Det här är Kanyes tid – vi andra är töntarna
Han är som en åskledare som fångar upp tidsandan
Jag tänker oftare på Kanye West än på romarriket.
Man kan önska att han inte tvingade sig in i ens medvetande så ofta, men det gör han. Senast, ironiskt nog, genom att gå ut i ett kort videoklipp och förklara att han inte vill vara den som bidrar till något tjafs och bråk.
Den här gången gäller det ett onlinegräl mellan Bhad Bhabie och Alabama Barker. Den senare är dotter till Travis Barker som är gift med Kourtney Kardashian. Hon, som bekant i sin tur är syster till Kanyes exfru Kim. Konflikten i sig är ointressant, mer spännande är att höra just Kanye West förklara att just han inte vill dras in i något drama.
Jag skulle aldrig lägga mig i, förklarar han i klippet. Raka motsatsen till allt han gjort de senaste decennierna. Denna motsägelse är också symptomatisk i vår tid, på ett sätt som Kanye West alltid lyckas vara. Det är därför han är en populärkulturell centralgestalt.
I dag kan man vara på ett visst sätt och göra på ett visst sätt i offentligheten, bara för att sedan hävda att det alls inte är ens stil att göra så. Och man kommer undan med det. Vare sig man heilar eller kallar en folkvald ledare för diktator, är det bara att rycka på axlarna och förneka. Tröttsam tolkning! Jag skulle aldrig!
Hon är världens mest googlade!, triumferar han och lägger ut ännu en bild på hennes nakna kropp
Kanye West är som en åskledare, han fångar upp tidsandan perfekt när han säger att han inte vill lägga sig i, och tycks vilja markera särskilt eftersom det gäller exfruns familj. För tidigare har West sett till att ta varje tillfälle i akt att attackera dem och deras partners, i såväl vanliga medier, sociala medier som i låtar.
Samma känsla fick man när West och hans fru Bianca Censori paraderade på röda mattan i en outfit vars enda funktion var att visa henne helt naken. Å ena sidan finns den Kanye som talar om integritet och kritiserar andra, inte minst sin exfru, för att visa röven för uppmärksamhet. Å andra sidan den Kanye som ägnar åtskilliga inlägg på instagram åt att redovisa vilket genomslag Bianca Censoris nakenhet fått. Hon är världens mest googlade!, triumferar han och lägger ut ännu en bild på hennes nakna kropp.
Även detta förstås i samklang med vår tid: Mer sexualiserat naken än någonsin – på galor, scener, i företagens reklamer och folks privata flöden – samtidigt som alla varumärken och ambassadörer för dem skulle förneka att de profiterar på sexualiserade kvinnokroppar.
Kanye West ligger ”rätt i tiden” också i flirtarna med nazistattribut. Han har alltså hyllat Hitler och börjat kränga tröjor med hakkors på, om någon missat detta. Och han gör det i en tid när det plötsligt inte känns så långt ifrån mainstream som tidigare. Själv har han implicit kommenterat kritiken mot hans nazistiska utfall genom att publicera en bild på Sex Pistols-basisten Sid Vicious när denne i slutet på 1970-talet bar en tröja med hakkors. Jag tolkar det som att det West vill signalera är att de bara är två stora artister som i olika tider vågar provocera och vara punk.
Så precis som med allt annat i 2020-talets politiska realiteter och globala uppmärksamhetesekonomi: Kanye West vill åt effekten men inte ta ansvar. Och det funkar för honom.
I centrum var han ju även före hakkors och hitlerhyllningar, men det var en annan tid då, varför det lät på ett annat sätt. ”George Bush doesn't care about black people”, sa Kanye West 2005, som en kritik mot presidentens bristande hjälpinsatser efter orkanen Katrina. Det var lättare att hålla med då, när han var en högljudd antirasist, och när han skrev lysande om klassförakt och rasism i låtar som ”Spaceship”. Tyvärr är det svårt att inte undra i dag om det var helt genuint eller lika mycket ett uttryck för samma förmåga att vara ett med sin tid.
Vad vi framför allt måste förstå om både Kanye West och samtiden är att det inte finns något ”vi” som kan välja eller välja bort honom
Många gånger har många röster sagt att det bästa är att inte ge honom uppmärksamhet, att inte reagera och låta sig provoceras. Att han kanske bara är en psyksjuk dåre och att han alldeles oavsett är en jävla pajas som ska ignoreras.
Och visst är det lättare att strunta i honom nu när han ger ut medelmåttigheter som Vultures-skivorna eller ”Jesus is king”, än när han gjorde fem, sex, mästerliga album på ett drygt decennium. Men det är fortfarande omöjligt att bortse från honom, ett lika hopplöst projekt som att cancellera Michael Jacksons musik efter pedofiliskandalen.
Vad vi framför allt måste förstå om både Kanye West och samtiden är att det inte finns något ”vi” som kan välja eller välja bort honom. Det här är hans värld. På samma sätt tjatas om vilka losers och pinsamma dårar Donald Trump, Elon Musk, Mark Zuckerberg, Andrew Tate, Joe Rogan eller Bryan Johnson är. Det är ett missförstånd. Den tid när det var sant är över.
Nu är det vi som varken är nakna, heilar eller har hakkors på tröjan som är hopplöst daterade töntar medan de styr världen.
Det måste man begripa innan man kan börja göra motstånd. Att tänka mer på Kanye Wests senaste kontrovers än man tänker på Augustus och de puniska krigen är alltså helt nödvändigt för att förstå inte bara honom utan hela sin samtid.
