Lyrikvännen som fortsätter leverera
Hoppfullt om danska framsteg
För inte så länge sen hade vi ”dansk dag” på Biskops Arnös skrivarlinje. Tre författare var på besök. Tanken var att alla skulle diskutera, men snabbt etablerades ett scenario där artiga svenskar satt i ring som en studiopublik, medan danskarna gestikulerade och debatterade om huruvida Twitter kunde vara poesi.
Det finns en skillnad, så mycket står klart. As we speak producerar de danska poeterna mästerverk i massor, som dessutom säljer. En trend som Lyrikvännen uppmärksammar i det senaste numret som också firar 60 år. Den rosa utgåvan är överraskande nedtonad och tunn, med tanke på att en milstolpe markeras. Kanske av budgetskäl. Det en gång historiskt höga antalet prenumeranter (15 000!) är nere på en liten men dedikerad skara. År 1954 är väldigt, väldigt länge sen.
Men trots att målet är öppet ser jag ingen som lyckas fylla Lyrikvännens roll. Den fortsätter vara relevant. Innehållet är så rikt och genomarbetat att tidningen slutar kännas tunn efter ett tag.
Lyriken i sig gör inte starkast intryck. Påfallande ofta finns den redan tryckt på ellerströms förlag, som är ansvarig utgivare. Närmast pliktskyldigt inkluderas de "vanliga dikterna”, exempelvis sonetter av Lennart Sjögren som för all del är fina, men som många nog bläddrar förbi.
Krutet ligger på de djupgående artiklarna. Den samtida dikten är politisk, slås fast. Danskarna hånar gärna svenska PK-diktare som tar sig själva på för stort allvar, men det är först i och med arga, omedelbara profiler som Yahya Hassan och Asta Olivia Nordenhof som Danmark verkligen satt politisk, allvarstyngd, sorgesam poesi på kartan igen. Och det får genomslag. Det finns något hoppfullt i det, i att poesin är så levande, både i vad som sägs och hur det sägs. Poeter är mer eller mindre fria från tvång i och med de stora förlagens ointresse. En subkultur har frihet. Lyrikvännen väljer att se det så, i stället för att vältra sig i allt som går åt helvete, ett alternativ som många väljer. Det är en lättnad.
