Vi har tid för demokrati – stressa inte in i Nato
Fredsarbete och internationell solidaritet måste få avgöra för socialdemokratin
Vi vill göra det som är bra för Sverige, säger statsministern, utrikesministern och den före detta utrikesministern när de talar utrikespolitik. En fras som säkert också Jimmie Åkesson skulle instämma i, kanske till och med Ulf Kristersson. Politik handlar i demokratier om hur partier och medborgare definierar det som är bra för landet.
Jag hör Ann Linde tala från Vita husets omgivningar. Hon är glad över att USA:s statsledning berömmer Sverige och är beredd att dela ut välsignande beskydd. Det är, förstår man, bra för Sverige att tillsammans med Finland få upptas i militäralliansen Nato och få krypa in under det väldiga kärnvapenparaplyet.
Jag vänder mig till Erkki Tuomioja, socialdemokrat och en gång finsk utrikesminister, dessutom docent i politisk historia. Han skriver om kärnvapenskyddet: ”Jag skulle aldrig rekommendera någon att söka skydd som bygger på massförstörelsevapen.”
Svensk socialdemokrati arbetade , liksom Finlands evige president Kekkonen och med tiden också den norska socialdemokraten och statsministern Gro Harlem Brundtland, för kärnvapenfria zoner i norra och centrala Europa. Östen Undén, utrikesminister 1924–26 samt i bortåt två decennier efter andra världskriget, fick FN:s stöd för sitt förslag om en kärnvapenfri zon men Nato-länderna röstade mot.
Undén, avskydd och förtalad av borgerligheten, var också den som anslöt Sverige till en antikolonial politik; med tiden särskilt utmärkande för landets internationella solidaritetspolitik. Sverige tog som första västland avstånd från Frankrikes kolonialpolitik i Algeriet. Nato stödde härskarnationen Frankrike.
Den motsättningen var fullkomligt grundläggande i decennier. Den svenska utrikespolitiken stödde exempelvis på 70-talet demokratiseringen av Portugal, Spanien och Grekland. Nato var avvisande eller skeptisk. Portugal var ett av Natos grundarländer; Spanien tillhandahöll avgörande militärbaser.
Svenska regeringar, av alla sorts konstellationer, gav massivt stöd till frigörelsekampen mot apartheid och förtryck i södra Afrika (Moderaterna förstås undantagna). Nato gjorde motsatsen, eller som Nelson Mandela uttryckte saken: ”Nato är ett vapen i händerna på världspolisen USA.”
Svensk diplomati skyddade chilenska flyktingar undan den blodiga statskupp som general Pinochet och USA genomförde i Chile.
Alliansfriheten gjorde det självklart för Sverige att fördöma Sovjets militära invasioner av Ungern och Tjeckoslovakien. 1968 hölls den mäktigaste manifestation någonsin mot det sovjetiska angreppet i Tjeckoslovakien. Tage Erlander var huvudtalare. Den svenska arbetarrörelsen gav ett mer omfattande stöd än de flesta till polska fackföreningsrörelsen och demokratiaktivisterna i Solidaritet.
Den socialdemokratiska partiledningens förestående brytning mot det egna partiets internationella historia inträffar, med några månaders marginal, på hundraårsdagen av Hjalmar Brantings Nobels fredspris. En erkänsla för hans arbete inom NF (Nationernas Förbund) för nedrustning, skiljedomstol, öppen diplomati, internationella regelsystem, skydd för de mindre staterna och rätt till sanktioner mot makter som inledde krig.
Putin har i princip förlorat kriget, geopolitiskt, ekonomiskt, militärt och ideologiskt
Hänvisning till historien kan uppfattas som nostalgi, sentimentalitet, brist på förmåga att förstå att vi numera lever i en helt annan värld. Vilka tidsperspektiv vi än väljer så måste fredsarbete, internationell solidaritet, kamp mot massförstörelsevapen och mot imperialism vara avgörande moraliska och realistiska principer.
Dessa gäller för motståndet mot Putins ohyggliga krig mot Ukraina, mot de ryska massmorden och den systematiska destruktionen av ett land som sökte och söker demokrati. EU:s och västländers stöd, med vapen till Ukraina och med avancerade sanktioner mot Ryssland, är kraftfulla. Putin har i princip förlorat kriget, geopolitiskt, ekonomiskt, militärt och ideologiskt. Ännu återstår för honom det alldeles oerhörda, kärnvapenattacker mot Ukraina.
Här ryms en kärnvapenvapnens paradox, skildrad av Yuri Kostenko, en gång miljöminister och ansvarig för kärnkraftsäkerheten i Ukraina. Han skriver om förhandlingarna i Budapest 1994. Där lovade USA, Storbritannien och Ryssland att respektera Ukrainas självständighet under förutsättning att landet gav upp sin kärnvapenarsenal, världens tredje största. Därmed berövades Ukraina möjligheten till avskräckning.
Självständigheten utmanades senare i återkommande och alltmer brutala angreppskrig från Ryssland. De båda västmakternas löfte om att skydda Ukrainas självständighet blev till makulatur.
När Ann Linde konverserar sina kolleger i USA kunde hon ha påmint dem om George Kennan, den främste säkerhetspolitikern under efterkrigstiden och det kalla kriget. Hans föreskrift och rekommendation till amerikanska presidenter rymdes i ett enda engelskt ord, ”containment” (”tillbakahållande”, ”begränsning” eller andra möjliga översättningar). Sovjet/Ryssland skulle hållas tillbaka, dess maktsfär begränsas, liksom dess inflytande i omvärlden, främst västvärlden.
Kennan gjorde en prognos för tiden efter det kalla kriget, alltså efter 1991. Han sa i sammanfattning: USA:s mest ödesdigra misstag vore att låta Nato expandera och växa sig starkt i Rysslands geografiska närhet. Det skulle skapa rysk revanschism, nationalism och antivästlig hets. Därmed skulle också de mest minimala demokratiseringsförsök i Ryssland elimineras.
Samma bedömning gör Paul D’Anieri i sin nyutkomna och ytterst väldokumenterade vetenskapliga studie From Civilized Divorce to Uncivil War. Med en starkt förenklad sammanfattning skildrar D’Anieri de avgörande ideologiska förändringarna inom det ryska härskarskiktet under tiden efter Ukrainas frigörelse 1991. Då stod en västorienterad riktning mot tre rysknationalistiska: De slavofila, de euroasiatiska och statsaktivisterna.
Vi vet numera inte, och det är ett allvarligt demokratiskt problem, om de folkvalda parlamentarikerna är representativa för medborgarnas åsikter
Isoleringen av Ryssland, den västledda plundringen av de ekonomiska tillgångarna och tilltagande amerikansk likgiltighet efter Jeltsins fuskvalseger 1996, eliminerade den västorienterade falangen i Kreml. Rysknationalister, moraliskt och religiöst reaktionära, militärt expansiva tog helt över makten. Därmed var ideologin skapad för rättfärdigande av krigen mot Ukraina.
Den moraliska självklarheten att ett land måste ha rätt till självbestämmande och demokrati ställdes mot en stormakts krav på dominans och hegemoni. Valet mellan alternativen är principiellt mycket enkelt. Men de moraliska principerna borde ha etablerats och gjorts tydliga långt tidigare och strategin för att försvara Ukraina skulle ha bestämts långt innan det barbariska kriget inleddes och ett land och dess människor offrades.
Det pågår ett mycket omfattande forskningsarbete om Natos framtid. Harvardforskaren Henrik B L Larsen, som genomfört en studie om Nato och demokratin, gör bedömningen att Natos utvidgning borde upphöra. Ett av hans argument är Natos katastrofala krigsmisslyckanden, i Libyen och Afghanistan. Libyen har blivit en skurkstat och därifrån hotas hela Sahel-området av sammanbrott. I Afghanistan styr talibanerna.
Larsen menar också militäralliansen inte kan uppfylla löftet att skydda varje medlemsstat, de är numera trettio till antalet och en del av dem uppfyller inte elementära krav på demokrati. Artikel 5, lojalitetsparagrafen, är på väg att bli obsolet. Den har endast tillämpats en enda gång och då riktade den sig mot al Qaida efter 11 september 2001.
Larsens huvudtes är att Nato ska utvecklas via partneravtal, ungefär som idag. Avtalen ska vara mycket nära och omfattande med ekonomiskt och industriellt avancerade demokratier som i norra och centrala Europa, mer återhållsamma med länder i västra Balkan eller Nordafrika. Ett övergripande mål måste vara partnerskap med länder i Kinas geografiska närhet.
Den svenska socialdemokratins ledning har inte tålamod att följa analyser om Natos framtid, än mindre avvakta militäralliansens strategiska val. Medlemskap är i princip begärt och ett sekel av partiets historia ska begravas. Det sker i stillhet; inga öppna diskussioner, inga djupgående reflektioner, i praktiken ingen partidemokrati och absolut ingen folkomröstning. En sådan avvisas med det patriarkala argumentet att folk inte förstår frågan.
Diplomaten Mats Bergquist, länge ambassadör i Finland och medarbetare i den finska Nato-utredningen, gör en helt annan bedömning. Nato-medlemskap förutsätter folkomröstning. Samma åsikt uttrycker Erkki Toumioja. Vi vet numera inte, och det är ett allvarligt demokratiskt problem, om de folkvalda parlamentarikerna är representativa för medborgarnas åsikter. EMU-omröstningen är det tydligaste exemplet på ett mycket stort avstånd mellan valda och väljare.
Den principiella frågan om representativitet avgörs inte av opinionsmätningar under pågående krig. Den bestäms efter omfattande diskussioner, studiearbete, öppna debatter, möten mellan vetenskap och medborgare.
Vi har tid med demokrati. För socialdemokratin gäller det ytterst den politiska överlevnaden.