Barn behöver inte tacka sina föräldrar
Barnen är inte skyldiga dig något
Ringer inte dina barn? Ring själv.
Är din dotter alltid kort i tonen? Rannsaka din egen.
Längtar du efter barnbarnen? Erbjud din hjälp.
Föräldrar vill ha ett tack. Barnen ett förlåt.
Nästan ett bevingat citat, hörde det nyss i podden Surret (kul, tips!) och senast upplockat i Bianca Ingrossos talkshow. Mamma Pernilla Wahlgren säger förlåt (eller ja, ursäkta) och dottern säger tack. Tack för att du jobbat så hårt. Pernilla gråter. Rörande. Men, visst är det så att föräldrar inte kan förvänta sig något från sina barn.
Ringer inte dina barn? Ring själv.
Är din dotter alltid kort i tonen? Rannsaka din egen.
Längtar du efter barnbarnen? Erbjud din hjälp.
Var där. Nöt in: Jag är din förälder och jag släpper dig inte.
Även när ditt lilla barn vuxit upp och skapat sin egen verklighet – som du inte är en del av. Där du inte är den viktigaste personen.
Föräldraskapet tar nämligen aldrig slut.
Jag är mamma, men också mina föräldrars första barn.
Och i deras sällskap är jag inget annat. Ett litet barn, som nyligen frigjort mig. I sanning: Det är först nu, som 38-åring, jag skulle våga tatuera mig utan att be om lov. Vet ni hur arg en finsk mamma kan låta? Perkele, ni vill inte veta. Jag vågar fortfarande inte tjuvröka. Finska mammor verkar ha en särskild utvecklad radar för fuffens. Hon skulle känna doften av cigg. 70 mil bort.
När jag kommer till föräldrahemmet blir jag plötsligt handlingsförlamad. Går det ens att åka buss i min hemstad? Jag vet inte, för min pappa kör mig som om jag var 13. Finns det en fungerande tvättmaskin? Fråga mamma.
Hur som helst. Den mycket urvattnade comebacken alla barn en gång skrikit eller åtminstone tänkt: Jag bad inte om att bli född, är ju helt sann.
Barnen är inte skyldiga dig något.
Det spelar ingen roll hur plågsam graviditet du haft, hur mycket du ammat, hur många fester i Västerbottens inland du hämtat en ”jag lovar, jag har bara druckit en öl”-dotter, hur många matteläxor du än tragglat med ditt barn som i detta fallet är jag.
När barnet sedan vuxit upp, kan du inte vänta dig tack. För allt du gjorde.
Att vara föräldrar är att uppoffra den delen av sig själv: Den där som väntar på bekräftelsen. Att vara förälder är att tvingas bli den heligaste av mödrar. Inte förvänta sig något men gränslöst ge allt.
I väntan på barnens frigörelse. Men inte ens då har du rätt till, kan göra anspråk på, någon sorts uppskattning.
Du sätter ett barn till världen och därefter ska du göra allt för att det till slut klarar sig själv.
Ibland väser jag frustrerat till mina egna: Förstår ni inte hur bra ni har det! Förstår ni inte att allt jag gör, gör jag för er?
Men är det då inte mitt enda uppdrag?
Dessvärre. Och tack är inte belöningen, det är väl gissningsvis att se barnen växa upp. Se dem göra allt trams man själv gjorde, innan de förhoppningsvis hittar sin väg.
Däremot borde alla föräldrar be om förlåt.
Förlåt för allt jag sa och gjorde.
Det var mitt bästa, just då.
.
