Varför är det svårt för män att ta en bild?

Varför ser han inte: Det här vill hon nog spara, minnas.

Ida Söderberg undrar varför kvinnor bättre på att plocka upp mobilen och knäppa en bild.

Ja, där är jag. Klassiska Quasimodo-ryggen, flyende haka och mun utan överläpp. Ena ögat har klockat in, det andra ser man åtminstone ögonvitan på.

Exakt så ser alla bilder ut på mig som min man någonsin har tagit.

När jag påpekar detta – och påpekandet utvecklat sig till regelrätt bråk – säger han att han inte kan styra hur jag ser ut. Men visst är det väl fotografens uppdrag att objektet åtminstone inte ser ut som … en klump deg med halvslutna ögon? Eller en lite mindre variant av Shrek.

 

Jag tar så fina bilder på honom!

I alla olika situationer. 

Han har en pappig stund med våra barn. Med andra ord, leker på sätt som jag inte gör (står i mål, spelar fotboll). Klick klick. Eller: Solen faller alldeles mjukt, rosa himmel, min man dricker ur immigt glas. Givetvis tar jag bilden.

 

Alla bilder som tas på mig är de jag ber om. Hur förnedrande är det inte: Att sträcka ut armen, vifta med mobilen, och säga: Ta en bild. På mig.

Frågan är bara: Varför tas de inte av sig själv? 

Varför ser han inte: Det här vill hon nog spara, minnas. 

Och varför vill inte han? 

Varför är det så ansträngande att behöva ta en bild på sin partner att önskan efterföljs av suck och stön och stånk? 

 

Jag vet att det här emellanåt blir en snackis i sociala medier. Bilder min kille tar på mig.

Och så får vi se katastrofexempel.

Men är det så kul? 

Och varför är kvinnor bättre på att plocka upp mobilen och knäppa den där himla bilden?

Är det för att vi generellt är mer benägna att … ja, vadå. Jag vet inte. Komma ihåg hur saker var. För dagar då inget är som precis just då. Alla tisdagar i november.

 

Jag frågar en kompis vad hon tror och hon svarar direkt: Vi håller ihop familjen och tänker på framtiden. 

På mig och mina barn finns inga bilder som bara togs. Ingen bild har kommit utan att jag bett om det och med den frågan egentligen också förstört själva stunden. Som jag ville spara. Jag kanske faktiskt visst vill ha bevis från nätterna jag sovit på madrass på badrummet med sjuka små människor, kliat ryggen, baddat pannan, fångat spyan med hinken. 

Ungefär här håller vissa med mig och andra undrar varför jag ens bryr mig? 

Kanske för att om någon tar en bild på en utan att man bett om det känner man sig sedd. Som om man är någon den andra vill ha kvar. En gång var jag och vännen jag nämnde tidigare på väg hem genom stan, och plötsligt sa hon ”vilket fint ljus”. Och där är jag. Mot en husvägg. Mitt i steget. Som jag är. 

Hur svårt kan det vara? 

ANNONS

Populära produkter för den lilla:

I samarbete med

Prisjakt.nu