Storebror som både roar och oroar
Jon Weman om nya storsatsningar och vår integritet
Det finns en ny kille i stan – eller, i det här fallet, i drömfabriken. Netflix planerar bara under 2018 att investera hela 8 miljarder dollar i egna tv-serier och, i allt högre grad, också filmer. Målet är 50 procent eget material. I en första våg ligger fokus på science fiction, fantasy och övernaturligheter: från Bright (snutaction i en värld med orcher och alver), över rymdrysaren Annihilation till en kommande spelfilmsversion av klassiska mangan Death note.
Inget överraskande i det: alla företag vill kontrollera så många led som möjligt i produktion och distribution. Men Netflix har en fördel över konkurrenterna: den mest exakta kundkartläggningen någonsin. De vet vilka filmer deras abonnenter sett, vilka de stängt av innan slutet, vilken reklam de reagerat på och vilka serier de sträcktittar på.
Utifrån det klassar de varje person i en matris med flera hundra variabler och anpassar sina rekommendationer och interna reklam. Inte bara vad vi tipsas om att se är skräddarsytt, utan hur: en trailer kan vända sig till de som verkar gilla huvudrollsinnehavaren, en annan till regissörens fans, och en tredje till de som bara uppskattar genren.
Det sista vi behöver är övervakning och kartläggning i ytterligare ett sammanhang, tänker kanske många. Men nördtidningen Tor.com konstaterar att exempelvis Netflix science fiction-utbud är ”experimentellt, varierat och prövar genrens gränser”, och det i en tid när Hollywoods produktioner samtidigt blir allt mer mallade.
Med möjligheten att söka upp noggrant definierade målgrupper verkar det bli mindre press att sänka sig till minsta gemensamma nämnare. Om man som Netflix planerar för att hitta publik till sina filmer kontinuerligt under flera år framöver, snarare än för en ”blockbuster” som ska säljas med en intensiv mediekampanj och tillhörande leksaker på McDonald’s, ger det större frihet att avvika från standardiserade framgångsrecept.
Till dilemmat huruvida vi är beredda att offra integritet för säkerhet verkar det som vi får lägga ett annat: är vi beredda att offra vår integritet för bättre underhållning?