Från ömsint till macho – och tillbaka?

Det fanns rymligare mansroller även långt före vår tid

Året var 1837 och Abraham Lincoln hade inte råd med lakan. Den unge grovarbetaren hade just flyttat till Springfield för att få fart på en karriär som advokat, men insåg stående i affären att de 17 dollar på kredit som sängkläderna kostade var mer än han kanske någonsin skulle kunna betala tillbaka.

Affärsinnehavaren Joshua Speed erbjöd då den molokne Lincoln ett alternativ: att istället sova i hans säng, på affärens ovanvåning. Vilket Lincoln glatt accepterade.

De skulle komma att sova i samma säng i fyra år, och det var början på en vänskap som skulle bestå resten av de båda männens liv.

Hade något liknande kunnat hända idag? Sannolikt inte. Men det kanske borde.

Abraham Lincoln sov tillsammans med Joshua Speed i fyra år och deras vänskap blev livslång.

Många män i dag mår dåligt. För framförallt de äldre beror det ofta på att de är ensamma och känslomässigt isolerade. De har helt enkelt inga kompisar. Och ju mer traditionellt maskulina deras värderingar är – ju mer de betonar autonomi och självtillräcklighet – desto mer isolerade blir de, visade sociologer vid University of Michigan i en studie tidigare i år.

Samtidigt är det svårt att frigöra sig från tanken att vi parallellt upplever den positiva mansrollens absoluta historiska höjdpunkt. Män har trots allt, åtminstone i teorin, insett värdet av att själva vårda sina relationer. Män har kvinnliga kompisar. Män är närvarande föräldrar, tar pappaledigt. Män kramar andra män, ibland även utan direkt inflytande av sport och alkohol.

Om det händer att vi förment progressiva män mallar oss över det, kan man påminna sig om att den historiska ribban upplevs vansinnigt lågt satt.

Alla som sett ”Mad Men” kan kanske förlåtas om de inbillar sig att den manliga medeltiden varade tills i förrgår, ett kompakt machomörker vi bara just tänt ett flackande ljus i.

Men att dagens män skulle vara bäst hittills på att odla sociala relationer och visa känslor är inte sant. Snarare har vi en bra bit kvar till den emotionella mognad män hade på, till exempel, 1830- och 40-talen.

”Det är en skam för min manlighet att jag är så fäst vid dig. Det är en dåraktig tillgivenhet som ingenting gott kan komma av.”

Har många medelålders män idag har en sådan kontakt med sina känslor att de skriver så till sina kompisar? Albert Haller Tracy, en framstående politiker i New York, skrev 1831 så till sin kompis, William Henry Seward, som senare skulle bli utrikesminister under Lincoln.

Det är historikern Doris Kearns Goodwin som återger Tracys och andra samtida politikers brev i ”Team of Rivals”, sin fina biografi över Lincoln, Seward, Salmon Chase och Edward Bates, de fyra män som alla försökte bli republikanernas presidentkandidat 1860.

Tracys vänskap med en annan kollega, förklarade han, ”är precis rätt, den fyller mitt hjärta exakt, men din överhopar det och skapar en sorts flickaktig otålighet som man varken kan göra sig av med eller bekvämt uthärda … varje dag och nästan varje timme [sedan jag lämnade] har jag lidit av en kvinnlig längtan efter att träffa dig. Men allt detta är ett för löjligt ämne för ett brev mellan två allvarliga senatorer, och jag lämnar osagt tre fjärdedelar av vad jag har drömt om sedan jag lämnade Albany.”

Albert Haller Tracy var inte ensam om att uttrycka sig på det sättet.

Mycket tyder på att mansrollen för 180 år sedan var betydligt rymligare än dagens, och tillät fler uttryck

Edwin Stanton, 32 år gammal änkeman och stjärnadvokat, skrev 1847 så här till sin polare, senatorn Salmon Chase: ”Sedan vårt behagliga umgänge tillsammans förra sommaren har ingen levande människa oftare varit i mina tankar – vaken eller sovande – har jag, mer än en gång, drömt om att vara med dig. Styrkan i min aktning och kärlek för dig kan jag, följaktligen, berätta om friare än om vi var ansikte mot ansikte.”

Denna rosenskimrande intimitet kan tyckas motsägelsefull, givet att 1840-talets amerikanska mansideal trots allt fortfarande var pälsjägaren, indiankrigaren, utforskaren: ”Hård som en dag i februari”, som författaren James Fenimore Cooper beskrev president Andrew Jackson.

Men mycket tyder på att mansrollen för 180 år sedan var betydligt rymligare än dagens, och tillät fler uttryck, vilket historikern Donald Yacovone har visat i antologin ”Meanings for manhood”.

Han tar till exempel upp predikanten Henry Ward Beecher och hans nära relation med redaktören och poeten Theodore Tilton. Tilton beskrev den äldre mannens brev som ”... så många kyssar … skicka flera! … Jag skickar dig en famn av blommor och en munfull av kyssar.”

Var det en sexuell relation? Det vet vi inte men en sak är faktiskt känd och det är att Beecher hade en affär – med Elizabeth Tilton, gift med Theodore. Det orsakade en enorm skandal när det blev allmänt känt på 1870-talet.

Från en modern horisont är det dock frestande att alltid låta ömhet män emellan handla om sexualitet, eftersom den i ett samhälle genomsyrat av maskulina ideal så uppenbart klassificeras som ”bögig”.

Att Lincoln och Speed sov i samma säng tas ibland som intäkt för att de hade en homosexuell relation. Men det är sannolikt att läsa historien baklänges, menar både Yacovone och Kearns Goodwin.

Homosexuella handlingar existerade naturligtvis, men identiteten ”homosexuell” gjorde det inte. Inga beteenden kunde tillskrivas den gruppen, och därmed kunde ingenting heller på den grunden klassificeras som något en heterosexuell man måste undvika för att upprätthålla sin snävt definierade manlighet. Från ung ålder kunde män dela säng, och fortsätta göra så hela livet, utan misstankar om homoerotiska intentioner.

Psykoanalysen och förföljelsen av homosexuella – som för första gången definierades och gjordes synliga för allmänheten – ledde till homofobi

Som Donald Yacovone skriver: ”... upptagenheten med primitivt sex säger mer om 1900-talet än om 1800-talet.”

Så hur försvann denna närhet män emellan?

Yacovone beskriver det som att imperialistiskt tänkande under det sena 1870-talet innebar ett avståndstagande från den sentimentala och finkänsliga ideal som rått dessförinnan. Industrialisering, immigration, ekonomisk transformation och folkförflyttningar förändrade förutsättningarna för medelklasstillvaron i USA, och ledde till en kult runt muskler och styrka. Psykoanalysen och förföljelsen av homosexuella – som för första gången definierades och gjordes synliga för allmänheten – ledde till homofobi.

I Storbritannien förbjöds alla homosexuella handlingar 1885, utöver den sedan länge bannlysta – men svårbevisade – anala penetrationen. Könsroller cementerades. Utrymmet för intima mellanmanliga kontakter krympte.

Att vi därmed klev in i en sämre tidsålder var de samtida inte omedvetna om, även om de inte precis hade rätt om vems fel det var. Tidningsmannen W T Stead, vars texter starkt bidrog till att forma lagen som förbjöd homosexualitet, skrev till filosofen och författaren Edward Carpenter: ”Några ytterligare fall som Oscar Wildes och vi kommer finna den frihet för kamratskap som nu är möjlig för män allvarligt försämrad till permanent skada för släktet.”

<div data-tipser-pid="5ed79be96359a30001d92011" data-tipser-view="compact"></div>

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln