Litteraturen har länge frossat i ”de” och ”dom”
Författarna måste ges frihet, problemet är om ingen förstår dem
Förra veckan förvånade sig Lena Lind Palicki, Språkrådets nya chef, över att dom-frågan återigen väckt så mycket uppståndelse. Hon hade också det goda förståndet att påpeka att detta inte heller var en fråga för Språkrådet. Och hon är ju ändå en tillskyndare av en sådan reform för att avskaffa den ortografiska preciseringen av subjekt- och objektspositionen för tredje personen pluralis av personliga pronominet ”de”, vilket är en mer uttömmande beskrivning av ”stavningsreformen”.
Själv är jag bara måttligt förvånad över ”uppståndelsen”. Victor Malms gängse avbön under den språkpopulistiska galgen. Mer glädjande då Anna-Lena Lauréns ståndaktiga finlandssvenska guerillarörelse.
För dem som specifikt oroar sig för litteraturens räkning och vad som nu kommer att hända om man måste ersätta alla ”de” och ”dem” med ett enda stackars ynka ”dom”, så tillhandhåller ju litteraturen redan ett svar.
I säkert hundra år har svenska författare tagit sig friheten att välja och vraka mellan ”de/dem” och ”dom”. Redan i sin fantastiska roman Inga ögon väntar dig (1944) använder Lars Ahlin ”dom” i dialogen men ”de” och ”dem” i den löpande texten. Och likadant Stig Dagerman i sina 40-talsnoveller. Och i Vilhelm Mobergs utvandrarepos från 1949 är det mest ”di” i de ”folkliga” replikskiftena men noggrann åtskillnad mellan ”de” och ”dem” i den löpande texten.
Den förste konsekvente domaren jag kan hitta i bokhyllan är Slas (Stig Claesson, Döden heter Konrad, 1967) som ersätter alla former av ”de” och ”dem” med ”dom”. Men för Slas är det ingen härmning av talspråklighet utan bara ett led i hans konstfärdigt vardagsanfäktade romanprosa, där för övrigt gammaldags grammatik och patinerade fraseringar utgör en annan viktig del av den typiska stilen.
Claessons litterära storebror Pär Rådström är lite mer vacklande i valet. I dialogen alltid ”dom”, men i löpande text faktiskt både och.
Och så vidare genom årtiondena, och det verkar inte heller som om nyare författare skulle bli mer ”dom”-benägna. Hos till exempel Lina Wolff, Felicia Stenroth och Balsam Karam tycks åtskillnaden mellan ”de” och ”dem” var ovanligt mönstergill. Vågar man ana att det kanske var svängigare förr att domma, då det åtminstone var lite förbjudet och gränsöverskridande.
Detta godtyckliga urval i bokhyllan gör självfallet inte anspråk på något annat än att antyda den frihet som måste gälla för författarna i användningen av den ”omstridda” de/dem/dom-distinktionen, precis som i allt annat. Allt det som dikteras av hänsyn till språkets uttrycksfullhet och stilkrav, inte av hänsyn till förment lättlästhet eller inlärningspedagogik. Och jag är övertygad om att seriösa författare i framtiden också kommer att prioritera en sådan uttrycksfullhet. Allt kan inte vara ”läsa lätt”. Eller ”lyssna fort”.
Vad som står på spel är alltså frågan om huruvida framtidens läsare via sina tillägnade språkfärdigheter kommer att ges möjlighet att uppfatta och uppskatta en sådan uttrycksfullhet.
Efter att ha satt tillbaka böckerna i bokhyllan plockar jag ner min mormors tjocka dagbok. Hon var född 1890, hon gick sex år i folkskolan. I hela sitt liv arbetade hon manuellt, i jordbruket, som servitris, som hushållerska och som hemmafru. Hon läste ett fåtal böcker, från 30-talet och framåt läste hon Allers Veckotidning och från 40-talet också dagstidningen Falu-kuriren.
Hon skrev dagbok fram till sin död 1979. Och hon gjorde oklanderlig åtskillnad mellan ”de” och ”dem”.
Åtskillnaden mellan de två är inget klassmärke. Men det kan bli ett bildningsstigma.
