Rasande och rädda dras till SD
Sverigedemokraterna har osvenska värderingar
Den här sommaren har jag funderat på skogsbränderna i Sverige och Sverigedemokraternas stigande opinionssiffror. De hänger på sätt och vis ihop. Enligt den samlade expertisen är bevisen för klimatförändringarna överväldigande. Jordens temperatur stiger till följd av utsläpp av växthusgaser som ger extremare väder. Vidsträckta skogsbränder är en konsekvens av mänsklig påverkan.
Men trots att vi känt värmen, sett torkan, hört åskan eller vadat i översvämningarna vill vissa inte tro på forskarnas slutsatser. På sociala medier har jag läst flera mer eller mindre hemmasnickrade förklaringsmodeller kring värmeböljan, påpassligt uppmuntrade av Sverigedemokraterna som 25 juli på partiets Instagram-konto publicerade en bild på en snötyngd skogsväg. Med en halvkvävd gäspning påmindes vi om hur vi brukar sakna sommaren på vintern (hö-hö).
Publiceringen var ingen tillfällighet, sarkasmen noga genomtänkt och budskapet spelar på en av SD-väljarnas gemensamma nämnare. Enligt SOM-institutet sticker SD:s väljare ut på ett specifikt sätt: de har lägre tilltro till sina medmänniskor. ”SD fungerar som en lägereld för misstro. Partiets sympatisörer är överrepresenterade bland dem som generellt har lägst förtroende för våra samhällsinstitutioner, för expertis och elitgrupper, och för andra människor”, har Ulrika Andersson, undersökningsledare vid SOM-institutet, förklarat mätresultaten.
När jag jobbade som fotbollsjournalist på Sportbladet i början av 2000-talet noterade jag med viss förundran att jag fick mejl av män (nästan bara män) som hade de märkligaste synpunkter på vår journalistik. Jag brukade svara med en motfråga eller två: ”Brukar du gå in i cockpiten och be piloten att flytta på sig när du flyger också? Eller ta över instrumenten när läkaren ska operera dig?”
Föga anade jag att mina mejlare drygt tio år senare skulle vara del i den svenska grenen av en främlingsfientlig och islamofob rörelse som sveper över västvärlden som en reaktion på nyliberalism, terrorhot och stora flyktingströmmar.
Att just SD-väljare har låg tillit är intressant eftersom hög social tillit är något av en svensk värdering, eller åtminstone en nordisk sådan, i bemärkelsen att de nordiska länderna har bland världens högsta nivåer av social tillit.
Enligt SOM-institutets mätningar anser nästan 80 procent i Sverige att det ”i allmänhet går att lita på andra människor” medan siffrorna för länder som Slovakien och Serbien är åtta procent. I Frankrike, Ungern och Grekland ligger tilliten nere på 20 procent. I USA är andelen under 40 procent och det globala snittet är 26 procent (World Values Survey, 2014).
Betydelsen av social tillit kan inte nog understrykas. Den är kittet i samhället och förutsättningen för en fungerande infrastruktur, ett rättsamhälle och generella socialförsäkringar.
Paradoxalt nog anser även Sverigedemokraterna detta sedan i vintras, då det lyftes fram i partiets ”sammanhållningspolitiska inriktningsprogram” som lanserades under SD:s landsdagar i Norrköping. SD skriver: ”En hög social tillit har under lång tid pekats ut som den kanske enskilt viktigaste resursen ett samhälle kan hysa och forskningen är relativt samstämmig om dess positiva effekter. En hög social tillit stimulerar engagemanget i samhället i stort, reducerar kriminalitet och stärker den individuella självkänslan jämte den kollektiva gemenskapen.”
Däremot är social tillit ingen ”nedärvd essens” för att låna den mest rasbiologiska termen ur SD:s principprogram. Den är ett resultat av många olika delar i vårt samhällsbygge demokratiska rättigheter och skyldigheter, utbildningsverksamheter och idrottsrörelser. Och den behöver ständigt upptäckas på nytt, prövas och försvaras.
Andelen ”låglitare” har varit konstant i Sverige sedan mitten av 1990-talet då mätningarna startade (drygt tio procent av befolkningen). Även andelen ”höglitare” ligger stabilt runt 55–60 procent. Det nya är att ett högerpopulistiskt parti nu lockat till sig många av människorna med lägre tillit: ”Sverigedemokraterna har mobiliserat/rekryterat väljare bland personer utanför det ’normala’ höglitar-Sverige”, skriver forskarna Sören Holmberg och Bo Rothstein.
Mätningarna visar att det inte enbart handlar om attityder. Arbetslösa, personer med dålig hälsa och människor med sjuk- eller aktivitetsersättning har tappat mer tillit på senare år. Kanske har gett upp tron på goda grunder? Jag tänker på de utförsäkrade, människor i glesbygder, där det blir allt längre till sjukvården eller på en landsbygd som får allt mindre välfärd för skattepengarna.
Sverigedemokraternas politik erbjuder få eller inga trovärdiga lösningar för de utsatta, ändå är det till SD många ”låglitare” vänder sig.
Valåret 2018 upplever Sverige en ödesmättad sommar där ett nationalistiskt parti, besatta av svenskhet, identitet och härkomst drar fram i opinionen likt en okontrollerad skogsbrand. De gör det genom att identifiera och attrahera väljare med en sak gemensamt: de saknar av olika anledningar vår bästa svenska värdering – tilliten, att vi litar på varandra.
Eller så här: SD fångar upp dem med hjälp av sin särställning bland politiska partier på sociala medier. I frågor där andra partier antingen lyser med sin frånvaro eller försöker nå utsatta grupper via förnuftet med olika utspel om långsiktiga satsningar på x antal miljoner, siktar Sverigedemokraterna mot magen – och de spar inte på krutet. Gemenskapen byggs via hat och raseri mot olika grupper och personer, samt snäva vinklar av verkligheten utan perspektiv eller kontext, där slutsatsen alltid är att partiet sitter i samma båt som sina väljare – och den båten tar in vatten. Snart går allt åt helvete. Det är bråttom. Systemkollapsen är nära.
Utifrån betraktade framstår SD:s sociala medier-konton som en samlad och organiserad attack på den sociala tilliten i Sverige. Man kan fråga sig varför partiet inte upphör med det om de vill Sverige väl?
Det finns en sista knorr på allt det här.
En fjärde utsatt grupp är enligt Holmberg och Rothstein människor som vuxit upp i länder utanför Europa. De utrikes födda är i många fall ”låglitare” när de kommer hit. Men senaste åren har något hänt. Tilliten har ökat påtagligt i den gruppen. Så mycket att gruppen invandrare från länder utanför Europa enligt mätningen 2017 har högre tillit till andra människor än vad SD-väljarna har.
De är med andra ord i dag mer ”svenska” än SD:s egen väljarkår på just det område partiet självt pekat ut som den enskilt viktigaste resursen i samhället.
