Susanne längtade efter barn – gjorde abort
Stöttar kvinnor i samma situation
Uppdaterad 2020-09-16 | Publicerad 2020-09-15
När Susanne, 44, fått sitt andra barn fick hon en stark längtan efter ett barn till.
Hon bestämde sig därför för att genomgå ännu en svår IVF-process.
Men denna gång slutade det inte alls som Susanne tänkt sig – och hon valde att göra abort.
Som ung var Susanne säker på att hon inte ville ha barn. I 30-årsåldern ändrade hon sig, men allt gick inte som planerat. Efter att ha försökt i ett halvår kände Susanne på sig att något var fel. Tillsammans med sin man sökte hon sig till en fertilitetsklinik. Det visade sig att farhågorna stämde, de kunde inte bli gravida på naturlig väg.
– Vi bestämde oss för betala för att göra IVF och det gick bra, jag blev gravid på första försöket.
I december 2009 födde Susanne en tjej på fem kilo. Efter ett tag bestämde de sig för att skaffa ett syskon. Det gick ju så bra sist, tänkte de. Men det var lättare sagt än gjort. Det krävde flera försök och två missfall innan Susanne var gravid igen. I mars 2013 fick hon en son efter en dramatisk tid.
– Efter det drabbades jag av en stark barnlängtan, något många inte förstår. ”Du som har två barn ska du gå igenom det här igen?” sa vissa.
Även Susannes man var något motvillig men Susannes längtan var för stor. Och på andra försöket blev hon gravid. Början av graviditeten var skakig men när sommaren kom kunde de pusta ut.
– Vi åkte till landet och jag kände mig lycklig, nu skulle vi snart få ett till barn. Dessutom väntade min bästa kompis barn samtidigt, och en liten kusin var på väg.
Forsade blod
Men lyckan vände. En dag satt Susanne med sina barn när hon kände hur något rann ner för benen. Hon gick på toaletten och det forsade blod, ut kom en klump. Hon grät.
– Jag fångade upp den och tänkte ”är det här mitt barn?”.
Hon ringde till sjukhuset som bad henne stanna hemma då det troligen var ett missfall. Men till sist tjatade hon till sig att få komma in och det visade sig att barnet var kvar.
– Det var en otrolig lättnad.
Susanne åkte tillbaka till landet. En natt börjar hon blöda igen. Denna gång behöll hon lugnet, men när det inte slutade åkte hon in till sjukhuset och fick ett lugnande besked. Barnet var fortfarande kvar.
”Allt bara rämnade för mig”
Sommaren gick och i augusti gjorde Susanne ett fostervattenprov. Vattnet var svart, vilket kunde bero på blödningarna, enligt läkaren. Nu gällde det bara att vänta på resultatet som skulle komma inom två veckor. Var det ett bra besked skulle ett brev komma, om det var ett dåligt besked skulle de ringa. Och en dag ringde telefonen.
– Läkaren berättade att mitt barn hade Downs syndrom. Allt bara rämnade för mig.
Susanne kräktes. Hon och hennes man hade pratat om detta scenario, om vad de skulle göra. Nu stod de inför valet och det kändes fruktansvärt, även om de redan tagit ett beslut: De skulle avbryta graviditeten.
– I teorin var det ett lätt beslut för att IVF är så kliniskt och vetenskapligt. Man är inne i en process där man ser saker stegvis. Men för mig kändes det inte så.
Susanne stängde av känslorna och handlade snabbt. Hon ville ha hjälp på en gång och ringde till sin barnmorska på mödravårdscentralen.
– Jag sa att vi fått beskedet och att vi bestämt oss för att avbryta.
Samtalet blev inte som hon hade tänkt sig. Barnmorskan målade upp bilder av hur det skulle kunna bli, att vissa barn med Downs syndrom blir väldigt sjuka, men att det finns vissa som åker skidor.
– Jag hade redan bestämt mig för att avbryta så gav hon ändå mig de här bilderna. Jag känner att jag hade behövt stöd i beslutet jag tagit i stället för att bli ifrågasatt.
Susanne kontaktade IVF-kliniken. Läkaren beklagade och sa att det var ren otur.
– Det var den reaktionen som var allra bäst, att sådant här händer, att det inte är någons fel. Hon sa att de flesta väljer att avbryta graviditeten vid ett sådant här besked.
Susanne fick en tid för abort och fick föda ut barnet, som då var i vecka 18.
– Det var fruktansvärt men också fint på något sätt. Jag höll i barnet efteråt, vilket jag inte trodde att jag skulle vilja göra innan. Jag ville se på honom och jag tog bilder. Vilket var jätteviktigt i efterhand när jag sörjde.
Drabbades av skuldkänslor
Efteråt kom sorgen. Susanne kunde bryta ihop på caféer när hon hörde andras nyfödda. Även om hon inte ångrade beslutet var det smärtsamt. Hon började gå hos en kurator.
– Jag hade skuldkänslor. Hade jag gjort något fel under graviditeten? Är det något jag gjort i mitt tidigare liv som gjort att det blivit så här? Jag skuldbelade mig för att jag tjatade till mig ett nytt barn.
Hon sökte stöd i nätforum vilket hon ångrade. Direkt blev hon påhoppad. För Susanne var det svårt att hitta dem som gjort som henne.
– Det är tabubelagt att prata om det. Det är som att det finns ”fula” och ”fina” aborter.
Med detta i åtanke, skrev hon till sist boken ”Det mest naturliga”, som handlar om längtan efter barn och om att välja bort, men också om IVF.
– Vi ser oftast bara lyckliga berättelser och fina Instagrambilder på söta bebisar. Men mycket händer under och efter en graviditet som det inte talas om, saker som är naturliga men som inte benämns som det.
Hon hoppas på att boken ska bidra med öppenhet om abort och visa att det är okej att göra det här valet. Hon tror att ämnet är tabubelagt för att man är rädd att bli dömd.
– Man lägger redan skuld på sig själv och är rädd att någon annan ska lägga ännu mer skuld.
”Var barnet som jag väntat på”
Tack vare boken har hon kommit i kontakt med andra kvinnor i samma situation och har även kunnat varit ett stöd. Att träffa andra som går igenom samma sak är läkande säger hon, det bekräftar att hon inte gjort något fel.
– Man kan inte döma andra för valet de gör. Det leder ingen vart, det finns olika anledningar till varför man gör sitt val.
Nu har det gått fem år sedan aborten. Än i dag besöker hon Skogskyrkogården på årsdagen, och det känns inte lika jobbigt längre. Susanne gav heller inte upp om ett tredje barn. I oktober 2016 fick hon en son.
– Jag ville inte ge upp, jag gick tillbaka och gjorde IVF igen. Jag är inte religiös men det kändes som att det var samma barn, att det var barnet som jag väntat på.
Fakta: Abort
- År 2019 utfördes drygt 36 000 aborter i Sverige. Det motsvarar 19 aborter per 1 000 kvinnor i åldern 15–44 år.
- De flesta aborter utförs tidigt i graviditeten. Under 2019 utfördes 85 procent av aborterna före vecka nio och 59 procent före vecka sju.
- Bland yngre kvinnor har tonårsaborterna minskat under den senaste tioårsperioden. År 2019 utfördes knappt 10 aborter per 1 000 i åldersgruppen 15–19 år.
- Medicinsk metod är vanligast och används vid 96 procent av alla aborter år 2019.
Källa: Socialstyrelsen
Prenumerera på Familys nyhetsbrev
Aftonbladet Family har skapat ett nyhetsbrev med erbjudanden, veckans snackisar och bästa krönikor. Klicka här för att få del av detta kostnadsfritt varje tisdag!
Gå med i vår opinionspanel
Vill du vara med och svara på Inizios undersökningar där vi tar reda på vad svenska folket tycker om exempelvis samhällefrågor och politik? Resultat presenteras bland annat i Aftonbladet. Det är frivilligt att svara, du är anonym och kan gå ur när du vill. Klicka på länken för att anmäla dig.
