Här finns det sovjetiska sönderfallets alla bitar
Adam Curtis dokumentärserie ”Traumazone” är tunn på fakta men ger svar ändå
”Jag var vacker när jag var ung. Nu ser jag ut som en gammal apa.”
Den gamla kvinnan skyfflar in vedträn i den öppna spisen, innan hon kryper ner i ett hål under sina dammiga golvbrädor för att samla ihop potatis i en säck.
Det lilla huset är trångt, överbelamrat, smutsigt. Det går nästan att känna draget från den kyliga utomhusluften över fötterna.
Det är så långt från Vladimir Putins guldglänsande hov i Kreml det går att komma.
Ändå sitter de ihop, skjulet och palatset, lika väsentliga delar av samma berättelse.
Under ett kort historiskt fönster försvann Ryssland från kartan.
När det sovjetiska korthuset kollapsade upphörde också trycket västerut från det land som format Sveriges säkerhetspolitik åtminstone de senaste 300 åren.
Nu är Ryssland tillbaka. Med besked. Kriget i Ukraina har krossat säkerhetsordningen i Europa, tvingat upp försvarsbudgetar och tagit kål på 200 år av svensk alliansfrihet.
Hur det än går blir Ryssland ett problem att hantera under överskådlig tid.
Behovet att förstå hur Ryssland hamnade här har aldrig varit större.
Adam Curtis nya dokumentärserie Russia 1985–1999: Traumazone (BBC) är därmed vältajmad.
Den skildrar både kommunismens och demokratins fall i det forna Sovjetområdet. Vi får följa utvecklingen från 1985 till 1999 i sju nästan timslånga avsnitt, sammansatta av klipp ur BBC:s arkiv.
Det är en serie fjäderlätt på information. Det finns ingen berättarröst, bara ett fåtal förklarande textremsor dyker upp då och då. Det går att titta i flera timmar utan att få med sig mer fakta om detta avgörande skede i världshistorien än vad 30 sekunder med ett uppslagsverk gett.
Ändå är alla bitarna till den sovjetiska dödsdansens pussel med.
Den blodiga invasionen av Afghanistan. Michail Gorbatjovs perestrojka som skapar oligarker och maffiavälde. Den stora planens kollaps. Tjernobyl. Den framvällande nationalismen i ockuperade länder och delrepubliker.
Men bitarna faller över oss som ett rasande Tetris och sammanhangen får svårt att träda fram.
Planekonomin, som skulle styra all ekonomisk aktivitet i det vidsträckta riket, slutade på 1980-talet att fungera, får vi veta. Men fungerade den dessförinnan? Och varför slutade den i så fall att fungera just då?
Vad var det egentligen som gjorde att ett imperium som hankat sig fram under 45 efterkrigsår relativt plötsligt imploderade?
Sådant har serien inte svar på, men det är egentligen en bisak.
Den handlar inte om fakta – utan om känslor.
Det är inte en dokumentär så mycket som ett suggestivt konstverk
Curtis lovar att berätta hur det kändes att genomleva kommunismens och demokratins fall, men det är naturligtvis omöjligt.
Däremot väcker serien ofelbart känslor i den som tittar.
Det är inte en dokumentär så mycket som ett suggestivt konstverk. Många av bilderna har en stillsam poetisk kvalitet som det är omöjligt att inte beröras av.
De tunna vita gardinerna som fladdrar genom de trasiga fönsterrutorna efter ett brödupplopp i Chelyabinsk. Bråten och dammet på det fyrkantiga bord som använts för krigsspel vid ett övergivet armékommando i Ungern. De tomma ögonen som blickar ut från svartvita fotografier på gravstenarna vid en övervuxen kyrkogård norr om Moskva.
Curtis vänder sig snabbt från det det lilla till det stora.
Från flickan som rider barbacka på en utmärglad häst längs fallfärdiga staket och byggnader nära de kraterliknande guldgruvorna i Sibirien. Till stridsvagnarna som rullar mot Moskva för att avsätta presidenten Gorbatjov.
Just denna tid kanske lämpar sig extra väl för den här typen av episodiskt berättande.
Det fascinerande med Sovjetunionen är inte misären och nihilismen – det finns för mycket av båda i världen – utan kontrasterna.
Samtidigt som rymdsonden Phobos 2 är på väg genom universums mörker för att utforska Mars månar, sitter en kvinna i huckle och oroar sig för att brödet ska ta slut eftersom ingen sått något på kollektivjordbrukets åkrar.
Samtidigt som det diktatoriskt styrda och länge efterblivna bondelandet utmanar om världsherravälde gapar dess butikshyllor tomma.
Överflöd och armod sammansmälter. Grandios självbild och mindervärdeskomplex. Så skapas bilden av Ryssland som just en traumazon, till synes fast i en snubblande cykel av ständigt skruvade prioriteringar, jagande sin egen skugga.
Ett öppet sår som aldrig sluter sig.
Fotnot: ”Traumazone” går att se på Youtube.
