Irma har blivit svenska folkets finska mamma

Hela min barndom passerar revy

Ida Söderberg om Markoolios mamma Irma och sin egen finska mamma.

Irma Lehtosalo charmar Sverige.

Med all rätt. Finska mammor har något alldeles eget.

Mark Levengood har i decennier suttit ensam på tronen som alla svenskars favoritfinländare. Men frågan är om han nu riskerar att petas ner. Irma Lehtosalo är inte bara Markoolios mamma, på kort tid har hon också etablerat sig som hela Sveriges finska dito.

Vi lär just nu känna henne i realityserien ”Irma & Marko”, där hon tillsammans med sonen Marko Lehtosalo bygger ett hus. Hon är rättfram, charmig och svär på finska – och hela min barndom passerar revy.

Hennes reaktioner upplevs helt okonstlade, och som tittare är det svårt att värja sig.

När hon till exempel utbrister att hennes son är ”världens bästa rappare”, eller när hon försöker para ihop Marko med en 19 år yngre tjej och han i tonårsskam ropar sluta. Pinsamt, äiti.

De berättar båda öppet om hennes svåra missbruk och den kärva verklighet Marko är uppvuxen i. Jag lyssnade på en podd som spådde att den typen av historier är ute.

Må så vara, men tydligt är att tittarna vill ha Irma.

I en polerad kändisvärld blir hon den befriande motpolen.

Markus Krunegård sjunger i låten Hjälp: ”Ringer finska mamma för att få tröst, men finska mamma måste skälla först”.

Irma skäller. Som finska mammor gör.

Men hellre det än passiv aggressiv-surhet. Den som förgiftar hela omgivningen. Tala ur skägget, perkele.

Många finska mammor bär förstås krigsarvet.

Och är det kanske det som gör dem verklighetsförankrade.

Jag frågar några vänner som är uppfostrade av Irma-mammor, delar vi samma bild?

En svarar: Finska mammor ger råd som baseras på den finska mentaliteten.

Tala är silver, tiga är guld och Kel’ onni on, se onnen kätkeköön.

Ett ordspråk som inte ens finns på svenska. Men översatt blir det ungefär: Den som lycka har, hen lyckan ska dölja.

Går i linje med ett livsråd jag fick av min mamma: Det löser sig inte alltid.

Livet är en kamp-uppmaningarna haglar, med andra ord. Och de vill väl, de finska mammorna, men visst kan det kännas nedslående.

En annan säger om sin mamma: Hon var finsk stoisk, klagade aldrig och bet ihop.

Generaliserande? Javisst, men vi som vet vi vet.

Den finska mamman, som jag känner henne, är inte din kompis. Hon uppmuntrar dig inte att hitta dig själv på någon Bali-resa, och ser din obeslutsamhet i vilket yrke du ska välja som ett liv i sus och dus. Men hon är din mamma. Din stadiga punkt. I stället för översvallande ord, erbjuder hon sitt hem. Du råkar titta på kaffekokaren och du hör mamma ropa: Ta den! Du tittar på en tavla och på given signal: Vill du ha?

Min mammas uppväxt präglar hur hon konsumerar. Inte ens Marimekko betalar hon fullt pris för. ”När jag kom till Sverige och köttgrytornas land blev jag tjock”, brukar hon säga, lite på skoj. Men visst betyder det också: Här fanns det ett liv som inte erbjöds i moderslandet.

Det är också därför mitt barndomshem är fyllt till brädden av saker som kan behövas någon gång. Jag kallar henne hoarder, men hon är ju egentligen överlevaren. Vem vet när du behöver gå långt i foträta skor?

Att ha en finsk mamma är villkorslös kärlek, och ständiga förmaningar.

”O Matti o Mikko o alkohol är det sista jag hör innan jag lägger på”, sjunger Krunegård i låten ovan.

Och jag undrar om vi har samma mamma.

När jag ser på Irma, ser jag min mamma, och inser att hon kommer ifrån något som jag aldrig fullt ut kan begripa.

Men det finns inuti.

Stoltheten, och envisheten.

Det kommer bara från dig, mamma.

ANNONS

Populära produkter för den lilla:

I samarbete med

Prisjakt.nu