädd att inte få sova, hon är ickefungerande utan sömn. Och jag är orolig över att jag ska vara orolig i resten av mitt liv. Från sekunden man får veta att det växer något i magen är man konstant orolig.
– Jag är också fortfarande ibland orolig för hur världen ska benämna mig som förälder – både för vad han ska få höra och för att jag nog inte kommer orka ha den här lärarrollen som jag har just nu, eller ha samma överseende. Jag hoppas att gemene man kommer att tänka ett steg längre och se att genetiken inte har något att göra med vem som är ens familj.
Vad ser ni mest fram emot?
– Vi ser fram emot allt. Både från att nu först lukta på honom och att få mysa men också det som väntar: Som att vara ute i skogen, grilla korv och åka på skidsemester. Jag ser fram emot luciatåg med alla föräldrar man inte orkar mingla med egentligen. Och jag ser fram emot alla barnkalas för 30 ungar som man egentligen vill ska gå hem. Vi ser helt enkelt fram emot de där klassiska vardagsgrejerna, vi gillar vardagslivet mycket med varann så jag tror att vi kommer att gilla det ännu mer när vi har en till person i vår familj.
Elsas råd till andra samkönade par som vill skaffa barn
- Gå på fakta och inte på sägen
Vi trodde att det var två års kö i Stockholm men det var det inte, det har aldrig varit så kort kö i Stockholm som det är nu.
- Sök upp information själv
Tyvärr är vi inte där än där vården alltid har de bästa svaren på saker. Det kan vara så att man själv behöver ligga på. Vår läkare trodde till exempel inte att vi hade fritt vårdval. Att vi ville bli remitterade till ett annat landsting fick vi vi driva själva och stå fast vid. Alla steg finns dokumenterade i vår podd om man vill ha lite emotionellt sällskap längs vägen.
