Därför har ”Sommar i P1” blivit ointressant
Men några värdar lyckas fortfarande göra bra program
En gång i tiden var Sommar i P1 något som piggade upp semesterlunken och ibland skapade smaskiga rubriker.
Nu känns SR:s flaggskepp stendött.
De senaste åren har konceptet blivit omsprunget av podcasten. Utbudet av poddar där kända personer samtalar med varandra eller mer genomarbetade historier berättas är enormt året runt. Det är svårt för Sommar i P1 att mäta sig med den stora mängd välproducerad ljudunderhållning som redan finns.
I dag fungerar Sommar i P1 bara om värden i fråga 1) är känd men har något tidigare helt okänt att berätta om sitt liv eller 2) fokuserar på ett specifikt ämne utanför sin egen person.
Ett exempel på det förstnämna är skådespelaren Aliette Opheims sommarprat som sändes för några veckor sedan. I programmet berättar hon om sin destruktiva bakgrund med droger, kriminella pojkvänner och tiden som strippa. Historier som lyssnarna aldrig tidigare fått ta del av och som bränner till på riktigt.
Författaren och DN-journalisten Katrine Marçal satsade på alternativ två.
I sitt program som sändes i början av augusti djupdyker hon i ämnet manlighet och manliga könsroller och försöker svara på frågan: Varför är män så olyckliga trots att de har allt? Marçal lyckas gräva i ett svårt och snårigt samhällsproblem utan att trampa snett.
Ett annat exempel på ett kvalitativt sommarprat i samma anda är serietecknaren Liv Strömquists program om mens från 2013.
Problemet är att de flesta kända personer som erbjuds egna sommarprogram inte har kompetens eller kunskap nog att folkbilda lyssnarna på samma sätt som Marçal eller Strömquist. Satsar de istället på att fläka ut sitt privatliv är chansen stor att de redan berättat allt om sina barndomstrauman i en egen podcast eller skrivit om dem i sociala medier. Locket de försöker lyfta på är redan avsparkat sedan länge och ljuset flödar in. Det finns inget kvar att berätta.
