Det krävdes en känd medelklasskille för att vi skulle bry oss
”Det är skillnad på när ett barn dör – om det heter Aiman, Adriana eller Nils”
I flera år har barn och ungdomar dödat och dödats.
Men så länge det är “därborta” så är det inte här.
Först nu vi gör något mer än att rycka på axlarna åt helvetet som pågår.
2016 skrev Marimba Roney här i Aftonbladet om barnen som dör i förorten utan att någon direkt bryr sig. Det är fem år sedan. Barn och ungdomar har sedan dess fortsatt att dö för sina kriminella nätverk. Det är till och med värre än för fem år sedan. De gör skitjobbet, de dödar och de dödas. Fem år har gått sedan den där texten som så tydligt visar hur lite vi brytt oss om de här barnen och ungdomarna. Och med vi menar jag majoriteten av invånarna i det här landet som inte bor i ett så kallat utsatt område. Vi brydde oss inte då, vi bryr oss inte nu. 12-åriga Adriana sköts till döds förra året när hon var ute med hunden. Visst reagerade vi men det sträckte sig som max till några upprörda Instagraminlägg och sedan gick vi vidare med våra liv. Förändrade det något? Knappast. Vi fortsätter att stoppa huvudet i sanden och muttra något om att de får skylla sig själva som går den kriminella banan. Vi brydde oss inte.
Men så plötsligt. Den 21 oktober vaknade vi och läste nyhetsnotiserna på telefonen som just väckt oss. Och, oj, vad vi började bry oss. Vi grät, tyckte synd om, skrev långa Instagraminlägg om hur ont det gjorde oss att en 19-åring försvann så tidigt. Han hade ju så mycket kvar att ge? Stackars familj, tänkte vi. Alla stackars grannar, vad otäckt det måste vara att bo där? Och: Hjälp, det är ju så nära där jag bor? Tänk, det skulle kunna hända här? Nej, NU får det vara nog! Nu plötsligt kom det listor från alla håll att skriva sitt namn på i kampen mot det kriminella kriget som pågår på våra gator. Som tar våra barn.
Nu plötsligt stämde varenda politiker från alla riktningar in i sorgen som alla bör känna efter detta vedervärdiga brott.
Så länge det är “därborta” så är det inte här. Alltså behöver jag inte bry mig. Det är skillnad på när ett barn dör – om det heter Aiman, Adriana eller Nils. Om det bor i områden som Rågsved och Bergsjön eller om de bor i Hammarby Sjöstad med panormafönster mot det glittrande vattnet.
Det krävdes att det skulle vara en känd ung, vit kille boende i medelklassland för att vi skulle göra något mer än att rycka på axlarna åt helvetet som pågår.
Och jag fattar, ibland behövs det en martyr för att vi ska vakna. Ibland behövs det en kändis som vi sett innan för att förstå att det verkligen är människor bakom rubrikerna. Men den sanningen kan inte få gälla när det handlar om barn och ungdomar. Ett barn, oavsett namn och var hen bor, är ett barn för mycket. Att vi vänt ryggen mot så många barn och ungdomar under så lång tid – det är skamligt Sverige.
