Beethoven skapade revolutionär musik
Göran Greider om kopplingen mellan Ludwig van Beethovens symfonier och franska revolutionen
Jag har lyssnat på Beethoven sedan de tidiga tonåren och alltid tyckt att det är symfonierna som är viktigast. I den lite mer uppblåsta kulturvärlden ska det ju allt som oftast framhållas att de sena kvartetterna är det mest oerhörda Beethoven skrivit – och det där ofoget har tilltagit på senare årtionden.
Ett mer och mer konservativt samhällsklimat vill ha en Beethoven som de tror är resignerad, uppgiven, nästan andlig och existentiellt hjälplös och därmed oskadliggjord – och då är det jobbigare med de stora symfonierna.
Niklas Rådströms pjäs Dövheten, som först spelades på Drottningholms slottsteater och nu går på Dramaten, är inget undantag; trots att pjäsen tar sin början precis efter det andra uruppförandet av den nionde symfonin hörs inte en ton därifrån när musikerna spelar under föreställningen.
Men jag menar att det är i symfonierna man hittar den som Beethoven verkligen ville vara: en kompositör som skrev partitur för hela samhällen, för en tidsanda, en epok. Framför allt den tredje, den femte, den sjunde och den nionde är så att säga konstitutionella: en annan samhällsordning siktas genom dem.
Här kommer författningar för en annan värld, men inte nedskrivna i lagform utan i form av noter som öppnar tusen dunkla ingångar till den som lyssnar och sätter både våra enskilda själar och vår kollektiva existens i rörelse.
En underbar sak med Ludwig van Beethoven är att man fortfarande kan bli riktigt rädd för hans musik. Det går än i dag att skrämma upp folk med Ödessymfoniens första takter, men även pukorna i nionde symfonien. Mozart kan inte skrämma någon. Inte heller Bach. Men Beethoven kan det.
Känsliga människor, eller ska vi säga brackiga människor, har ofta hoppat till inför Beethovens musik. En åldrad Johann Wolfgang von Goethe blev smått skräckslagen när han hörde den femte symfonien; han sa att det här är ju på gränsen till vansinne. Vi har hans ord från 1830 när han hörde Felix Mendelssohn spela symfonien på piano: ”Det är som om huset skulle rasa samman över oss.”
Goethe var vid denna tid en anpassling i ett Europa som hade blivit reaktionärt, han hade övergett de radikala idéer han åtminstone snuddat vid tidigare. Han var status quo.
Ludwig van Beethoven var aldrig status quo. Beethoven hörde till vad som ibland brukar kallas 1770 års män. De som entusiasmerades av franska revolutionen. Radikalerna i dåtidens Västeuropa. De som anslöt sig till parollen ”frihet, jämlikhet, broderskap”.
En underbar sak med Ludwig van Beethoven är att man fortfarande kan bli riktigt rädd för hans musik. Mozart kan inte skrämma någon. Inte heller Bach. Men Beethoven kan det
Beethoven mötte flera radikala lärare och professorer under sin ungdom i Bonn som hyllade den franska revolutionens ideal. Och det där satte sig hos honom. I sin stora, faktarika men träiga biografi över honom nämner Åke Holmberg naturligtvis detta, men tycks inte förstå vidden av den revolutionära entusiasm som omslöt Beethovens ungdom.
Hans ursprung har dessutom sin betydelse. I jämförelse med bönder eller hantverkare på sin tid var hans familj inte fattig – men i ögonen på tidens elit kom han just från de fattiga småborgarskikt varifrån de radikala revolutionärerna nästan alltid kom. Robespierre exempelvis.
De har ibland kallats för de oböjliga plebejerna. De som inom sig hade ett raseri kokande mot världens patricier. Men vi lever i dag i en så politiskt omedveten tid att vi inte ens fattar att Beethovens musik i långa stycken helt enkelt är en enorm tonsättning av allt det hopp som den franska revolutionen väckte hos unga människor – och också av den besvikelse som revolutionens misslyckande ledde till.
Bertold Brecht var inte förtjust i Beethovens musik. Han sa att han inte orkade höra alla Napoleons fältslag gång på gång ljuda ur symfonierna.
Beethoven levde i ett hierarkiskt stånds- och klassamhälle och bar naturligtvis också med sig sin tids underdånighet gentemot aristokratin. När jag såg Dövheten på Drottningholms slottsteater satt jag precis bakom de två stolar som evigt är reserverade för kungaparet. De stod tomma den dagen.
Jag tror att det skulle ha stört tonsättaren; han ville att makten skulle vara medveten om det han skrev. Beethoven var dessutom tvungen att överleva på en kommersiell marknad och brödskriva musik och sälja till förläggare – och den yttre bild vi ser av kompositören kan därför inte på något sätt vara sammanhängande eller entydig.
Så är det. Beethoven är grinig, besatt av att dra in pengar. Den tilltagande dövheten gör det inte bättre. I Rådströms pjäs, som verkar gå mycket bättre hem hos publiken än hos kritikerna, gestaltas det fantastiskt av Johan Rabaeus.
Men någonstans – och det är i symfonierna man hör det allra klarast – kompromissade han aldrig med sin grundläggande övertygelse. Den dikt av Schiller – med raden Alle Menschen werden Brüder – som han läste i sin radikala ungdom tonsätter han till slut när han blivit en gammal man.
Alltså Beethoven som radikal.
Men vad gör en radikal människa när han eller hon är på väg in i en dyster samhällstunnel där inte mycket hopp skymtar? Det är frågan som återkommer från tid till annan. Vi lever i en sådan tid nu: Världen hemsöks av reaktion och konservatism efter trettio år av nyliberalism som slagit sönder framtidstron för breda skikt.
Tja, man kan bli folkilsken, bitter och lättirriterad eller, i värsta fall, resignerad och börja förakta alla de radikala ideal man en gång hade. Och vad gör en radikal konstnär i ett alltmer konservativt samhällsklimat?
Just den nionde symfonien är tillkommen i ett mycket konservativt klimat. Om jag en dag skulle skriva en bok om Beethoven skulle den kanske heta ”1815”. 1815 – då har Napoleon besegrats och det reaktionära Europa har enats för att göra slut på alla frihetsdrömmar. Wienkongressen har sammanträtt.
Beethoven var ingen politisk filosof. Det är också så att all musik i sig egentligen är stum: Det finns inget logiskt innehåll i en melodi eller i en kadens. Därför är musik ofta en mardröm för alla censurerande instanser – censorn kan aldrig direkt läsa ut om det finns ett omstörtande budskap i exempelvis en symfoni. Så vem vet hur många reaktionära furstar som Beethoven avsatte eller till och med giljotinerade i sin musik?
1815–1820 skriver han ganska lite musik. 1817 kan han skriva om sin usla hälsa och att den också beror på ”samhällstillståndet” – allt blir bara sämre. En samhällsfilosof vid namn Rudolf Bahro skrev för många år sedan en fantastisk liten bok (Tidens stora fuga) om Beethoven. Han betraktar där olika porträtt av Beethoven och tycker sig se hur han inom loppet av några få år blev till en gubbe.
Att Beethoven till slut ändå får ur sig denna den nionde symfonin med sin körfinal och budskapet som finns där, knyter ihop hela hans övertygelses långa historia. Nian är ett av de sällsammaste musikverk som någonsin skrivits. Jag älskar mumlandet som helt oväntat inleder symfonin och som hörs även senare i verket. Det är som om Beethoven måste harkla sig efter en lång, lång tystnad.
Sedan brakar det loss. De två första satserna är nästan utmattande att höra. Efter den första satsen borde ju något mer stillsamt ha kommit, men hamrandet fortsätter. Först i den tredje satsen får man äntligen vila. Men denna vackra sats är så idyllisk att jag ibland tror att Beethoven driver med oss; den känns som en förljugen promenad i en slottspark.
Jag brukar tycka olika mycket om nian varje gång jag hör den. Är det ens en symfoni? Formerna har sprängts. Institutionerna har kollapsat. Den nionde symfonin säger därför egentligen detta: Vi måste börja om och så här rörigt blir det då.
Men vi har ett riktmärke: Alle Menschen werden Brüder. Och den som säger det är en grinig, döv och omöjlig gammal gubbe som förblir revolutionär.
