Antrepolitiskt
Fredrik Svensk besöker Istanbulbiennalen i en sprängfylld tid
I juni i år promenerade jag desillusionerad längs med kajen bort från en Venedigbiennal i upplösning. Men just när jag grämde mig som mest över hur utställningen åsidosatt en akut politisk situation hände något. Plötsligt befann jag mig i en demonstration i solidaritet med upproret i Istanbuls Gezipark. Världen kom åter.
Fyra månader senare är jag på plats i parken och på Taksimtorget, symbolen för turkisk demokrati. Nu för Istanbulbiennalen, sponsrad av industrikonglomeratet Koç, mecenat och ägare till ett av hotellen som skyddade demonstranterna under de värsta protesterna i juni.
Stämningen i staden är spänd, på huvudgatan Istiklâl håller militärutrustad polis ställningarna. Porträtten av Atatürk tycks färre än vanligt och dagen innan fick en demonstrant sätta livet till i en av Istanbuls förorter. De flesta vernissagefestligheter är inställda.
Titeln till curator Fulya Erdemcis biennal ”Mom, am I barbarian?” är hämtad från poeten Lale Müldür. Om de senaste biennalerna på ett plan handlat om att internationalisera Istanbuls konstliv i både etablerade och tillfälliga konstrum, så var årets version tänkt att ta steget ut i det offentliga stadsrummet och konkret ta sig an staden Istanbul.
Men efter Gezihändelserna bestämde Erdemcis sig - efter en del konflikter med delar av detta uppror - för att dra sig tillbaka inomhus och göra konstrummet till just en offentlig plats. Detta val går inte att reducera till en utopisk gest, i en allt mer privatiserad stad helt utan offentliga medel för konst. Utställningen fick gratis inträde på bekostnad av 14 tilltänkta konstprojekt i stadsrummet och en månads kortare öppettid. Allt detta i solidaritet med protesterna, som ju redan gestaltade biennalens tematik. Den estetiska effekten av detta val förstärker känslan av ett absolut allvar och en uppmaning att aldrig särskilja estetiska gränsdragningar i konstprojekt från gränsdragningarna i offentligheten.
Utanför huvudbyggnaden Antrepo dunkar ett stort klot mot väggen från en skylift. Det är Ayse Erkmens bangbangbang (2013), en bokstavlig kommentar till att detta troligen är sista gången byggnaden kommer att användas av biennalen, marken ska ge plats för ett hotell. Ett närmast tragikomiskt exempel på att hur självmedveten konsten än blir om sin egen plats i gentrifieringsprocessen, så har den svårt att själv inte bekräfta samma utveckling.
För att ge ytterligare historiska dimensioner till biennaltematiken presenteras bland annat ett par konstvärldskanoniserade franska 1950-talsfilmer. Dels Jean Genets autoerotiska mästerverk Un chant d’amour (1950), dels Jean Rouchs Les Maîtres Fous (1955) där antikoloniala gästarbetare i Ghana rituellt gestaltar kolonialmaktens galenskap. Viktiga filmer, men här är det som om de varken kastar något oväntat ljus på den politiska realiteten eller på utställningens övriga verk.
Inne i Antrepo visas ett femtiotal verk, varav de flesta på ett eller annat sätt berör gentrifiering, ofta i dokumentationer av verk i stadsrum från när och fjärran. Starkast är Halil Altınderes konventionella hiphop-gestaltning av ungdomars frustration över den indirekta etniska utrensningen av romer från stadsdelen Sulukule. Hito Steyerl filmade performativa föreläsning Is a Museum a Battlefield? å sin sida, binder samman frågan om stadsbildning och det egna konstskapandet med sponsorn Koçs vapenaffärer genom att härleda en eldstrid på turkiska landsbygden till sin egen Iphone. Ytterligare ett mästarstycke i underhållande självkritik.
Med som så mycket annat i Antrepo, finner jag mig själv liksom stilla instämma, snarare än att ifrågasättas. En sorglig känsla. Bättre är det i det andra av fyra utställningsrum, ”Den grekiska skolan”. Här bidrar Annika Eriksson med filmen I am the dog that was always here (2013), en både poetiskt och politiskt intressant gestaltning av en grupp hundar som blivit ivägkörda och drar runt i Istanbuls utkanter. En film som får ytterligare resonans i Basel Abbas & Ruanne Abou-Rahmes vilset prövande The Incidental Insurgents (2012-2013) som visas på konsthallen Arter. Två personer som i tysthet besöker folktomma platser kring Ramallah med bil utan att någonsin bli melankoliska. Dessa, och många andra verk gör trots allt detta till en allt annat än dålig biennal.
Likväl skaver det curatoriska valet att dra sig tillbaka till konstrummet. Å ena sidan tycks det ta konstens makt på allt för stort allvar, och å andra sidan undervärderas möjligheten att faktiskt bejaka det politiska begär som protesterna förkroppsligat. Detta är givetvis bara spekulationer, men sant är att resultatet blir en utställning som visar upp konst på ett högst konventionellt och utställningsestetiskt ointressant sätt, i en politisk situation som just är allt annat än konventionell! Och trots helt olika konstpolitiska motiv och helt andra konstverk, blir helhetsresultatet inte helt olikt Venedigbiennalens kokongformat.
När väl beslutet att dra sig tillbaka var fattat, så är det närmast obegripligt varför man inte också valde att presentera komplikationerna med hela projektet. När biennalen gjorde det klev det lilla Non-gallery fram med ett performanceprogram med bland andra Ahmet Ögüt, i spetsen. Non-gallery uppmanar att anonymisera hela biennalen, och utnyttja resurserna till att låta konstnärer reagera på situationen som de vill. Ett sådant institutionellt mod väntar vi fortfarande på.
