Under huden på Quick
Ann Charlott Altstadt: Sture Bergwalls bok är upprörande och rörande – men ändå en besvikelse
Sture Bergwall/Thomas Quick är en gåta som varit nyhets- och debattstoff i över två decennier. Quick var förövaren; en bestialisk sexualsadistisk seriemördarkannibal som gav ansikte åt det ofattbara som i brist på ord brukar kallas ondska. Men som Bergwall blev han i stället offret för ett vård- och rättssystem som havererat. Hur kunde en man som var oskyldig bekänna närmare fyrtio mord och dömas för åtta?
I Bara jag vet vem jag är berättar Sture Bergwall själv om hur han under åratal av terapisejourer, polisförhör och likdelsvallningar spelade rollen av ångestfyllt incestoffer och makaber seriemördare som med professionell hjälp återfick borträngda minnen.
Det är en upprörande skildring av hur psykologers, polisers och advokaters tillsynes blinda tro på idéer om förträngda trauman, något forskningen redan förkastat, ledde till att de verkliga mördarna slapp undan. Men också en rörande berättelse om barndomens utanförskap och ensamhet. Om längtan efter gemenskap och uppskattning som fick förödande konsekvenser för så många, många fler än huvudpersonen själv.
Jag har följt debatten sedan slutet av 90--talet och för mig stod det tidigt klart att kritikerna helt enkelt hade för mycket på fötterna för att Bergwall skulle kunna vara Sveriges förste seriemördare av Hannibal Lecter-snitt. Hannes Råstams och Dan Josefssons dokumentärer och böcker visade sedan tillsammans hur ett sjukt sekttänkande växt fram, där alla i sin yrkesroll hade egna motiv eller incitament för att tillsammans skapa seriemördaren Thomas Quick, inte minst Sture Bergwall själv.
Till min besvikelse är dock hans bok inte främst ett nytt bidrag till förståelsen för hur sekten kring honom kunde uppstå och fungera, utan ett personligt, närmast litterärt, gestaltande av det vi redan vet.
Alla dagar och nätter på Säters rättspsykiatriska klinik upplevs i ett subjektivt kronologiskt här och nu-perspektiv med återblickar på de händelser som ledde honom in på avdelning 36. Men tyvärr kliver dagens Bergwall aldrig in för att sammanfatta, dra slutsatser, formulera egna analyser eller teorier vilket gör att hans kunskaper om den stora helheten går förlorad.
Det är beklagligt men kanske förståeligt att han väljer en romanliknande form för sin historia. Bergwall har sedan ungdomen haft författardrömmar och hans prosa halkar bara ibland över i pekoral. Bergwall skriver kort sagt bättre, och det om ett så svårt sårigt ämne, än många andra som får ge ut böcker i dag.
Men jag tror också att hans anslag är betingat av, hur befängt det än låter i sammanhanget, en vilja att skydda sig själv från pinsamheter.
Om Bergwall valt ett övergripande mer klargörande sakprosagrepp hade han också blivit tvungen att blotta fler sidor av sig själv. Nu är han främst mannen som fabulerar för bekräftelse, som skadar sig själv i outhärdlig ångest och som manipulerar och blir manipulerad för fri tillgång till droger, för emotionella och materiella privilegier.
Bergwall har dock skalat bort delar av sin historia som skulle göra hans skam än större. Han har exempelvis hävdat att syskon och personer i hans närhet agerat sexualsadistiska medhjälpare till morden för att få berättelserna att logiskt gå ihop inför terapeut och förhörsledare.
Men framför allt var Bergwall i verkligheten inte enbart ett nerdrogat ångestfyllt offer. Tidningsartiklar och annat från Quickåren visar på en man som också var högmodigt kaxig och uppfylld av sin egen historiska betydelse. Sekten kring Bergwall, terapeuter, förhörsledaren, åklagaren och advokater och minnesexperten, såg i honom en kristusfigur som de hyllade för hans hjältemod.
För dem var Bergwall ingen förövare utan offret som tack vare sin fantastiska personlighet gjort mänskligheten den största av tjänster genom att våga berätta. Och jag tror att Bergwall genom att förmedla ögonblicksbilder i stället för att ge oss en samlad förklaring av vård- och rättsskandalen också undgår att behöva förklara sig själv.
Bergwalls bok är ett viktig och värdefullt vittnesmål som skickligt och med små medel beskriver hur han både fångar och fångas i ett vidrigt nät av de inblandades bekräftelsebehov, äregirighet, höga arvoden, prestige, och missriktade lojaliteter.
Jag saknar dock fortfarande pusselbitar till gåtan men också svaret på ett annat oroande mysterium. Förhörsledaren Seppo Pentinnen och åklagaren Christer van der Kwast är i dag pensionerade. Men hur kan psykologen Birgitta Ståhle, advokaten Claes Borgström, professor Sven Å Christianson och justitierådet Göran Lambertz fortsätta utöva sina yrken efter att ha deltagit i det skandalösa skapandet av en seriemördare med dess konsekvenser av omätbart mänskligt lidande och enormt slöseri med samhällsresurser?
