Kvinnor på gränsen till riksdagsspärren

Av Tone Schunnesson

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Vad händer med ett parti och politikerna i det när allt går åt helvete? När riksdagsspärren hotar som döden i september. Hur gör man för att tro på framtiden och inte bara lägga ner?

I tio texter om politiken och valet skriver författaren Tone Schunnesson fram sina egna frågeställningar inför riksdagsvalet 2022.

Alldeles nyss fanns det gott om tid. Partierna gjorde upp planer. Nyamko Sabuni skulle styra skutan rätt, till exempel. Sen var det plötsligt bara ett år kvar. Och det hade inte lyft. Tvärtom. Nu är det är sex månader kvar till valet. Ingen utanför Liberalerna tror att det kommer gå. Desperat försöker partiet överge sin liberala politik för en mer konservativ.

Sen har vi Miljöpartiet. Just nu verkar alla hata dem. Jag vet inte riktigt vilka de är, så känns det. Miljöpartiets språkrör Märta Stenevi vet att det inte går bra. Miljöpartiet riskerar, precis som Liberalerna, att inte klara riksdagsspärren. Fyra procent ligger framför dem som en möjlig giljotin. Hur är det att arbeta under det direkta hotet om att försvinna? Själv brukar jag bli deprimerad om utsikterna för ett projekt inte ser bra ut.

Då lägger jag hellre ner.

Att inte klara spärren är som en slags partiernas död. Feministiskt Initiativ som 2014 verkade ha goda chanser – men inte klarade det – var uträknade redan valet efter. Hur känner de inför livet efter döden? Och vad händer med allt vi inte hinner fixa innan vi dör? Kommer de som finns kvar minnas vår gnetiga strävan mot inre och yttre förändring, som någon gång ibland gav resultat. I bästa fall.

I kväll bredvid Kista galleria är det öppet möte och människor i grannskapet är inbjudna för att träffa Märta Stenevi och fråga henne vad som helst. Efter en kort introduktion får en kvinna med sitt långa hår i rufsiga tofsar ställa kvällens första publikfråga.

Märta har sitt hår kammat i sin karaktäristiska sidbena. Kvinnan lovar att inte bli långdragen, men det är en råttinvasion i Rinkeby, berättar hon. Kanske i hela Järvaområdet. Häromdagen klättrade en råtta uppför benet på hennes väninna när hon väntade på tunnelbanan.

Salen är nästan fullsatt, vilket förvånar mig, eftersom jag tycker att öppna möten känns gammeldags. Här sitter några medfarna människor, som mest ser ut att ha ramlat in. Här är några tjusiga kvinnor med uppsatt hår, raka i ryggen. På bakre raden sitter en man i religiös klädsel som artigt tar i hand med flera av de som passerar på vägen in. Åldern går från tonåring upp till pensionär. De flesta ungdomarna är klädda i likadana, oxblodsröda tröjor. De är demokratiambassadörer för Stockholms stad och när jag frågar den unga killen bredvid mig vad det innebär berättar han att de pratar med andra unga om demokrati. Jag kan inte alls föreställa mig hur en sådan situation skulle se ut.

Kvinnan med råttfrågan berättar att en tioårig flicka lärt henne hur råttorna ska skrämmas iväg. ”Du måste låta som en orm: ’Tsss, tsss.’” Ett par spridda skratt hörs i salen, ”Så jag undrar,” avslutar hon, ”är råttor farliga för oss och vår hälsa? Sprider de dödliga sjukdomar?”

Frågan förvånar, inte minst för hur den är ställd. Kvinnan låter trevlig. Tidigare på eftermiddagen frågade jag Märta varför så många politiska journalister låter så otrevliga när de ställer frågor, vilket hon inte riktigt höll med om. Men det är väl för att framstå som ansvarsutkrävande. Kvinnan i publiken verkar inte kräva något alls av Märta. Kanske ställer hon frågan för att hon kopplar samman Miljöpartiet med djur och natur. Just precis det, att Miljöpartiet uppfattas som ett enfrågeparti, menar Stenevi är en anledning till att de tappat i opinionsmätningarna.

När jag pratar med Teysir Subhi, partiordförande för Feministiskt Initativ, går hon i en del liknande tankar rörande sitt eget parti. Efter att de nästan, men bara nästan, kommit in i riksdagen tappade de till 0,5 procent. Varför partiet inte klarat av att växa, eller ens behålla sin storlek, har att göra med att Fi började som ett initiativ och inte som ett parti. ”För mig handlar skillnaden om hållbarhet,” förklarar Teysir. ”Ett parti,” säger hon ”är till skillnad från ett initiativ ett långsiktigt arbete”. När jag senare tänker tillbaka på samtalet tänker jag att jag inte förstår vad hon menar.

Precis som det inte hjälpt Fi att vi lever i samhälle post metoo har det inte hjälpt Miljöpartiet att klimatfrågan blivit bred. I stället för att äga sina profilerade frågor har det blivit ett problem när nästan alla partier utger sig för att både ha en feministisk analys och en grön hållning. Märta säger att Miljöpartiets tapp trots klimatfrågans framväxt handlar om en önskan om att den ska vara opolitisk. ”Det präglar också väldigt mycket av rapporteringen. Det är inte en stor, politisk fråga! Politik kommer inte att fungera på det sättet, att alla bara arbetar mot gemensamma klimatmål och släpper allt annat. Det kommer kräva ställningstaganden. Det kommer kräva att man ser att här finns en målkonflikt.”

Men tillbaka till den viktiga frågan i Kista. ”Jag kan inte rakt av riktigt svara på hur farliga råttor är,” svarar Märta, ”det är ju däremot väldigt obehagligt att ha råttor i sin närhet. Vi ska ju inte ha väldigt mycket råttor i våra bostadsområden.” Men säger hon, en sådan sak man önskar att man inte visste är att det bor många råttor i avloppen var man än befinner sig.

Det är det perfekta politikersvaret. Bekräftande men svalt, på ena sättet men också på det andra. Som för att säga; Så som du har det nu ska det inte vara, men om du nu har det så vill jag att du ska veta att det är inget fel med det.

Romina Pourmokhtari är precis som många andra trött på att politiker inte säger vad de tycker, men erkänner att det kanske är enklare för henne att prata fritt. Hon som inte har väljare att svara inför. Hon är ordförande för Liberala ungdomsförbundet och inger ett slags förtroende, mycket tack vare sitt entusiasmerande engagemang. Det här är ett problem för henne, skämtar hon. När hon är på Södermalm kommer vänsterfolk fram och berömmer henne samtidigt som de säger att de aldrig skulle rösta på hennes parti. Nyamko Sabuni har duckat mina förfrågningar om att ses för att prata om hur dåligt det går, skjutit upp beskedet om möjligheten att träffas. Till slut blev det bara tyst.

Kanske vill hon inte tänka på döden. Vem fan vill det å andra sidan? Så gärna vill vi förtränga den att vi säkert en kvart innan slutet fortfarande kommer att tro att vi har gott om tid.

Liberalerna har just nu historiskt dåligt flyt, förvirrad politik och interna konflikter. Centerpartiet har också bråk, försäkrar Romina, men de är bättre på att hålla konflikten inom familjen, vilket onekligen verkar löna sig.

Samma sak gäller politiken som våra liv: Flyt är allt.

Även om man inte vet exakt vad flyt är, så vet man med säkerhet när det är borta. Att riksdagsspärren hotar är något Romina försöker att inte tänka på för mycket. Politiken, säger hon, är inte så spännande som politiska journalister och opinionsundersökningar vill få den att verka. Förändringar sker inte plötsligt och ofta röstar man utifrån en känsla av lojalitet eller taktik. Att Moderaterna och Socialdemokraterna inte förstår det här och tror att de måste låta som Sverigedemokraterna för att växa irriterar henne. Att politiker som Jimmie och Nooshi är framgångsrika har kanske inte att göra med deras politik, resonerar hon. ”Har det inte slagit politiker att folk kanske inte alls tycker som Jimmie Åkesson? Men att det hörs att han säger vad han tycker och att det är förtroendeingivande.”

Hur fritt Romina än pratar om andra nämner hon självklart inte Liberalerna i sin kritik. Ingen orkar prata om döden.

Om Märta känner olust inför att prata om slutet är hon bra på att dölja det och i Kista svarar hon lika långt på publikens frågor som hon gjorde på mina. När jag sitter i publiken slås jag över hur lika flera av svaren är, trots att frågorna vi ställer är annorlunda.

Jag frågade Märta om hon hade dödsångest, när hon tänkte på klimatförändringar. ”Inte på det sättet,” svarade hon. Jag sa att jag har det, berättade om när jag i somras tagit flyget från Sicilien och mellanlandat i Berlin. Svetten rann ner bakom munskyddet och skärmarna upphängda i gaten visade de stora översvämningarna. Tiden tar slut här, sa jag till min vän, och det är vårt fel. Märta log. ”Jag vet nästan för mycket om klimatet… men jag vet ju också att det går att förändra.”

Är man politiker ska man alltid säga att allt går att förändra. Ändå verkar så mycket som händer i världen styras av en slags vind, som blåser åt än det ena hållet eller än det andra. Två liberala partier håller den här gången på att blåsa omkull. En gång praktiserade jag i en cykelaffär och varje dag förklarade cykelreparatören att bristen på kunder berodde på vädret. Trots att det var olika väder varje dag innebar varje väderlek ett särskilt hinder för cyklisterna.

När jag frågar en tidigare viktig person inom Miljöpartiet varför hon tror det går så dåligt för partiet säger hon att allt går att koka ner till frågan om vem som är cool och vem som inte är cool. Coolhet går inte att forcera eller fabricera, men coolhet kan komma och gå. Nyamko Sabuni, sa hon, skulle kunna bli cool snart eftersom det länge gått dåligt.

När jag berättar om coolheten för Märta säger hon att hon nog är både för gammal och för töntig för att bli cool. Men att det finns en vågrörelse i politik håller hon med om, däremot kan Miljöpartiet inte bara skylla på den. De var inte helt beredda på hur annorlunda det är att kliva in i en regering. ”Vi är ju ett väldigt progressivt parti och vi är inte i detta för att bevara status quo. Förändringen kommer alltid möta motstånd. Sitter man då också på makten att förändra, då kommer motståndet vara hårt.”

Första gången jag fick upp ögonen för partiet var när de 2011 firade 30 år och öppnade lokalavdelning i New York. Jag läste om det i olika bloggar. Jag tänker på att Sandra Beijer i sin blogg var rusig över partiets framgångar 2014. Miljöpartiet har väl aldrig handlat om hårt mot hårt.

”Jag tänker så här,” säger Märta, ”Om jag klarade att överleva min högstadietid så då ska vi nog klara detta också. För att det kommer en tid efter. Men vad vi inte kan göra det är ju liksom att bli ängsliga och lägga oss ner och liksom köpa påhoppen från högern. Det pågår en ganska samlad kampanj för att trycka Miljöpartiet ur riksdagen. Jag blir också lite triggad av det.”

Jag vet inte om hon menar sporrad eller triggad, som när något triggar ångest och trauma.

”Att folk försöker trycka ner en och försöker få en att känna sig väldigt liten, väldigt dålig, väldigt töntig. Been there, done that.”

Gränsen mellan fighter och martyr kan vara hårfin. En underdog är älskvärd om man tror på underdogens inneboende kraft att vinna. Men det är svårt, nästan omöjligt, att tro på någon i en maktposition som beskriver sig själv som offer utan att börja fundera på vad offret gjort för fel.

Märta säger tvär-nej på frågan om det finns någon fördel med att åka ur riksdagen. Romina säger att hon försöker att inte tänka så mycket på den risken, men hotet verkar också uppfordrande. När hon nyligen läste sin Flashbacktråd såg hon att en användare skrivit att han såg fram emot att se Romina gråta på valnatten. Då blev hon motiverad att göra en bra valrörelse. ”Man känner ju ändå tyngden av partiets historia. Eller jag gör det! Selma Lagerlöf var med och skapade partiet och löste kvinnlig rösträtt. Det är inget man vill slarva bort.”

Teysir, som måste tycka att det finns fördelar med att inte sitta i riksdagen, tycker också det. När hon förklarar varför är jag beredd att hålla med. Alla vill ju tillhöra det vinnande laget, säger hon, men de som är kvar är ju kvar av ren övertygelse. Hon identifierar sig också som en underdog, men inte som mobbad. I stället pratar hon om att vända matchen, något som driver henne som gammal baskettjej.

När mötet med Märta i Kista tar paus bestämmer jag mig för att åka hem. Kvinnan med råttfrågan syns inte till. Romina berättade om ett Dolly Parton-citat som hon tänker på, när hon tänker på att ligga nära spärren: ”När det blåser storm söker träden djupare rötter.”

Det låter vackert, men framstår mer som dröm än verklighet.

Jag frågade Märta om Miljöpartiet skulle finnas kvar i Riksdagen och hon svarade ja.

Jag frågade om människan skulle finnas kvar på jorden och hon svarade ja.

Båda återstår att se.