Asha, 23, var nära att dö efter förlossningen
”Utsattes för rasism”
Uppdaterad 2020-08-31 | Publicerad 2020-08-30
Asha, 23, var nära att mista livet efter förlossningen. Hon menar att ingen tog hennes smärta på allvar.
I stället fick hon höra nedsättande kommentarer om sin etnicitet.
– Man behandlar inte människor på det här sättet. Att man nästan skulle behöva dö för att föda. Det är sinnesjukt.
Efterlysning
Har du blivit diskriminerad inom förlossningsvården på grund av din etnicitet? Vi vill höra din historia. Mejla till Malin.wigen@aftonbladet.se
I början på november förra året anlände förstföderskan Asha, 23, till Karolinska sjukhuset i Solna. Med sig hade hon en doula (stödperson) och ett förlossningsbrev där hon uttryckte en önskan om en så naturlig förlossning som möjligt.
– Jag såg fram emot att föda barn trots att jag var rädd. Men allt gick fel från början till slut.
Det började med att hon fick värkstimulerande dropp mot sin vilja. Därefter följde ett flertal undersökningar som hon inte kände sig delaktig i.
– Jag förstår inte varför man valde att köra över mig och mina önskemål. Det kändes obehagligt. Jag var i en position där jag inte hade orken att protestera.
”Sa att folk från mitt land skaffar barn hela tiden”
Ashas son föddes med hjälp av sugklocka. Hon ville krysta ut moderkakan, men fick nej som svar. I stället fick hon känslan av att den drogs ur kroppen. På eftervården hade Asha en ny barnmorska.
– Jag fick jätteont i magen direkt efter jag fött och påpekade det för henne. Hon sa bara att jag skulle vila mig. Men jag kunde inte sova. Jag sa att jag hade frossa, yrsel och att det kändes som att jag hade feber. Jag mådde inte bra.
Asha, som hade svullna ben, fick ännu en gång rådet att vila. Men smärtan var för outhärdlig. Barnmorskan sa att smärtan kanske berodde på mjölkstockning.
– Men jag hade ju ont i magen och inte i brösten.
Dagen därpå hade symtomen inte gått över. Asha fick Alvedon och Ibuprofen var tredje timme då hon hade så kraftiga smärtor. Det gick två dygn med smärta och Asha vädjade om att bli undersökt, men barnmorskan lyssnade inte på henne.
– Hon ignorerade mig, jag såg på hennes kroppsspråk att hon inte brydde sig. Det kändes som att hon trodde att jag överdrev. Jag klagade på smärta, men hon valde att inte undersöka felet. I stället sa hon olämpliga kommentarer och frågade varför jag skaffar barn så ung? Hennes dotter hade inga barn och var äldre än mig. Hon sa att folk från mitt land skaffar barn hela tiden och inte gör någonting med sitt liv.
– Jag blev chockad. Jag var i en utsatt situation och så sa hon så. Jag tycker det var konstigt, man gör inte så. Jag kände mig ledsen för att hon inte tog mig på allvar, hon hade ingen rätt att yttra sig så om mitt privatliv.
”Svävade mellan liv och död”
Barnmorskan sa att Asha skulle skickas hem i taxi, något som Asha inte ville gå med på. Hon mådde fortfarande dåligt.
– Jag sa att jag skulle ropa på hjälp om hon inte tänkte hjälpa mig.
I stället fick hon en morfintablett. Direkt efter Asha tagit den skrek hon att hon kommer att dö, att hon inte kunde andas.
– Jag såg tre personer i rummet, sen kollapsade jag. Jag minns sedan att jag vaknade av att de använda hjärtstartare och att en läkare skrek: Asha, Asha, är du vaken? säger Asha med tårar i ögonen.
Hon hade hamnat i septisk chock, ett livshotande tillstånd, och alla organen sviktade. Det var rester av moderkakan som utlöst detta, så kallade GAS-bakterier hade orsakat en infektion i livmodern. Nio påsar blod gick åt och Asha drabbades av hjärtstopp två gånger.
– Infektionen nådde hjärtat, jag svävade mellan liv och död i åtta dagar. Enligt läkaren hade jag inte levt idag om det dröjt en minut till innan jag fick hjälp, det kändes hemskt att höra.
Asha låg i koma. Hennes värden var dåliga och ingen visste om hon skulle vakna upp igen.
– Under den här perioden var det inte jag som fick uppleva ett trauma, även mina anhöriga. Min mamma gick till BB för att hämta ersättningsmjölk till mitt barn. Då berättade hon för barnmorskan att jag låg på intensiven och att jag var väldigt allvarligt sjuk. Då sa barnmorskan att min mamma inte behövde vara ledsen om jag gick bort, för hon hade flera barn hemma och ett barnbarn.
– Det var som att mitt liv inte hade något värde.
Antog att hon var omskuren
För Asha var det en tuff period efter hon vaknat upp ur koman. Varken hjärtat, motoriken, talet eller psyket var sig likt. Hon kunde inte ens sköta den basala hygienen själv, eller äta. Samtidigt fick hon höra kommentarer som kändes olustiga.
– Första gången jag kunde hålla i mitt barn och gick jag igenom sjukhuskorridoren blev jag stoppade av en gynekolog. Han sa: Vilket fint barn du har. Alltid när man ser 18-åringar som kommer från länder som du och man ställer frågan om det är första barnet så säger de att det är femte.
– Jag fick flera kommentarer från olika personer av vårdpersonalen som var baserade på min hudfärg och hur jag ser ut, fast jag är född i Sverige.
När Asha hade problem med sin kateter och frågade om det var vanligt att ha problem att kissa efter en förlossning fick hon svaret att det nog berodde på att hon var omskuren.
– Jag är ju inte omskuren. De antog bara det utifrån min etniska ursprung som är Somalia. Men då sa jag i alla fall emot, jag var väldigt trött på allt. De bad bara om ursäkt och sen sa de inget mer.
”Vågar inte föda barn igen”
Det har snart gått ett år sedan händelsen. Återhämtningen har varit lång. Först för två månader sedan kunde hon bära sin son för första gången utan smärta. Hon lider av postraumatisk stress, minnena är plågsamma.
– Jag kom dit som en 22-årig frisk kvinna och kom hem med stora komplikationer och ett trauma som jag kommer att bära med mig resten av livet. Jag kan inte ens besöka sjukhus, speciellt inte där jag var, jag skakar varje gång jag måste dit. Jag vågar inte föda barn igen, jag är rädd för att inte bli lyssnad på.
Hon har anmält till patientnämnden och ska ta vidare ärendet till DO och IVO. Hon vill att sjukhuset ska erkänna att de gjort fel och brustit i sina rutiner.
– Jag riktar största kritiken mot barnmorskan som tyckte det var okej att uttrycka sig nedsättande om människor från mitt land. Jag hoppas innerligt att hon skäms för sitt uppenbart oprofessionella beteende, för det var hennes oförmåga att bedöma min kliniska situation som sedan ledde till att jag kollapsade. Hon borde sett till att de undersökt mig och tagit mig på allvar när jag berättade om mina svåra smärtor, för då hade situationen kunnat sett annorlunda ut.
Asha tror inte hon är ensam om att uppleva rasism från vårdpersonal.
– Det finns mycket rasism som uttrycks inom vården, att man avfärdas och inte tas på allvar. Jag hoppas att man i framtiden lär sig av det som hände mig, det är därför berättar detta. Vårdpersonal får gärna ha sina åsikter hemma men när de är på jobbet så förväntar jag mig att man bemöter människor likvärdigt och ger en säker vård.
Karolinska: Ser allvarligt på diskriminering
Åsa Wijkström, verksamhetschef Tema Kvinnohälsa, skriver i ett mejl att de inte kan kommentera det enskilda fallet med hänsyn till patientsekretessen men att de verkligen beklagar att patientens upplever att hon inte bemötts korrekt.
”Karolinska ser mycket allvarligt på alla typer av diskriminering och det finns en uppförandekod som alla medarbetare ska följa. Vi har rutiner för uppföljning av inrapporterade avvikelser eller när en patient inte är nöjd med den vård eller det bemötande patienten har fått”, skriver hon i mejlet.
Efterlysning
Har du blivit diskriminerad i förlossningsvården på grund av din etnicitet? Mejla till Malin.wigen@aftonbladet.se
Prenumerera på Familys nyhetsbrev
Aftonbladet Family har skapat ett nyhetsbrev med erbjudanden, veckans snackisar och bästa krönikor. Klicka här för att få del av detta kostnadsfritt varje tisdag!
