Mejla

Nina Campioni

Före klimakteriet sökte jag aldrig vård – nu är jag hypokondriker

”Vi jobbar på att vänja oss vid varandra”

Publicerad:
Uppdaterad:
Nina skriver om hypokondri.
Foto: TT
Nina skriver om hypokondri.

FAMILY

Före 41 så ringde jag aldrig och sökte vård.

Nu är min kompis hypokondrikern här för att stanna – precis som polaren klimakteriet.

Jag fyllde 41 och allt förändrades. Inte vid 40. 40 var kul, fest och ”hylla livet”. Vid 41 kom baksmällan. Jag gick in i tidigt klimakterie och fick en käftsmäll. Det finns alltså saker i livet som man inte bara kan ”skaka av sig”? Kroppen förändras säger du? Vad är det för strunt, tänkte jag och krigade vidare. Något år senare fick jag till slut inse att klimakteriet inte är en sån där grej som en kan träna bort, eller ta en Alvedon och sova ut. Det var här för att stanna. Och inte bara den. Tillsammans med min nya kompis klimakteriet kom också en annan polare - hypokondrin. Vi har det inte på något sätt trevligt tillsammans men vi jobbar på att vänja oss vid varandra. 

För någon vecka sedan fick jag plötsligt akut yrsel. Det var extremt obehagligt, det kändes som om jag åkte en bergochdalbana utan stopp och utan skratt. I stället blev jag illamående och kräktes. Tur att det var gratis att åka i alla fall. Jag förstod instinktivt att det nog handlade om kristallsjukan, jag hade haft det en gång förut och kände igen symptomen. Men, tänk om? Jag ringde 1177 som ställde 20 kontrollfrågor och uteslöt behov av akut vård. Det lugnade… inte. Min nya kompis hypokondrikern hade tagit över. Det är klart att det är en stor chans att detta är en hjärntumör, sa hen. Du kräktes ju inte förra gången, det är klart att det här är allvarligt, kanske kommer du dö. Dina barn kommer förlora sin mamma. Vilken dag som helst nu.

Jag har dessutom haft problem med min rygg i lite över ett halvår. Ryggproblem och kristallsjukan är sällan relaterade men joho! Kan det inte vara så att hjärntumören har spridit sig till ryggmärgen? Det är superjättevanligt, säger min nya kompis. Ja, så kanske det är. Hjälp! 

Före 41 så ringde jag aldrig och sökte vård. Alltså aldrig. Det var till och med på den nivån att min man blev förbannad på mig som viftade bort varenda åkomma med att “det går över snart” *host host*. Å andra sidan är han uppvuxen i Italien där man ringer läkaren för minsta lilla halsont. Nåväl. Jag har levt ett lätt liv när det kommer till sjukor och skador. Förutom en korsbandsoperation när jag var yngre fotbollsspelare och mina två förlossningar så har jag inte haft så mycket erfarenhet av vården. Det är typ att jag tycker att det är jobbigt att ringa läkare ens när mina barn är dåliga. 

Men nu. När jag uppnått en ålder där det faktiskt finns en gnutta sanning i att en vanlig huvudvärk kan vara något farligt eller när det de facto är så att kroppen sakta med säkert förfaller. Nu. Jisses, jag bara går och väntar på att någon smart ska uppfinna en hemscanner så att jag varje dag kan scanna min kropp för eventuella bölder, järnnivåer, levervärden, urincheck och hudförändringar. Borde det inte finnas 2021? Kanske med ett inbyggt covid-test också? 

Jag gissar att min kompis hypokondrikern är här för att stanna precis som polaren klimakteriet men jag hoppas att mitt mentala jag (plus den där scannern) kan hålla hen på mattan rejält framåt.

Laddar ...

  Prenumerera på Familys nyhetsbrev

Aftonbladet Family har skapat ett nyhetsbrev med erbjudanden, veckans snackisar och bästa krönikor. Klicka här för att få del av detta kostnadsfritt varje tisdag!

Publicerad:

LÄS VIDARE

Prenumerera på Familys nyhetsbrev

Krönikor, läsarhistorier och experternas tips relaterade till föräldraskap och barn.

MER OM FAMILY