Fyrabarnspappan Andreas gick in i väggen
Drabbades av utmattningssyndrom
Uppdaterad 2021-09-21 | Publicerad 2020-12-06
Allt Andreas ville var att vara en tillgänglig pappa och en bra medarbetare. Hans oförmåga att säga nej ledde till sist att han kollapsade, där och då hade han inte ens orken att leva.
– Jag ville få evig vila så att jag skulle kunna må bra.
Andreas Olofsson, 46, säger att det fanns varningstecken redan när han var i 25-årsåldern. Då blev han inlagd på sjukhus på grund av stress. Under den här perioden i sitt liv jobbade han både vardag och helg. Inte ens när han började plugga till jurist som 30-åring slutade han jobba – han lyckades till och med klämma in tre tretimmars träningspass i veckan.
– Under en lång tid kunde jag klara mig på fem timmars sömn. Man lånar tid av sig själv, det är som att man plockar ut lite av sitt liv i förskott.
När han var 33 år föddes hans första barn. Hon hade en medfödd hjärnskada och vardagen fylldes med många sjukhus- och habiliteringsbesök. När hon började skolan kom hennes syster till världen. Vid det här laget hade han dragit ned på träningen.
Under de följande åren tog Andreas ett stort föräldraansvar, något han även ville, då hans fru jobbade som läkare.
– Jag ville stötta när hon ringde och berättade att hon inte skulle hinna hämta barnen. Vilket skedde allt oftare. Och jag ville vara en förälder som fanns där för barnen.
Även deras andra barn behövde, av olika skäl, extra mycket uppmärksamhet – och trots att de båda var arbetande föräldrar, med två barn som krävde deras närvaro, ville de ha ännu ett barn. Deras längtan gick inte att stoppa och i november 2016 fick de barn, men inte ett – utan tvillingar. Nu hade de två barn i samma ålder som antingen ville göra allt samtidigt, eller låg i ofas med varandra.
Hade självmordstankar
Samtidigt som Andreas ville vara en närvarande fyrabarnspappa gjorde han allt för att leverera i sin roll som rådgivande arbetsrättsjurist på en arbetsplats där det ständigt skedde förändringar – vid sidan om läste han mer juridik på universitetet.
– Jag var gränslös. Jag jobbade hårdare, mer och snabbare och kunde inte säga nej. Och till slut kom den där dagen.
Den 24 augusti 2018 kollapsade Andreas hjärna. Under ett krävande samtal lämnade han ifrån sig telefonen till sin chef då han kände att något inte stod rätt till med hjärtat.
– Jag fick svårt att andas och det strålade ut i armen.
Han sökte vård för det han trodde var en hjärtinfarkt. Men det var inte hjärtat som krånglade. Det var Andreas som drabbats av utmattningssyndrom. I samma veva uppdagades att han hade planerat att ta livet av sig.
– Vid det här laget kände jag mig så trött och sliten och jag hade gått väldigt långt i mina planer, jag visste var och när jag skulle begå självmord. Jag ville få evig vila så att jag skulle kunna må bra.
– Men egentligen ville jag inte dö, jag ville se mina barn växa upp. Jag orkade bara inte leva.
Att Andreas inte sökt hjälp för sina tankar var för att han såg det som en svaghet. Han trodde inte det skulle hjälpa honom. Dessutom så var han trött och kunde inte tänkte klart.
– Jag ville inte ens bli sjukskriven. Jag ville bara få lov att jobba så mycket som möjligt och vara till nytta, och inte vara en belastning för jobbet eller samhället – eller vara en besvikelse för familjen.
Hans minne är skadat
Utmattningen har påverkat honom som pappa. Orken att vara med barnen försvann.
– Jag har inte varit en snäll pappa alls. Jag har varit arg och lättretlig och jag började svära mycket, något jag sällan gjorde tidigare.
– Nu i år har det varit lättare att ha dem fysiskt och mentalt nära mig, även om jag kunnat ge dem kramar tidigare. Men det är inte så att jag inte varit där på nästan två års tid, det är snarare så att jag varit som ett tomt skal som försökt göra så gott jag kan.
Till sin hjälp har han haft sin fru som än i dag får dra ett stort lass. Hon har tagit hand om barnen och hemmet, medan Andreas legat på sängen.
Sedan juni i år har han påbörjat sin återgång i arbete, även om han nog inte kommer kunna jobba som jurist igen. Närminnet är svagt, han har även svårt att koncentrera sig och att hålla en röd tråd.
– Jag mäktar inte med sociala medier, jag har haft fullt upp med det faktiska livet. Jag är hellre med mina barn än ser på andra föräldrar som är med sina. Orsaken till varför det blivit så här är negativ men mitt liv känns bättre när jag inte lägger tid på Instagram och Facebook. Jag tvingas bli mer närvarande för att komma ihåg och förstå mina barn bättre.
Även långtidsminnet är skadat. Han minns inte så mycket längre, som kollegors namn. Innan var han en ”jobbig besserwisser” – han hade lätt att minnas saker och lärde sig allt.
– Det var mest jobbigt för frun, jag kunde komma ihåg saker hon sagt. Nu rinner sådant av mig, minnesfunktionen sparar inte på sådana onödiga saker längre.
Andreas känner sig för det mesta glad i dag. Han har lärt sig att säga nej för att kunna säga ja till saker som får honom att må bra. Han har börjat träna igen, med försiktighet, och fortsätter sin rehabilitering.
Vissa säger att gå in i väggen var det bästa som kunde hända dem, vad känner du?
– Nej, jag känner inte så. Att vara så blind att man i full kraft går in i väggen är inte bra. Det är inte bra att detta krävdes för att jag skulle förstå allvaret i att förändra mig själv och mitt liv. Jag önskar att ingen ska uppleva detta. Men om du frågar mig om 10, 15 år kanske jag säger att det var det bästa som har hänt mig.
Prenumerera på Familys nyhetsbrev
Aftonbladet Family har skapat ett nyhetsbrev med erbjudanden, veckans snackisar och bästa krönikor. Klicka här för att få del av detta kostnadsfritt varje tisdag!
