Moppemyndig – då dör ”Det grymma svärdet”
Tidskriftens sista nummer rör sig i meningslöshetens landskap
Hur avslutar man en tidskrift, en epok? När ärevördiga feministiska tidskriften Bang kastade in handduken för ett par år sedan var det knappt med ett pip. Något meddelande, en släckt hemsida, adjö.
Många undrade då hur det kom sig, hur en så etablerad tidskrift kunde gå bort sig så fullständigt. När jag tänker efter undrar jag fortfarande. Men var sak har sin tid, och när digitaliseringsvågen sveper fram är det svårt för förhållandevis små, stödberoende tidskrifter att gå runt. Många vill läsa, ingen vill betala.
Mycket har skrivits om Respons under vintern, men en annan livaktig publikation som fallit för lien är Det grymma svärdet. Född 2007 under Pontus Lindkvists redaktörsledning, utgiven av förlaget Lystring, överlevde den fanzinelika satir- och serietidskriften upp till moppeålder.
Nu är det över, vilket uttrycks i det allra sista numret.
Det ser ut som en bok. Ett inbundet tjockt nummer 43 med titeln Vila i frid inleds med en redaktörstext och avslutas med en helt ordlös på gränsen till abstrakt serie som tonar ut i ett intet, i en tomhet med nirvana-kvalitet.
Däremellan känns det mesta bekant: Simon Hanselmanns mänskligt cyniska strippar, svettigt ungdomsliv signerat Sara Kupari, Anna Haifischs fina berättelse om zoo-besök och intresset att teckna djur. Någonstans i mitten en lång intervju med Annika Elmqvist och Pål Rydberg, som tillsammans med Gittan Jönsson och AnnMari Langemar skapade Historieboken som examensjobb på Konstfack. Den var en tecknad berättelse om kolonialismens och befrielsekrigens historia – som till upphovspersonernas förvåning blev en superhit när den publicerats på Ordfront förlag 1970.
Det grymma svärdet har en historia av växlande form, oftast med ett innehåll som är satiriskt, strippar som rör sig i meningslöshetens lockande landskap. I bland med tydlig politisk udd, ibland bara försiktigt pekande mot varufiering av människan.
Det är också omöjligt att inte älska en redaktörsruta som Fredrik Jonssons. Här finns inget klagande, inget beklagande. Här presenteras innehållet och lite annat som rinner med av bara farten. Lite ungefärligt, lite avslappnat.
Varför tidskriften läggs ner? Det spelar ingen roll längre. Det är lite som döden.
