”Jag häpnar över Karin Petterssons utfall”
Rasmus Landström bemöter Aftonbladets kulturchef – och får svar direkt
I mars 2019 skrev USA:s största fackförbund (AFL-CIO) ett öppet brev till Alexandria Ocasio-Cortez och Ed Markey. Anledningen var deras missnöje med senatorernas förslag om en Green New Deal.
Fackförbundet, deklarerade man, tänkte inte ställa sig bakom förslaget. Man var skeptisk till att förslaget inte förespråkade en rad teknologier – som kärnkraft och CCS – samt överskattade förnybar energi. Men framför allt kritiserade man senatorerna för att inte kämpa sida vid sida med arbetarna inom energisektorn: för att förbättra löner, arbetsvillkor och pensioner.
I ett svar på min artikel om omställningen som klasskamp menar Karin Pettersson att frågan om omställningen och fackföreningarna är ”en snuttefilt för en försvagad arbetarrörelse”.
Jag häpnar över att en person med vänsteråsikter uttrycker sig så.
AFL-CIO har 12,6 miljoner medlemmar – ingen struntsumma ens i USA. Dessutom är det strategiskt feltänkt: fackföreningarna är de mest ursprungliga av alla miljörörelser. Redan på 1800-talet kämpade chartisterna mot det som William Blake kallade ”mörka sataniska kvarnar”. Denna kamp har fortsatt in i 2000-talet, då kolgruvearbetare i Appalacherna krävt skadestånd för sina sotsvarta lungor. Att göra dessa lokala miljökamper till en del av omställningen är inte en fråga ”vid sidan om” den större klimatkampen.
I ett försåtligt ifrågasättande av arbetarklassens betydelse i klimatarbetet nämner Pettersson Labours valvinst i Australien. Där har välutbildade medelklasskvinnor satt stopp för landets kolvänliga politik. Detta illustrerar, enligt Pettersson, att arbetarrörelsen alltid har balanserat välutbildade storstadsväljares och industriarbetares intressen. Det stämmer visserligen.
Men det Pettersson inte nämner är att proportionerna har skiftat kraftigt. I Kapitalet & ideologin skriver Thomas Piketty att en stor majoritet av västvärldens lågutbildade röstade vänster mellan 1950 och 1990. Efter det har utbildningseliten blivit vänsterns bas. Här vill jag understryka att det inte är något problem att medelklassen engagerar sig. Däremot är det ett problem att arbetarpartierna tappar arbetarväljare.
Piketty beskriver det som en ”brahamisering” av vänstern och man behöver inte vara Sherlock Holmes för att förstå att det hänger samman med en annan utveckling. Nämligen partiernas urholkade medlemsbas. Detta gäller för Australien lika mycket som för Sverige, där partierna förlorat 47 procent av sina medlemmar sedan 1980.
Varför är då detta viktigt? Av den enkla anledningen att vi lever i ett kapitalistiskt samhälle. I ett sådant samhälle är masspartierna och fackföreningarna de enda effektiva påtryckningsorganisationerna som finns för ”vanligt folk”. Pettersson får gärna nämna den folkrörelse utan täta band till masspartier och fackföreningar som skapat bestående samhällsförbättringar. Mig veterligen existerar de inte.
I Petterssons text anar jag en desperation över att inte tillräckligt görs – kanske rentav en önskan att runda det tålmodiga organisationsarbetet. Den känner jag också av och stundtals tänker jag likadant. Men i kampen mot fossilkapitalet finns det ingen genväg förbi arbetarrörelsen.
Rasmus Landström
Svar direkt
Jag håller med Rasmus Landström om att ett stort problem för vänstern är att organisationsgraden går ner, och det är ett faktum att styrkeförhållanden mellan arbete och kapital har tippat de senaste decennierna. Det är en huvudförklaring till de stegrande ojämlikheter vi ser vad gäller både makt och pengar.
Jag tror att vi behöver massrörelser för klimatet, och att fackföreningar måste vara med och ta ansvar för omställningen. Klimatkampen måste utgå från rättvisa och bördefördelning. Det är självklart.
Men jag häpnar i min tur över att vissa inom vänstern så lättvindigt avfärdar den klimataktivism som på många ställen driver på politiken åt rätt håll, och dessutom verkar lägga skulden på just aktivisterna för att arbetarrörelsen försvagats.
För den som vill leta syndabockar till att arbetarpartier inte längre för arbetarpolitik, bör nog sökljuset riktas åt ett annat håll än mot några akademiker med lådcykel i Bagarmossen.
I Tyskland har Fridays for Futures massrörelse puttat Europas största ekonomi att snabba på den nödvändiga omställningen bort från kol och gas. Det har skett genom ”nödvändigt organisationsarbete” som Landström hyllar, dock inte via fackförbund. I stället har de pressat de tyska fackförbunden att ta mer radikala positioner i klimatfrågan, något som skulle behövas också i Sverige.
Om jag vore ung i dag skulle jag också bli klimataktivist, och jag önskar att en bred vänster kunde välkomna det engagemanget och se att konflikt bör sökas någon annanstans. Fienden är fossilkapitalet och ett ekonomiskt system som fortsätter försvaga arbetarnas ställning.
Om arbetarpartier började föra en politik som utgick från det, i stället för att skälla på aktivisterna, kanske fler arbetare skulle börja rösta vänster igen. Och klimatkampen skulle underlättas.
