Därför kan Vänsterpartiet säga nej till Löfven
Olle Svenning om uppgörelsen: Tilltron till en utpräglat liberal mittenpolitik är överraskande naiv
Den liberale socialisten Ernst Wigforss beskrev för ett drygt halvsekel sedan Stefan Löfvens strategiska dilemma: ”Dagspolitiken pekar utöver sig själv. Den ställer frågan om ett parti har några mål bortom det vardagliga politiska arbetet.”
Wigforss var pragmatiker och kunde göra upp både med borgerligheten och storfinansen. Han var också politisk ideolog: ”Det långsiktiga målet att omvandla den ekonomiska och sociala maktordningen får inte suddas ut av tillfälliga kompromisser. ”
Stefan Löfven har hanterat dagspolitiken metodiskt och tålmodigt. Den borgerliga gemenskapen har lösts upp. Högern och högernationalisterna har isolerats, i enlighet med socialdemokratins eviga uppdrag.
Den dagspolitiska uppgörelsen med de små mittenpartierna har dock ingen given fortsättning, inga uttalade mål utöver; den syftar snarare till att permanenta än förändra klass- och maktstrukturer.
Löfven, en av de få politiker som är representativ för sina väljare, har gjort en realpolitisk kalkyl och mätt möjliga gränser för eftergifter åt mitten. Prövningen utföll så att regeringsmakten, också om den är styckad, väger tyngre än att lämna över till det stora socialreaktionära blocket.
Ambitionerna har skalats ner till det defensiva, att rädda vissa delar av välfärdssamhället. Ett stort undantag är en svindlande ideologisk kapitulation: Kapitalismen ska ha fortsatt rätt att behandla vård, utbildning och omsorg till vinstgivande varor på marknaden.
Att socialdemokraterna går med på att jämställa Vänsterpartiet med Sverigedemokraterna är så pass omdömeslöst att Vänstern skulle kunna säga nej till den tänkta regeringskonstellationen.
Det är mindre uppseendeväckande att socialdemokraterna lovar föra en ekonomisk politik med liberaliseringar, arbetsgivarsubventioner och skatteomfördelningar till de välbeställdas fördel. Ekonomisk liberalism blev socialdemokratisk politik redan i början av 80-talet.
Tilltron till en utpräglat liberal mittenpolitik är överraskande naiv. Runt om i Europa slås den sortens regeringar sönder, i val eller under massiva demonstrationer. I Tyskland, där den liberala politiken skapat en gigantisk låglönemarknad, är socialdemokratin knappt längre ett folkparti och Angela Merkel måste lämna partiledarskapet.
Emmanuel Macron styr Frankrike med ett program som är komiskt lik Löfvens-Lööfs. Gatorna fylls av demonstranter, facket mobiliserar till motstånd. Förtroendet för Macron sjunker mot avgrunden.
Dramatiken blir troligen måttfullare i Sverige. Kanske kan LO formera motstånd. Det förutsätter sannolikt att LO och socialdemokraterna går skilda vägar. Precis som fackförbundet Metalls förste ordförande krävde.
