Covid-19 är bara början

Klimatkris och pandemier drivs av samma kraft.

Kultur

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Av: 

Andreas Malm

I ett år har coronaviruset haft stora delar av världen i ett järngrepp.

Men för den som följt klimatfrågan kom inte pandemin som en överraskning – det finns en koppling mellan det förändrade klimatet och nya smittor, och även om den vi får kontroll över just det här coronaviruset så kommer det att komma nya.

Avgörande för både den globala uppvärmningen och spridandet av nya infektionssjukdomar är avskogningen och dess följder.

Läs om sambanden i detta utdrag ur Andreas Malms bok ”Corona, klimatet och det kroniska nödläget”.

 

Det bör nu framgå med all önskvärd tydlighet att jämförelsen mellan klimatkrisen och covid-19 bygger på begreppsförvirring. Det är lite som att jämföra ett krig med en gevärskula.

Covid-19 är ett uttryck för en långvarig trend som löper parallellt med klimatkriserna, ett globalt insjuknande som motsvarar den globala uppvärmningen eller, om man så vill, en pandemiproduktion.

I mars 2020 var klimatförespråkare noggranna med att påpeka att så fort denna sjukdom har försvunnit kommer jorden att fortsätta värmas upp och utsätta oss för mer oväder. Det är förstås sant, men så fort den här sjukdomen har försvunnit kommer jorden också att sända ut fler farsoter – det finns ingenting som tyder på att covid-19 kommer att bli den sista av sitt slag, för interaktionsgraden mellan människans ekonomi och i stort sett alla potentiella reservoararter stiger brant, drivna av delvis samma krafter som driver det ofrånkomliga sjätte massutdöendet.

En av de få avhandlingar som metodiskt jämför antropogena klimatförändringar och zoonotisk smitta antyder att antalet ”kommande infektionssjukdomar” i världen kommer att stiga med fler än fem per år. Naturligtvis kommer inte alla att vara lika elakartade som covid-19. Men som flera experter påpekade när covid-19 började ta ordentlig fart kommer denna sjukdom under nämnda scenario med mycket hög statistisk sannolikhet att få efterträdare. Några av dem kan bli värre.

”Vi befinner oss nu i det kroniska nödlägets tidsålder”,

som en virolog uttryckte det.

Forskningen om zoonotisk smitta har talat för lika döva öron som klimatforskningen, om inte ännu dövare. Varningsklockorna har studsat fram och tillbaka mot väggarna som i en stor, bortglömd grotta.

En människa som dött av covid förs bort i Wuhan i Kina i februari 2020.

TT NYHETSBYRÅN

Redan 1994 varnade den framstående biologen Richard Levins för att ”när nya habitat skapas – till exempel genom att skogar jämnas med marken – tillåts sällsynta eller avlägsna mikroorganismer att bli rikliga och få kontakt med människor”.

”Hur mycket värre kommer saker och ting att bli i de tropiska skogarna om den biologiska mångfalden minskas där?” frågade sig ett forskarteam bekymrat 2006.

”När gränsen som skiljer människan och vilda habitat blir allt tunnare kan vi bädda för världens nästa stora pandemi.”

Så löd en typisk ingress i ett nummer av Nature 2017. Mer specifikt bedömde en grupp forskare som studerade avskogningens effekter att risken för en coronavirusepidemi var ”mycket hög”.

I sedvanlig ordning beklagades apatin från politiskt håll. En katastrof väntar ”om inte ett stort globalt paradigmskifte mot hållbarhet sker”, eller: ”Kan vi vända eller sakta ner trenderna innan vi drabbas av en ny pandemi?” som vetenskapsjournalisten David Quammen frågade sig i Spillover.

Viruset SARS-CoV-2 orsakar covid-19.

I en tidig analys av covid-19 blickade biologen Rob Wallace tillbaka på de virus som farit fram genom millenniet och sammanfattade svaren som getts i praktiska termer: ”Och i stort sett ingenting verkligt gjordes mot något av dem. Myndigheterna gav ifrån sig en lättnadens suck efter varje tillbakagång och kastade genast nästa epidemiologiska tärning, med risk för de dubbla ettor som samtidig maximal virulens och maximal smittsamhet skulle innebära.”

Dessa försök att väcka hälsans och säkerhetens förmenta väktare ur deras slummer hade inga institutioner som klimatforskningens IPCC eller UNFCCC på sin sida, men frustrationen var likvärdig.


Vi bör ta en ny titt på hur åtgärderna som stater vidtog under våren 2020 såg ut. Den närmaste analogin är kanske den australiensiska statsapparatens reaktion på skogsbränderna: nödläge utropades i de värst drabbade områdena och de största militära styrkorna sedan andra världskriget sattes in för att hantera katastrofen. I början av januari kom flottfartyg och evakuerade de tusentals invånare som kurade ihop sig på stränderna under en blodröd himmel, medan infanteristödda brandmän försökte begränsa bränderna och en minister höjde krigsliknelserna ett snäpp:

”Det här är ingen skogsbrand. Det är en atombomb.”

Tammy Holmes och hennes barnbarn, Charlotte, 2; Esther, 4; Liam 9; Matilda 11 och Caleb, 6 tar skydd under en brygga under en skogsbrand på Tasmanien 2013. Familjen tackade gud för att de alla överlevde.

TIM HOLMES / TT

I bägge fallen var åtgärderna palliativa. De behandlade symtomen när de redan hade rivit igenom befolkningarna. Kapitalistiska stater tycks inte kapabla till mer än så – i alla fall inte på eget initiativ – förutom när det gäller minimala förberedande åtgärder som att bygga fördämningar eller sjukhus, även om man i dessa avseenden inte heller har gjort i närheten av nog.

Vad återstår då av skillnaderna mellan corona och klimatet? Det finns förstås ovedersägliga skillnader i tid och rum. Den globala uppvärmningen tilltar och blossar upp som extrema väderhändelser eller andra rubbningar, även om de paradoxalt nog hittills har hållit sig på lokal eller regional nivå: bränder i Australien, översvämningar i Iran, torka i centrala Chile (som 2020 gick in på sitt tionde tunga år). Var och en efter sin miserabla tidsbana.

Med covid-19 har det globala insjuknandet, om vi kan kalla det så, överträffat uppvärmningen genom att gå från lokal skala (en djurmarknad i Wuhan) till global mer eller mindre på nolltid.


Det finns förstås enkla biologiska orsaker till att ett virus kan universaliseras så snabbt. När en bondes mark torkar ut i Chile till följd av klimatförändringarna, sänds ingen fientlig organism ut som hotar hans art. När överföringen väl har skett är en pandemi en mänsklig historia, som sänds ut via gemensam kontakt på ögonhöjd, medan verkningarna av en klimatkollaps alltid kommer att förmedlas genom de lager som bär upp människan; marken, jorden.

En analogi på klimatsidan kunde möjligen vara samtidiga dåliga skördar hos många stora jordbruksproducenter, synkroniserade underskott av så allvarlig art att de får det globala livsmedelssystemet att vackla, en omfattande rubbning av något underliggande klimatsystem vars effekter spred sig i stort sett överallt.

Florida är den delstat som drabbas värst av klimatpåverkan. Vattennivåerna stiger, erosion och orkaner kan göra delar av södra Florida obeboeligt inom 20-30 år. Vägarna i norra Miami Bach översvämmas vid King tide, det högsta tidvattnet.

JERKER IVARSSON

Om de kontinentala ekosystemen börjar kollapsa kommer dominoeffekten förstås inte att ta hänsyn till nationsgränserna, men hittills har corona faktiskt överträffat klimatet i sin världsomspännande likformighet.

Den globala uppvärmningen, å andra sidan, finns överallt hela tiden. Ingen skog eller strand kan slippa ur dess grepp, medan infektionssjukdomar kommer i plötsliga utbrott för att så småningom försvinna. Bakgrundsvillkoren som skapar pandemier kan intensifieras mer och mer, men de yttrar sig inte på samma oupphörliga vis. Det handlar snarare om en trend som ökar risken, vilket ger sig till känna i enstaka händelser i intervaller, mellan vilka inget eller väldigt lite sker. Karibiska stränder eroderas däremot även när det inte är orkansäsong.


Man skulle också kunna säga att den globala uppvärmningen har en inneboende potential att skapa en ständigt nedåtgående spiral – när vi väl har nått fyra grader glider vi snart ner mot sex grader, vilket kommer att hetta upp jorden tillräckligt för att ta oss till åtta och så vidare – medan zoonotisk smitta snarare brukar följa en omvänd U-kurva.

När djurens mångfald närmar sig fullständig utplåning kommer risken för pandemier till sist att minska.

Under tiden rör vi oss uppåt på termometern, och den biologiska mångfaldens nedgång kan definitivt vara självförstärkande, med inbyggda ”tipping points” och ”deadlines”: i en studie beräknas att ett oförändrat scenario stänger ”fönstret för att hantera pandemier” år 2041. I det politiska nuet är alltså nedstängningarna vi väntar på likvärdiga.

Boskapsbönder avskogar Amazonas genom att bränna regnskog, här i den brasilianska delstaten Para i augusti 2020.

Andre Penner / TT NYHETSBYRÅN

Och det som driver utvecklingen är detsamma. Den andra stora källan till koldioxidutsläpp är avskogning. Under millenniets första årtionde stod den för en tiondel av gasen som släpptes ut i atmosfären, vilket kan verka lite jämfört med förbränningen av fossila bränslen. Men ur ett avseende var avskogningen värre: medan cirka 25 procent av utsläppen från fossila bränslen förkroppsligades i handeln – som när Sverige importerade varor från Kina där kol förbrändes vid tillverkningen – var motsvarande siffra för avskogningen 40 procent.

Med andra ord var betydligt mer av gaserna som släpptes ut under processen att jämna skogarna med marken en konsekvens av norra halvklotets konsumtion av exempelvis nötkött, sojabönor och palmolja.


Flygtrafiken är än så länge en mindre källa till koldioxidutsläpp, men utsläppen ökar där mer än på något annat håll – eller gjorde åtminstone det före covid-19. Mellan 2013 och 2018 steg de totala årliga utsläppen från fossila bränslen med mindre än en procent, medan utsläppen från flygtrafiken ökade med sex procent, en tillväxttakt som motsvarar byggandet av femtio nya koleldade kraftverk varje år. USA och Kina gick i täten för luftfartsökningen.

Patogener har således en inte alls ovidkommande koppling till vissa drivande element bakom klimatkollapsen, som i sin tur bistår med nya möjligheter för sjukdomarna.

Det har varit känt ett tag att den globala uppvärmningen inleder en lång flyttsäsong norrut och till högre höjder för vilda djur. När klimatförhållandena de är vana vid börjar röra sig till nya platser har många inget annat val än att försöka följa med. Numera vet vi också att hur utdragen en sådan process än kan bli, kommer den knappast att ske gradvis – när gränsen är nådd för toleransen på en plats kommer inte bara en art att känna den olidliga hettan, utan hela uppsättningar arter som hört hemma där i epoker kommer plötsligt att gå under.

Sådana gränsexponeringar pågår redan i Karibiska havet och koralltriangeln i Stilla havet och förväntas – i det oförändrade scenariot – att nå regnskogarna i Latinamerika, Centralafrika och Sydostasien omkring 2050.

Massor av ekosystem förväntas trasas sönder, och som en följd kommer många arter att dö ut, men inte förrän de har försökt nå de beboeliga klimaten närmare polerna och på högre höjd. Sådana förflyttningar pågår redan, innan de slutliga trösklarna har nåtts. Även här kommer det att röra sig om ett långt fall med vissa avbrott.

Andreas Malm har skrivit ”Corona, klimatet och det kroniska nödläget”.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

Publisert:

OM AFTONBLADET

Tipsa oss: SMS 71 000. Mejl: tipsa@aftonbladet.se
Tjänstgörande redaktör: Lina Thorén, Elliot Morseth Edvinsson
Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
Redaktionschefer: Karin Schmidt, Lotta Folcker
Support: Kontakta kundtjänst
AnvändarvillkorPersonuppgiftspolicyCookiepolicyRapportera fel Nyhetsbrev

OM AFTONBLADET