”Min son är glad i att slåss – är det normalt?”

Familys expert, psykologen Karin Marklund, ger råd till en mamma som undrar om hennes son uppvisar ett avvikande beteende.

helskärm

STÄLL DIN FRÅGA TILL VÅRA EXPERTER — SÅ GÖR DU

Hos Family kan du ställa dina frågor till våra experter: Psykologen Karin, barnläkaren Jonas och barnmorskorna Roxana och  Linn. Mejla din fråga till family@aftonbladet.se – se till att det framgår i mejlet vem du vill ha svar från.

Du kan vara anonym, men ange en signatur som vi kan använda oss av. Om din fråga besvaras får du ett mejl om det.

Hejsan.

Detta gäller min son på fyra år.

Som person är han väldigt tystlåten av sig, tar gärna avstånd i början innan han kommer igång (detta kan gälla träff med släktingar, kompisarna på förskolan om han är van vid).
Han är även väldigt tystlåten hemma, ibland kan han prata om lite allt möjligt och förknippar gärna minnen som "när jag var en liten bebis så brukade jag tycka om att äta detta”, exempelvis.
Ibland kan han även dra till med historier som "när jag var en liten bebis så klättrade jag upp för detta träd och du kom och räddade mig mamma med en helikopter".
Många gånger verkar han även försvinna, bli tom i blicken, speciellt när man ska försöka tillrättavisa honom eller förklara något han verkligen inte vill lyssna på, då får man inte ens någon respons.
Till sist är han väldigt glad i att slåss, han gör det inte oprovocerat utan mer när han är arg eller ibland mitt i en lek där man kanske brottas på skoj eller jagar varandra, då kommer slagen fram lite då och då.
Till min fråga nu, är detta beteende "normalt"?
Är det något som verkar lite avvikande som man kanske bör kolla upp eller hålla extra koll på?
Finns det något man kanske redan nu kan göra något åt för att motverka dessa beteenden?

/Johanna

Hej!

Jag ska försöka svara på dina frågor så tydligt och kortfattat jag kan.

Vad gäller tystlåtenhet/blyghet, så är det ju så att vi alla har olika personligheter, både vuxna och barn. En del är utåtriktade, medan andra är tillbakadragna och tystlåtna, och det är i sig inget problematiskt. Om du med tiden märker att tystlåtenheten/blygseln blir till ett problem för din son, så kan du hjälpa honom på traven genom att på olika sätt visa att det är okej att vara blyg och att tycka att det är lite jobbigt, och ändå göra det där roliga. 

Att väva ihop minnen och verklighet med fantasi och gissningar är inte alls ovanligt för en 4-åring. Det är heller inte ovanligt att barn reagerar på tillrättavisningar eller oönskade kommentarer med att till synes “zona ut” eller ignorera det som sägs. Det kan handla om skam eller rädsla som väcks hos barnet och i den situationen kan det vara svårt att nå fram. Prova att ta upp det du vill säga i efterhand när både du och barnet är “ur situationen”. Ett sätt att börja kan vara att i lugn ton säga “Kommer du ihåg tidigare i dag när jag blev så där arg på dig? Blev du jobbigt då? Jag förstår det, men jag sa till för att…” 

Du skriver att ditt barn är “glad i att slåss”, men att det främst sker i fysiska jaga- eller brottningslekar. Även om detta är lekfulla situationer så sätts faktiskt det riktiga “kamp- och flykt”-systemet igång när vi jagar och brottas med varandra. Vi får alltså ökat adrenalinpåslag och blodflöde, förhöjd puls och hjärtfrekvens. För en 4-åring är det i det läget svårt att också tänka rationella tankar om vad som är lek och allvar och var gränsen går mellan vilken typ av fysisk handling som är okej eller inte. 

Som vuxna har vi egentligen två parallella vägar att gå här. Dels genom att ingripa innan situationen eskalerar, samt att göra upp regler för den typen av lekar, som barnen också är med på. Dels kan vi behöva hjälpa barnet med egna strategier, till exempel genom att träna på att känna igen tidiga fysiska signaler på när hen börjar bli arg (hur och var känns det i kroppen?), och att träna på att säga “stopp” eller avbryta när det inte känns roligt längre. Även dessa samtal förs med fördel under en lugn stund tillsammans, och inte i direkt samband med en känslofylld händelse.

Sammantaget skulle jag säga att samtliga beteenden/fenomen som du tar upp här är vanliga för barn i ditt barns ålder, och egentligen inget som ska motverkas. Däremot kan vi hjälpa barn både att utmana sina rädslor och att reglera sin ilska på mer adekvata sätt, om det behövs.

Jag önskar dig lycka till!

Karin Marklund, legitimerad psykolog

  Prenumerera på Familys nyhetsbrev

Aftonbladet Family har skapat ett nyhetsbrev med erbjudanden, veckans snackisar och bästa krönikor. Klicka här för att få del av detta kostnadsfritt varje tisdag!