Medierna klarar inte krisen utan hjälp

Journalistiken har aldrig varit så efterfrågad som nu. Men någon måste betala för den

”Om inte politiken stöttar journalistiken i det akuta krisläget så är frågan hur mycket av den som finns kvar när det vänder” skriver Aftonbladets kulturchef Karin Pettersson. Nästa vecka kommer en del av kulturens material att reserveras för Plus-abonnenter.

Vi står där vägen tar slut. De ekonomiska, sociala och politiska konsekvenserna av krisen är oöverblickbara. Många kommer att dö, även människor vi älskar. De flesta kommer att bli fattigare, men de redan fattiga kommer att lida mest.

I skuggan av lidande och död håller en grundbult i demokratins infrastruktur på att slås ut. Tidningskrisen var ett faktum redan innan pandemin.

Svenska tidningshus bärs till stor del fortfarande upp av annonsintäkter, dessa försvinner nu. Enligt Tidningsutgivarna kan 50 procent av annonspengarna utraderas i år, det är i runda slängar mellan 2,5 och 3 miljarder kronor. Samtidigt går lösnummerförsäljningen ner för de tidningar som fortfarande säljs i handeln, till exempel Aftonbladet och Expressen. Det är inte så konstigt. Den äldre publiken, de som köper tidningar dagligdags, får inte gå ut.


Värst är läget för lokaltidningarna. Många av dem stod redan före coronakrisen inför nedläggningar och i bästa fall stora nedskärningar. De kommer aldrig att komma tillbaka om de inte får hjälp genom detta.

Men även stora mediekoncerner som Bonnier och Schibsted, ägare till landets ledande morgon- och kvällstidningar, drabbas stenhårt. Inom Bonnier News aviserar man permitteringar av journalister.


Paradoxen är att journalistiken aldrig varit så efterfrågad. Aftonbladet slår trafikrekord efter trafikrekord. Ungefär 4,5 miljoner unika besökare går in på vår sajt varje dag. Antalet startade strömmar, det vill säga de som tittar på video på sajten, ligger på 6-7 miljoner, vilket är i nivå med hela SVT:s publik online. Detsamma gäller de andra tidningarna som många av dem också är mer lästa än någonsin.

Det är roligt med rekord. Men en del verkar tro att all denna trafik enkelt går att omsätta i pengar. Låt mig avslöja en inte särskild välbevarad hemlighet: det gör den inte.

Journalistik har aldrig varit gratis. Den har alltid betalats av någon. Fram till relativt nyligen har det fungerat så att läsarna betalat lite och annonsörerna ganska mycket. Denna modell har gett svenska medborgare billig – ibland helt kostnadsfri – journalistik. Det skapade en unik situation där medier inte var beroende av en, dominerande, ägare.

Modellen har de senaste åren urholkats när Google och Facebook tagit en allt större del av annonskakan. Därmed har kopplingen mellan trafik och intäkter gradvis försvagas, ”klick” betyder inte automatiskt mer pengar. Tidningarna har svarat med att gå över till modeller där läsarna betalar mer, genom olika typer av digitala prenumerationer. Aftonbladet har Plus-inlåst material, dessa abonnemang ökar och blir allt viktigare.


Men de nya modellerna har inte räckt till för att täcka upp för de pengar som är borta. Redan innan krisen har många redaktioner blivit svagare, tidningar har redan försvunnit.

Sammanfattningsvis: Stora delar av mediebranschen var i kris redan innan corona. Nu är den i fritt fall.

Människor kommer att förlora sina liv och sitt levebröd de närmaste veckorna och månaderna. Inget kommer att vara sig likt efteråt, det gäller också journalistiken. En del bra kanske kan komma ur detta om medierna tvingas vara uppfinningsrika och ställa om. Men om inte politiken stöttar journalistiken i det akuta krisläget så är frågan hur mycket av den som finns kvar när det vänder.

Medborgarna har då att välja mellan de allt mer ängsliga public service-jättarna, politiska medieprojekt kontrollerade av miljonärer och de sociala mediernas känslomaximerande blandning av fake news och personliga uppdateringar.
I land efter land pågår nu denna kris för journalistiken, det brinner. Konkurser, permitteringar och nedläggningar rapporteras varje dag. Detta i en tid när auktoritära krafter flyttar fram sina positioner. När granskningar upphör och den som har pengar på fickan kan ta kontroll över offentligheten med lögner och propaganda blir resultatet svagare demokratier.


I veckan presenterade kulturminister Amanda Lind ett stödpaket till medierna på 200 miljoner kronor. Ställ det mot de över 2,5 miljarder kronor som nu kan försvinna. Per tidning blir det inte mycket pengar, och inte i närheten av att ens börja täcka upp för annonstappet.

Det finns en tendens hos svenska politiker, kanske särskilt på vänsterkanten, att enbart vurma för public service när de talar om hur viktig journalistiken är för demokratin. De verkar tycka att de inte behöver bry sig om de kommersiella bolagen, eftersom vi verkar på en marknad. Det är en farlig felsyn.

För den som vill måla mörka scenarier kan det vara värt att minnas att skattefinansierade medier lätt hamnar i styrande fascisters händer där de tar makten. Oavsett om man oroar sig för det eller inte (det borde man) så är en situation där enbart SVT, Sveriges Radio och några enstaka tidningar finns kvar för att granska och rapportera om det som sker i Sverige en usel situation, från demokratisynpunkt.

Det finns nu en reell risk för att ett stort antal lokaltidningar slås ut, men också för att de stora medierna tvingas gå igenom ett stålbad som kraftigt minskar deras möjligheter att leverera bred och omfattande nyhetsbevakning, granskningar och kvalificerad kulturdebatt. Sverige tillhör det fåtal länder i Europa som fortfarande har kvar tidningar med kraft, kunskap och förmåga att nå ut till en majoritet av befolkningen. I detta ligger ett enormt demokratiskt kapital som inte får förslösas.


Ett stort ansvar ligger nu på de medieägare – jag tittar på er, Bonnier och Schibsted, ägare till denna tidning – som har finansiella muskler att värna det samhällsuppdrag man så ofta talar om i högtidliga sammanhang. Men ett lika stort ansvar ligger på regering och riksdag. Är man intresserad av att rädda journalistiken, måste man nu hjälpa tidningarna genom krisen.

Vi på Aftonbladet Kultur har den gångna veckan publicerat fantastisk litteraturkritik, funderat över vad som händer med konsten efter krisen, debatterat public service, granskat landets krisberedskap och startat en ny podd, för att bara nämna några saker. Inget av detta är gratis, allt kräver arbetstimmar.

Vårt bidrag i krisen är att vi från och med nästa vecka kommer att börja Plus-inlåsa en del av vårt material. 79 kronor i månaden kostar det, då får du läsa allt vi gör och bidra till att Aftonbladet Kultur kan fortsätta publicera riktigt bra kulturjournalistik från vänster.

Tro mig, i den tid vi nu går in i kommer det att behövas.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.