Gravid

presenteras av

Lämnades blödande efter sin förlossning i 21 timmar

IVO riktar kritik mot sjukhuset

Publicerad 2022-12-03

Rebecca fick en bristning av tredje graden.

Men hon fick vänta nästan ett dygn innan hon blev sydd och blev lämnad blödande i flera timmar.

– Det var psykiskt påfrestande och förnedrande att ligga i sitt blod.

Rebecca Karlsson, 30, har svårt att hålla tårarna tillbaka när hon berättar om sin förlossning som ägde rum för snart tre år sedan, i januari 2020.

– Jag var jätteglad att Melvin levde, jag var rädd att jag inte skulle få ut honom. Men jag tänker inte på det så ofta, för hade jag kunnat så hade jag suddat ut hela upplevelsen. Jag känner inte att jag har något bra minne över huvud taget från förlossningen, varken innan eller efter.

Rebecca berättar om sin första förlossning som ägde rum för snart tre år sedan: Hade jag kunnat så hade jag suddat ut hela upplevelsen.

”Hörde ljudet när de klippte”

Rebecca var varken nervös eller rädd inför förlossningen när hon väntade sitt förstfödda barn Melvin.

– Det enda som jag var orolig över var att jag skulle gå sönder eller att det skulle bli sugklocka. Tyvärr så blev det båda delarna.

När hon kom in på förlossningen på Blekingesjukhuset i Karlskrona hade hon väldigt ont. Hon öppnade sig snabbt i början, men inte helt och hållet.

– Jag kände mig förlamad av smärtan. Jag orkade inte sätta mig upp och kunde inte få i mig någon vätska för att jag hade så ont. Kroppen var slut, det fanns ingen energi kvar.

Förlossningspersonalen tog beslutet att förlösa Rebecca med hjälp av sugklocka. Hon fick sprutor med bedövning.

– Sedan kände jag att de klippte sönder mig i underlivet, jag hade ingen aning om att de skulle göra så. Det kom från ingenstans.

– Det var chockerande. Jag hörde ljudet och kände när de klippte, trots att jag hade bedövning.

Hon drabbades av en bristning av tredje graden. Men fick vänta i 21 timmar innan hon blev sydd: Jag låg i blod då det blödde ut på lakanen.

”Jag låg i blod”

Förlossningen resulterade i att Rebecca drabbades av en grad 3-bristning, men hon fick vänta nästan ett dygn innan hon fördes till operation för att bli sydd. I stället lämnades hon blödande.

– Jag kände hur det rann blod hela tiden. Nu vet man inte hur det ska vara som förstföderska, men det kändes fel. Jag låg i blod då det blödde ut på lakanen.

När det gått några timmar och ingen tittat till henne, larmade hon. En personal lyfte på täcket, och sa att det var normalt och lämnade rummet.

– Till slut stod jag inte ut, det var psykiskt påfrestande och förnedrande att ligga i sitt blod.

Rebecca larmade en gång till. Denna gång bäddade personalen rent. De påpekade att hon behövde sys inom sex timmar. Men så blev det inte.

– Efter fem timmar fanns det fortfarande ingen som hade tid för mig, för att det var andra akuta fall som skulle gå före. Då gjorde det helt plötsligt inget om det gick mer än sex timmar. Det tog mer än 21 timmar innan jag blev ihopsydd.

Rebeccas järnvärden hade sjunkit rejält, på grund av blodförlusten, så hon fick järnbehandling.

Dessutom fick Rebecca larma själv när hon behövde smärtlindring, trots att hon hade en läkemedelsordination för att inte få smärtgenombrott.

– Jag larmade när jag låg och grät av smärta, jag kunde inte lyfta mitt barn själv. Det tog tre dygn innan jag kunde sätta mig upp i sängen.

Gjorde IVO-anmälan

I dag är Rebecca nästan återställd i underlivet, det hade kunnat varit värre, säger hon. Och hon har börjat gå hos en kurator för att bearbeta händelsen.

– Det har förmodligen påverkat mig mer än jag vill förstå, det är fortfarande väldigt känsligt för mig, jag har inte bearbetat färdigt det här. Jag blir ju ledsen och upprörd när jag tänker på det. Det går aldrig att få det ogjort, eller att ändra på det.

– Om jag hade känt att jag blivit omhändertagen efteråt hade förlossningen förmodligen känts annorlunda, i stället för att behöva ligga i 21 timmar med ett söndertrasat underliv. Jag mådde dåligt en lång tid efter. Jag kunde inte tala om det, eller se något om förlossning på tv, för då fick jag panik.

Hon har IVO-anmält sjukhuset, IVO har i sin tur riktat kritik mot sjukhuset och pekat ut bristerna. Sjukhuset gav inte Rebecca den information som krävdes om klippet i underlivet, som de ska göra enligt lag. Dessutom är IVO kritiska till vården och behandlingen i väntan på operationen och att smärtlindringen inte var tillräcklig.

Inte självklart att föda igen

I januari fick Rebecca sitt andra barn, Nicole.

– Jag var jätterädd. Det var inte självklart för mig att jag skulle våga gå igenom en ny graviditet. När jag skrev in mig på mödravården fick jag panik och kände att jag inte kunde gå igenom det här.

– Så fort vi kom innan för dörrarna på förlossningen fick jag en panikångestattack. Men en barnmorska lyckades lugna mig, jag kände mig trygg med henne och litade på henne.

Denna gång gick förlossningen bra, det var som en revansch.

– Om jag ska jämföra smärtan kändes den senaste förlossningen som ett myggbett.

Rebecca hoppas att ingen ska vara med om det hon fick vara med om.

– Det var därför jag gjorde en IVO-anmälan, för säger ingen något kan det inte bli en förändring. Man ska inte behöva ligga i 21 timmar och vänta på att bli ihopsydd, det ska vara en fin upplevelse att få sitt första barn.

Sjukhuschefen: Finns ingen ursäkt

Love Elthammar är verksamhetschef för kvinnokliniken på Blekingesjukhuset sedan fyra månader tillbaka. Han förklarar varför det dröjde så länge tills hon blev sydd.

– Det var det en extrem arbetsbelastning på förlossningskliniken och operationen, hon var helt enkelt nedprioriterad.

– Hon skulle ha fått en betydligt mer aktivt omhändertagande. Det som är sorgligt är att hon kände sig bortglömd och att det var brist på omsorg, det fanns ett informationsglapp. Här skulle man egentligen sett till att hon blev omhändertagen hela tiden. Har man ett högt tryck på förlossningsavdelningen så får man ringa in mer personal. Det finns ingen ursäkt för att att ligga i timmar i blodiga lakan.

Efter IVO:s utlåtande har de jobbat aktivt med att optimera kliniken, bland annat med en policyförändring om hur de ska hantera bristingar och när de ska kalla in personal.

Vad säger ni om hennes upplevelse?

– Väldigt sorgligt, det ska inte vara så. Jag kan bara gå till mig själv och tänka om det varit min dotter eller hustru. Vi jobbar aktivt för att det inte ska hända igen.