Britney känns lika viktig som Stefan Löfven
Tone Schunnesson om veckan då Socialdemokraterna föll och Britney Spears reste sig
Maj var en kylig månad så juni överrumplade mig med sin värme. Semestern ligger i luften. Jag har fått ett krisstipendium av Författarfonden för förlorade intäkter under pandemin så jag ska vara ledig i sommar. Planen var att jag skulle flytta för elfte gången sedan jag kom till Stockholm, för tio år sedan. Än kan jag inte köpa lägenhet och jag har många år kvar i bostadskön. Personen som lovat hyra ut sin lägenhet till mig drog sig ur tre veckor innan jag skulle flytta in. Samma måndag som jag började leta boende, igen, misstroendeförklarades Stefan Löfven i riksdagen. Det är historiskt, det som har hänt i Sverige, och trots osäkerheten om var jag skulle bo kände jag mig rusig den måndagen, upprymd.
När jag la ut förfrågan om lägenhet på Instagram, igen, fick jag hundra nya följare men inget napp. Det var tryckande varmt. Bekantas bekanta skickade meddelanden om att jag kunde få hyra deras bostadsrätter för elva eller tolvtusen. Enbart av fåfänga skäl drog jag mig för att svara att det är för dyrt, så för det mesta svarade jag inte alls. Frågan om marknadshyror kokade i bakgrunden, på TV:n. Jag har köpt AppleTV för mitt stipendium. Inrikesminister Mikael Damberg stod i ”Agenda”, kvällen innan misstroendevoteringen, och var märkbart irriterad. Mästrande nästan, med sitt kroppsspråk. Bara genom att blinka länge lyckades han avbryta programledaren Camilla Kvartoft. Damberg ville visa hur löjligt han tyckte det var att Vänsterpartiet tog strid mot marknadshyrorna i punkt 44, men hans arrogans framstod som världsfrånvänd.
För Stockholm är bostadsfrågan en lika karaktäristisk del av staden som Plattan eller att Olof Palme dog här. För mig en lika viktig del av livet som högra benet eller det vänstra. Kulturjournalisten Essy Klingberg uppmärksammade i Expressen hur många vi är som skildrat frågan om bostad i konsten och att det är konstigt att politikerna verkar ha missat sprängkraften i den. DN:s Saga Cavallin undrade samtidigt var generation Z:s miljonprogram är någonstans och kopplade ihop en grundläggande trygghet med möjligheten att vara autonom. Jag tillhör generationen innan, millenniegenerationen, och ju äldre jag blir desto mindre tänker jag på ett uteblivit miljonprogram. Istället blir bostadsbristen mitt eget privata misslyckande. En ekvation jag inte löst, som borde höra ungdomen till.
Samma dag som Centern backade från punkt 44, två dagar efter misstroendevoteringen, skedde något annat historiskt. Britney Spears framträdde i rätten för att tala om det förmyndarskap hon levt under sedan 2008.
Kvinnan som blivit sinnebilden av allt det fina och allt det fula med 00-talet verkade behandlas väldigt fel
I väntan på hennes vittnesmål stannade jag uppe sent, mer spänd än vad jag varit inför riksdagens beslut. Britney Spears var först min barndomshjälte och sen min perfekta sad girl-rebell, alltid en projektionsyta för den ena eller andra saken. Hon är den amerikanska arbetarklasstjejen som kom från vischan och tog världen med storm. I tretton år har hon levt med att pappan, och teamet han valt ut, styrt hennes liv och tillgångar. På internet har konspirationsteorierna frodats. Hennes inlägg på Instagram har tolkats som rop på hjälp eller som att hon varit tillfångatagen, utan tillgång till sina sociala medier. När New York Times under våren släppte filmen Framing Britney som granskade det ovanliga fallet, började andra etablerade medier visa intresse. Kvinnan som blivit sinnebilden av allt det fina och allt det fula med 00-talet verkade behandlas väldigt fel.
Rapporterna från Spears tal i rätten kom först vid svensk midnatt. Lägenheten jag snart måste flytta ifrån hade blivit svalare under kvällen, men det var fortfarande kvavt och hennes vittnesmål var värre än vad jag tidigare tänkt. Jag kände mig rusig av att höra Spears prata om det som hon så länge varit tyst om och hon pratade snabbt, hon hade väntat på en chans. Spears berättade att hon inte får ta ut sin spiral eller gå till frisören. Att hon medicinerats med litium när hon inte uppfattats som samarbetsvillig, skickats runt till terapeuter hon inte litar på och att hon inte får gifta sig eller åka bilen som hennes pojkvän kör. I tretton år har hon arbetat hårt utan bestämmanderätt över sitt arbete eller över hur hennes pengar används. Bilder har spridits från hennes nu nedlagda show i Vegas där blicken varit slö. ”Ma’am,” sa hon med eftertryck till domaren, ”jag har jobbat sedan jag var sjutton år.”
När ska belöningen komma?
Britney Spears har bland annat släppt nio skivor, 32 parfymer och gjort fem världsturnéer. Hon har haft två omgångar av stående shower i Las Vegas, båda efter att hon omyndigförklarats, vilka har sträckt sig över flera år med många uppträdanden varje vecka. Singeln Work bitch släpptes fem år efter att pappan blivit förmyndare och har sedan dess varit mitt halvt skämtsamma soundtrack varje gång jag vill tukta mig. Poplåtens monotona textrader är perfekt samtida uppmuntran, det vill säga illa dold självbestraffning och low key mobbning. När min första roman blev refuserad hyrde jag en studentbostad av en vän som jag sedan, på grund av bostaden, blev ovän med precis som jag blivit ovän med många människor till följd av att vara deras hemliga hyresgäst. I spellistan jag gjorde för att ta mig igenom refuseringen låg Work bitch först och med datorn på magen började jag på nästa bok. Varje gång refrängen kom igen mimade jag med: You wanna live fancy?/ Live in a big mansion?/ Party in France?/ You better work, bitch!
Psykologen trodde inte på Britney Spears men däremot att jag kunde få en lägenhet om jag ringde en hyresvärd och jobb på Aftonbladet om jag gick dit med mitt cv
Trots att jag hatade sommaren i den fula lägenheten var behovet att bo någonstans permanent inte lika trängande som idag. Jag hade bott i Stockholm tre år och bara flyttat fyra gånger. Kanske hoppades jag mer än vad jag erkände på låtens magi, att en suverän individualism och ett alldeles extraordinärt arbete skulle täcka upp för en brist på saker som hyresrätt och arbetsrätt. På onsdagar tog jag bussen in till stan där jag hade en psykolog som var 40-talist. Psykologen trodde inte på Britney Spears men däremot att jag kunde få en lägenhet om jag ringde en hyresvärd och jobb på Aftonbladet om jag gick dit med mitt cv. Hon var en retsam rest från ett annat Sverige, där saker verkar ha funnits tillhands för lite vem som helst.
I år har juni varit ovanligt varmt, nästan som juli. Efter den här texten ska jag ta ledigt och titta på min nya AppleTV. Talmansrundorna är inledda och Andreas Norlén bjuder partiledarna på jordgubbar, det svenskaste vi har. Förra veckan sa Mikael Damberg att svenska folket vill fira midsommar, inte ha extraval, och jag skojade med min syster om att Damberg nog har lantställe. Det vill säga inte en bostad, utan två.
Jag har hittat en ny lägenhet att bo i, minst nio månader, men förhoppningsvis med möjlighet till förlängt. Samtidigt har Britney Spears åkt till Hawaii i väntan på vidare beslut i hennes ärende. Amerikanska juridiska experter tror det kan bli svårt för henne att återfå kontrollen, det upprivande talet och kändisskapet till trots. Det är sorgligt när ens hjältar blir vanliga människor. Det är som att drömmen om att slita sig loss dör. Som att det suveräna inte finns. Tänk allt det hårda arbetet till ingen nytta. Allt det jobbet men ingen frihet alls.
