Kulturklassens behov av billig radikalism

Athena Farrokhzad – en ”underdog” med stor makt

Av: Lidija Praizovic

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

”Vi kanske ser slutet på en tid när alltför många i kulturvärlden sneglat på Farrokhzads mångomtalade och hårt redigerade facebooksida för att veta hur de ska prata”, skriver Lidija Praizovic.
Foto: tt / magnus sandberg
”Vi kanske ser slutet på en tid när alltför många i kulturvärlden sneglat på Farrokhzads mångomtalade och hårt redigerade facebooksida för att veta hur de ska prata”, skriver Lidija Praizovic.

I januari 2014 skriver poeten och kritikern Athena Farrokhzad en mästrande recension i Aftonbladet. Föremålet för hennes von oben-behandling är 18-åriga Yahya Hassans självbetitlade poesidebut om hans uppväxt i en muslimsk underklassfamilj med fattigdom, våld och religiöst förtryck och hans liv som småkriminell i en invandrartät, segregerad dansk förort.

I sin recension beskriver Farrokhzad sig själv och Hassan som ett VI, och i välvilliga ordalag ber hon honom omstöpa sina dikter i linje med en dogmatisk och enkelspårig postkolonial analys.

Recensionen hyllas programenligt av anhängarna till den typen av analys och av alla de som tror att kampen mot SD, för att inte tala om upprätthållandet av självbilden som antirasist, kräver att man alltid framhåller en bild av rasifierade som goda och progressiva.

Det måste ha funnits fler som störde sig på den uppläxande tonen eller på den totala utsuddningen av klass men de teg still.


Ett par månader efter Farrokhzads recension – i samband med att Hassans diktsamling kommer på svenska – skriver jag i samma tidning ett svar där jag försöker säga något om den avgrundsdjupa klyftan mellan den salongskommunism som Farrokhzad skriver utifrån och den rasifierade, kulturkonservativa arbetarklass som är Hassans utgångspunkt. Om skillnaden mellan medelklassblattar och underklassblattar. Frågan om klasskillnader som Farrokhzads recension trollar bort. Jag försvarar Hassans rätt att skriva sina dikter på sitt sätt.

Min text innebar ett brott. Athena hade varit min lärare på Biskops-Arnös författarskola och hade ställt sig på min sida i mina tusen konflikter med kulturkapitalungarna som gick i min klass. Jag fick också höra att redaktörer och andra frågade henne om jag var galen eller någon att lyssna på och att hon gick i god för mig och välsignade publiceringar och annat.

Athena hade helt enkelt fungerat som länken mellan kulturvärlden och mig, men med hennes text om Hassan blev det tydligt för mig att lojalitet med henne inte kunde vara ett alternativ. Redan innan fanns friktioner, där Athena läxade upp mig när jag skrev saker på Aftonbladet Kultur som hon menade aldrig borde skrivits. Det handlade framför allt om texter där min klasslojalitet kom i konflikt med en queer och antirasistisk emancipation.


I den låtsasprogressiva medelklassposition hon promotar erkänns inga riktiga konflikter mellan underordnade subjekt. Den som ser eller talar om sådana konflikter är antingen okunnig och behöver talas till rätta eller så är denna ond och behöver frysas ut.

Jag skrev det jag skrev och fick sen erfara dess konsekvenser. Tidigare vänner fick beröringsskräck, antirasistiska och feministiska sammanhang skrev ut en ur registret. Somliga sa rakt ut: ”Vi skulle gärna vilja ha med dig på det här men det går inte för Athena är med.” Och hon är med på många ställen.

Den politiskt medvetna kulturmedelklassen har en stark tro på att radikala utsagor och radikal framtoning kan förändra världen. Rent faktiskt uttrycks politik i kulturvärlden ofta genom att en intar etiskt perfekta (men världsfrånvända) positioner och ser till att bli associerad med personer med en radikal image – gärna någon som presenterar sig som en röst underifrån.


Athena Farrokhzad är en sådan person. Faktum är att hon med stor begåvning lyckats göra sig själv synonym med den antirasistiska feministiska vänstern, med konsekvensen att den som kritiserar hennes riktlinjer blir förknippad med rasism, fascism, islamofobi, husblatteri, heterosexism, liberal privatism, you name it. Farrokhzads makt i kulturvärlden handlar om det.

Och förstås om att hon jobbar med tre tunga litteraturinstitutioner som bas: Albert Bonniers förlag, Dagens Nyheters kultursidor och som lärare på Biskops-Arnös författarskola. I en litteraturvärld där erkännande och stöd från de etablerade och mäktiga betyder ack så mycket finns konkreta saker att vinna på att vara lojal med henne, särskilt för de unga. Den som går emot Farrokhzads idé om vad som är progressivt löper däremot risker, socialt och professionellt (och hur ofta är inte dessa saker ett och samma i kulturvärlden?).


När Farrokhzad för några veckor sen skrev en runa över Yahya Hassan där hon åter igen gjorde de två till ett VI som delar erfarenheter, övertygelser och har ett alldeles speciellt band till varandra var det som att något rämnade. Nu var det inte bara rasistiska röster som skrek islamistkramare (och hur knepigt är det inte att gå emot någon som trollen hoppar på?). Kulturjournalisten Jenny Maria Nilsson skrev ett sanningens ord på twitter: ”Sveriges mest borgerliga poet skriver en runa över Danmarks minst borgerliga poet.”

När Farrokhzad skriver sin runa våren 2020 är det hon som behöver bli associerad med Hassan – rösten som på riktigt talar underifrån

Hur ska man tolka det faktum att fler röster i kulturvärlden i dag, till skillnad mot 2014, offentligt säger emot Farrokhzad? Jag tror tyvärr inte att mothuggen mot henne markerar slutet för kulturvärldens tendens att premiera ytliga fraser och gester utan markkontakt framför materiella verkligheter och levda erfarenheter.

Däremot ser vi kanske slutet på en tid när alltför många i kulturvärlden sneglat på Farrokhzads mångomtalade och hårt redigerade facebooksida för att veta hur de ska prata för att även fortsättningsvis få tillhöra de goda.


Kanske är det så enkelt som att hennes maktposition i litteraturvärlden är mycket tydligare i dag än den var 2014 vilket uppenbarat det groteska i hennes ”jag pratar underifrån”-gest.

När Farrokhzad skriver sin runa våren 2020 är det hon som behöver bli associerad med Hassan – rösten som på riktigt talar underifrån. Hon låter klass försvinna och suddar ut den tydliga konflikten och skriver i stället en saga om hur hon tar Hassan ”under armen” för att vandra ”bort från folkmassan (…) mot andra breddgrader”. Hon verkar tro att alla har guldfiskminnen och att det inte spelar någon roll att Hassan mer eller mindre bad henne dra.

Jag minns när Hassan vid den svenska lanseringen av debutboken läste på Aspuddens bokhandel. Athena approachade honom efter läsningen, säkert för att ta honom ”under armen”, men jag såg med egna ögon hur Hassan bara tittade förbi henne.

Han var under sitt liv en av få icke-vita skandinaviska poeter som var tillräckligt stor och hade tillräckligt med ryggrad för att ledigt kunna avfärda de diskursiva villkor som Farrokhzad satt för ”de förtryckta” i offentligheten. Hans poesi kommer att tillhöra många men den kommer aldrig att bli den frasradikala medelklassens – hur många farrokhzadska dödsrunor över Hassan Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman än publicerar.

Publicerad:

LÄS VIDARE