Den stora berättelsen kommer aldrig tillbaka, Göran Greider

Utan postmodernismen blir Trump omöjlig att förstå

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det är omöjligt att läsa förbi Chantal Mouffe och hennes ”Hegemony and Socialist Strategy”, anser Lotta Ilona Häyrynen i en kommentar till Göran Greiders ledare i ETC om postmodernismen och vänstern.
Foto: Staffan Löwstedt / Emma-Sofia Olsson
Det är omöjligt att läsa förbi Chantal Mouffe och hennes ”Hegemony and Socialist Strategy”, anser Lotta Ilona Häyrynen i en kommentar till Göran Greiders ledare i ETC om postmodernismen och vänstern.

KULTUR

En sak ska vi ha klar för oss: den här texten kommer aldrig kunna sätta punkt om den ska försöka förklara vad postmodernism är. Hela projektet skulle dessutom bli lite fnissigt: att försöka skriva den stora berättelsen om de teoribildningar vars kanske enda gemensamma bärande idé är att de stora berättelserna om sanningen och verkligheten är döda, falska eller åtminstone i konstant rörelse.

Vi får helt enkelt nöja oss med att konstatera att postmodernism mest använts som slagträ mot diverse nymodiga idéer och politiska strömningar sedan ett tiotal år tillbaka, nu senast från litteraturhistorikern Johan Lundberg i boken När postmodernismen kom till Sverige (Timbro förlag). Lika kritisk mot postmodernismen, men från motsatt håll, är författaren och debattören Göran Greider. I samklang med Lundbergs kritik slår Greider fast: ”Vänstern har förlorat på alla former av postmodernism”.

Att högertänkare, dit Lundberg får räknas, länge attackerat alla former av progressiva idéer – feminism, antirasism, hbtq-rätt och hela den moderna vänstern – med termer som identitetspolitik, kulturmarxism och så det stora monstret postmodernism är vare sig konstigt eller anmärkningsvärt. Däremot skorrar det allvarligt när vänstertänkare börjar adoptera de luddiga termerna och de inneboende halmgubbarna till sina egna.


Greiders främsta kritik mot postmodernismen, poststrukturalismen och postkolonialismen (alla lika förhatliga som svårgreppbara) handlar om hur de enligt Greider döljer verkligheten och gör den rationella debatten omöjlig. På 80-talet raderade postmodernismen debatten om ekonomin och plötsligt började status och identitet väga tyngre än själva argumenten.

Postmodernismen lägger enligt Greider all sin vikt på estetik eller, vilket Greider utvecklade under ett samtal med bland andra Johan Lundberg under helgens bokmässa, hur saker sägs, oaktat vad man säger.

Och visst kan postmodernismen också kretsa kring Katarina Frostensons språklekande poesi eller konstens inkorporering av reklam och populärkultur, men en vänster som inte tar fasta på postmodernismens maktkritiska anspråk (Barthes, Fairclough och inte minst Ernesto Laclau och Chantal Mouffe) läser postmodernismen fel. För en postmodern vänster är inte frågan hur något sägs utan vems röst vi egentligen hör.

Greider begår ett misstag när han vill kasta ut både Laclau och Mouffe och intersektionaliteten med det postmoderna badvattnet

Den centrala insikten efter Laclau och Mouffes högst postmoderna verk Hegemony and Socialist Strategy från 1985 är att ekonomin och det materiella må vara nödvändigt för en komplett kritik av makten, men det är inte tillräckligt, eftersom sanningen precis som produktionsmedlen kan ägas.


I dagsaktuell politik går det över huvud taget inte att förstå krafter som Donald Trump, eskalerande klimatförändringar eller kinesiska slavläger där uigurer plockar bomull åt den västerländska klädindustrin utan den postmoderna idén att även om sanningen och verkligheten kanske finns så är de fullkomligt irrelevanta för hur samhället ordnas.

Visst kan man drömma om en värld där faktan och rationaliteten styrde de bärande politiska berättelserna, men en sådan värld har aldrig existerat, inte heller innan postmodernister började sätta ord på det.

Greiders främsta misstag är att se postmodernismen som preskriptiv, alltså som någon sorts manual och strategi för politisk aktivism. Så är självklart inte fallet, även om varje akademisk teori kan ge krut åt någon form av aktivism – konstruktiv eller ej. Postmodernismen är en rad akademiska teoribildningar som beskriver och ämnar att analysera samhället vi lever i. Man kan vara säker på att Trump inte läst Derrida som någon form av machiavellisk handbok i auktoritärt ledarskap.


Postkolonialism och intersektionalitet, av Greider och Lundberg starkt länkat till postmodernismen, innebär definitivt inte att fakta och statistik kastats ut genom fönstret. På bokmässan berättar Greider om ett 80-tal där klasserfarenheten beskrevs med både erfarenheter och siffror. Som om antirasister och queeraktivister aldrig presenterat statistik på diskriminering.

Den maktkritiska och postmoderna frågan här blir varför dessa siffror, långt vanligare än engagemang i kriminella gäng eller ”klaner”, får mindre plats i debatten och så pass lite kraft av sanning att Greider kan glömma bort dess existens.

Från ett vänsterperspektiv tjänar talet och de så kallade sanningarna om invandrare kapitalets makt. Ju mindre de anses vara värda desto lättare är det att använda gruppen som billig arbetskraft i tjänsteekonomin. I sig inte nytt under solen, vilket postkoloniala teoretiker (ofta starkt marxistiskt lagda) satt ord på mer än en gång.

Med det sagt behöver en sann postmodern vänster också förstå att den största antirasistiska reformen inte görs genom Sveriges Radios personalpolicy, utan genom att reglera gigekonomin och införa rätt till heltid i Kommunals avtalsområden.


Greider begår ett misstag när han vill kasta ut både Laclau och Mouffe och intersektionaliteten med det postmoderna badvattnet. Den stora berättelsen som Greider längtar tillbaka till – där klass är klass och kön är kön och makten är enkel att beräkna – kommer inte tillbaka. Åtminstone inte utan starkt auktoritära medel, vilket kanske är en mer rationell förklaring bakom högerpopulismens framväxt. De längtar också efter stora berättelser.

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.