Vi har det bra i Sverige – men är vi lyckliga?
Campioni: Vi lever sårbara liv
Vi är så ensamma.
Hela systemet är ensamt.
Hur blev det så här?
Vem ska trösta knyttet? Lite så har jag tänkt om mig själv den senaste veckan. Haha. Åh, vad jag tyckt synd om mig själv och jag inser först nu hur sårbart vi lever våra liv. Vi tar det från början.
Min man gjorde en stor höftoperation. Det var planerat och jag hade förberett mig för ett liv som sjuksyrra/mamma/kock/städerska/allt-i-allo/humörhöjare. Det började bra. Men tre dagar senare började mitt öga krångla. Och ytterligare en dag senare blev jag sjukskriven med skada på hornhinnan som dessutom blev inflammerad. Jag såg inte ett skit. Ögat rann, sved, dunkade, brände. Vi hade alltså en handikappad make på soffan och en halvblind maka som irrade runt i solglasögon och keps inomhus och som ändå naturligtvis skulle fixa lämning, hämtning, handling, vissa jobbuppdrag som bara inte kunde vänta. Ni vet, klara biffen. Två dagar senare började sonen hosta. VAB. Ridå.
Ytterligare några dagar senare blev ögat så dåligt att jag fick åka till akuten. När jag där blev omhändertagen började jag hulkgråta så högt att det ekade i korridorerna. Jag sa ju det, jag tyckte så extremt synd om mig själv. Det får man göra.
Mamma och pappa som bor 488 kilometer i riktning söder ifrån där vi bor satte sig i bilen och kuskade upp. Trots att sonen hostade och de faktiskt befinner sig i covid-riskzon. Vi behövde dem och de svarade på vårt SOS. Och det är väl så det ska vara i en familj? Men ska vi behöva leva så långt ifrån varandra? Det slog mig så starkt nu när vi var som mest sårbara. Herregud, vad ensamma vi är? Och inte bara vi. Hela systemet är ensamt!
Barnen ska in själva till förskolan. Tre dagars inskolning med främlingar, perfekt, seså stanna du där, det blir bra. Lär dig att klara dig själv. Sen ett helt liv av att lära sig kontrollera allt i sin omvärld så att man kan klara av vardagen. Visa att man är duktig. Klättra uppåt, eliminera konkurrens. Gå in i väggen. Om någon nu ens tror dig. Pensionen kanske kan vara en tid för umgänge. Såvida inte covid eller cancer kommer och sköljer bort alla vänner. Och så, vips, blir man gammal och åker in på hemmet. Sitta i ett ensamt rum där någon kommer och ger en bricka mat samtidigt som hen pratar i telefon. Kanske får man besök en gång i månaden av någon familjemedlem som har tid för en semla men inte mer. Hur blev det så här?
Vad hände med samhället där de gamla tog hand om de små? Där vi hjälptes åt över familjerna och inom familjerna. Där det alltid fanns en hand eller fem över. Där kollektivet var status. Där ensam inte var stark. Jag ser på “Fyraåringarna på äldreboendet” på TV4 och ser en värld så som den borde vara. Där de små lär av de äldre, där de äldre känner glädje och får gnista av de små. Där de äldre får se livet ur den nya, färska personens ögon. Där de små lär sig om livet och döden. Att äldre också är människor och inte bara något som vi ställer bakom en skärmvägg så vi slipper se. Finansminister Magdalena Andersson sa vid årets budgetöverlämning att man “sparat i ladorna under de goda åren” och jag undrar, vilka goda år? De år då man stängt ner fritidshem, packat ihop kids i stora grupper i förskolan, eliminerat möjligheten att få vård hemma och gjort de redan ensamma ännu ensammare? Vad är allt värt om vi inte tar hand om varandra? Vad betyder 5G, att äga det dyra huset, att träna fem gånger i veckan? Vi må ha det bra i Sverige om man jämför med många länder runt om i världen, men är vi lyckligare?
Prenumerera på Familys nyhetsbrev
Aftonbladet Family har skapat ett nyhetsbrev med erbjudanden, veckans snackisar och bästa krönikor. Klicka här för att få del av detta kostnadsfritt varje tisdag!
