Korståget mot aborträtt och hbtq-rättigheter

Mattias Svensson om kristna kampanjmakaren Ralph Reed – och dokumentären ”The family”

Ralph Reed, 58, är självutnämnd talesperson för de evangelikala i USA har en ”syndakatalog upp till himlen”, enligt Mattias Svensson. På agendan står att sprida abortförbud och motstånd mot hbtq-personer.

Ralph Reed, född 1961, ser fortfarande ut som den förvuxne buspojke han alltid varit. Egentligen borde jag inte vara förvånad över att Reed klivit fram som ledare för den evangelikala änglakör som formerats kring president Donald Trump. Den kristne kampanjmakaren är en av få som kan mäta sig med presidenten i skamlöshet.

Ralph Reed byggde på 90-talet upp den politiska kampanjorganisationen Christian Coalition ihop med pastorn och den republikanske presidentkandidaten Pat Roberts, med hjälp av alla tricks i boken – gravt överdrivna medlemssiffror och välspunna historier som fick alla journalister att känna sig utvalda. Han prydde 1995 omslaget till Time Magazine som ”Guds högra hand”, bara för att 1997 lämna organisationen med skulder och i organisatoriskt kaos.

Hans konsultverksamhet därefter rymmer några av de smutsigaste kampanjerna i den amerikanska södern, han sägs ha varit inblandad i ryktesspridningen om att John McCains adopterade barn egentligen var från en relation han haft utanför äktenskapet, och ett gästspel på skandalbolaget Enron.

Reed misslyckades 2006 med att bli republikanernas guvernörskandidat i Georgia sedan det avslöjats att han via vännen Jack Abramoff tagit emot pengar från indianska kasinon för att mobilisera kristna spelmotståndare för fortsatta spelförbud i grannstater, där annars konkurrenter till indianernas kasinon hade kunnat öppna.

Med en syndakatalog upp till himlen borde Reed förstås ha straffat ut sig, men det har han gjort så ofta att han vet hur han ska resa sig. Redan som 23-åring förbluffade den hårt drickande, hårt arbetande studentrepublikanen sin omgivning i Washingtons maktkvarter med en väg ut efter att ha bränt alla sina skepp socialt och ekonomiskt – han blev frälst.

En tidigare studiekamrat konstaterade att Reed inte ändrade sina åsikter, han kom bara på att Gud höll med honom.

Men Reed nyktrade till, fortsatte att arbeta hårt, doktorerade – och sedan var han tillbaka i politiken igen. Sedan dess har han ägnat hela sitt vuxna liv åt att tjäna Gud och leva jävel.

Att ta rygg på Donald Trump inför presidentvalet 2016 som ledare för den senaste kampanjorganisationen Faith and Freedom var en väg tillbaka in i rampljuset. Reed är återigen en självutnämnd talesperson för de evangelikala, USA:s mestadels vita, frireligiöst kristna som utgör omkring en tredjedel av väljarkåren och som till 80 procent röstade på Donald Trump. Greppen är desamma som tidigare. Reed slänger sig med ambitiösa siffror om den största mobiliseringen bakom Trump någonsin, sannolikt lika överdrivna som alla de tidigare.

Framför allt hamrar Reed in sitt budskap i koncentrerade fraser: Trump levererar i frågor som abortförbud och att värna familjen, det vill säga vara emot homoäktenskap. Därför är Trump de evangelikalas vän, oavsett personliga tillkortakommanden. Sannolikt ett budskap syndaren Reed är bekväm med, även om det förstås rimmar illa med hans stenhårda kritik mot Bill Clinton på 1990-talet, för Clintons karaktärsbrister och otrohet.

Reed är duktig på att sälja in sina talking points i kritisk press. Han är intervjuad när exempelvis Washington Post (13 aug) och The Guardian (7 juli) lyfter fram sympatierna för Trump från den kristna högern. Här återkommer ett annat narrativ som Reed länge hamrat in: att de evangelikala bara försvarar sin religionsfrihet, att de är föraktade och under attack från demokrater som ser ner på dem. Detta budskap om de kristnas offerstatus är som gjort för identitetspolitikens tidevarv.

Hur förljuget detta budskap är framgår i dokumentärserien The family (Netflix). Den kristna politiska agendan slutar inte vid att vilja bli lämnad i fred. Tvärtom används samma frågor som de Reed mobiliserar kring – abortmotstånd och motstånd mot hbtq-personer – över hela världen, för att etablera politiska regelverk som hindrar kvinnor att bestämma över sin kropp och människor med annan sexuell läggning än den heterosexuella från att manifestera sin kärlek. Värst förstås i Uganda, där lagstiftningen straffar homosexuella med livstids fängelse, och i ett tidigare förslag övervägde dödsstraff.

Talet om familjevärden har en hård, ja rent repressiv, baksida. Under denna flagg knyts exempelvis band till Vladimir Putins ryska regim. I ett avsnitt av The family framkommer att amerikanska evangelister på senare år börjat berömma och lyfta fram Putin som en förkämpe för familjevärderingar och kyrka. Det förekommer också kontakter via de sammankomster som ordnas av ”the family”, exempelvis den årliga bönefrukost som i USA alltid leds av presidenten och som hade en ovanligt stor rysk delegation när Donald Trump närvarade.

Andra organisationer har ännu tydligare band till den ryska statsledningen. World congress of families, grundad av amerikansk kristen höger, driver exempelvis en mycket uttalad agenda mot homo-sexuella, samt mot västvärlden som de menar har förstörts av liberalism. Detta budskap nöttes exempelvis in vid en konferens i Georgien 2016, gästad även av Putins nära medarbetare Alexej Komov, som arbetar med mobiliseringen av extremhögern i Europa (Reveal, Russias new scapegoats 24 sep 2016).

I år samlades World congress of families i Italien, återigen med Komov närvarande och med nynationalisten och den tidigare inrikesministern Matteo Salvini som öppningstalare. Att mobiliseringsfrågorna är exakt de som alternativhögerns Steve Bannon också lyfter är sannolikt ingen slump.

Den evangelikala rörelsens ledare Douglas Coe med paret Reagan i Netflix dokumentärserie ”The family” om makt, politik och religiös fundamentalism i USA.

Den lågmälde och publicitetsskygge Douglas Coe (avliden 2017) som porträtteras i ”The Family” skulle ha hävdat att hans tal om familjevärden bara handlar om en vilja till sammanhållning och frihet. Ralph Reed och andra vältaliga företrädare skulle entusiastiskt instämma, åtminstone inför medier och offentlighet.

Man behöver dock inte skrapa länge på den polerade ytan för att avslöja något annat. 

Under det förment fromma och oskyldiga talet om Jesus, förlåtelse och familjer, så formeras mycket av vår tids mest auktoritära och antiliberala strömningar, en global rörelse för politisk repression och vänslande med diktatorer och diktaturer.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.