Vi måste bort från den enda vägens politik

Handeln med utsläppsrätter är inte vägen framåt

Victor Pressfeldt svarar Christian Azar i den pågående debatten om hur klimatpolitiken kan förbättras.

Jag är helt överens med Christian Azar angående hur systemet med utsläppsrätter är uppbyggt. Däremot delar jag inte hans optimism gällande att systemet skulle leda till betydande utsläppsminskningar. Azar utgår också från att nyliberalism innebär en fientlighet mot staten och skatter. Detta är en vanlig missuppfattning som dock inte är så förvånande med tanke på hur slarvigt begreppet ofta används i den offentliga debatten. Nyliberalism kan snarast beskrivas som politisk styrning genom marknads-, pris- och konkurrensmekanismer.

Först och främst är det nödvändigt att konstatera att politiken är helt central för nyliberala företrädare. I det nyliberala tankesättet är staten och politiken den garant som, bland annat genom inramande lagstiftning, ser till att marknader överhuvudtaget fungerar.

Staten, eller politiken, blir också utifrån ett nyliberalt perspektiv en erkänd aktör med uppgift att skapa marknader för att lösa politiska problem. Omregleringen av skola och sjukvård har varit tydliga exempel på nyliberal styrning i Sverige. Omläggningen av klimatpolitiken är ett annat. En stark stat är alltså inte bara kompatibel med nyliberalism, men också nödvändig för att den ska kunna verka. Tron att nyliberalismen skulle vara statsfientlig är välspridd. Men den är en myt.


Marknaden för handeln med utsläppsrätter (cap-and-trade), där politiken sätter upp ett ramverk av regler som marknadsaktörerna kan agera inom, är ett typiskt exempel på nyliberal politik. Idén är också utvecklad av nyliberala teoretiker, även om den kommit att få stor spridning även utanför rent nyliberala kretsar. Efter Kyotoprotokollet 1997 tycks cap-and-trade-system blivit något av en standardlösning på klimatfrågan för såväl politiker som byråkrater över hela världen.

Systemet med utsläppsrättshandel går också i linje med en annan av nyliberalismens centrala teser, nämligen att de problem som marknaden har skapat (läs: utsläpp) bara kan lösas med ytterligare marknadsåtgärder. Bara marknaden kan lösa marknadens problem, även om politiken måste sätta upp ramverk och regler för hur marknaden tillåts verka. Bland annat genom skattepolitik.


EU-direktiv som förbjuder andra utsläppsminskande åtgärder bredvid handeln med utsläppsrätter är ett typexempel på detta. Direktivens utformningar har också, såklart, påverkats av att politikerna velat att åtgärderna ska accepteras av utsläppsindustrin. Industrins inflytande har också bidragit till att systemet blivit mer eller mindre tandlöst. Dessutom är det demokratiskt tvivelaktigt att, som nu, folkvalda politiker i lag berövas rätten att reglera utsläppen vid sidan om handeln med utsläppsrätter.

Även om priserna på utsläppsrätter den senaste tiden kraftigt gått upp så finns det inga säkra utvärderingar som visar att det lett till totala utsläppsminskningar i EU. Det finns heller inga goda historiska exempel på cap-and-trade-system som inte visat sig vara lättmanipulerade eller förr eller senare lett till enorma prisfall. Just därför har utsläppsindustrin premierat utsläppshandel framför politik som direkt kan förbjuda eller reglera utsläpp.

Azar har dock rätt i att användningen av kolkraft tycks vara på nedåtgående i EU. Det måste dock sättas i ljuset av att EU:s största ekonomi Tyskland bestämt sig för att trotsa EU-direktiven om utsläppsrätter och genom politiska beslut avskaffa kolkraft till 2038.


Det är angeläget att vi snarast kommer bort från tankar om att marknadslösningar är den enda vägens politik i klimatfrågan. Frågan är för viktigt för att vi ska acceptera att politikerna bara får sätta upp spelregler för hur marknaden ska lösa vår generations allvarligaste fråga. Om detta är nog Christian Azar och jag ense.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.