DN är liberalismens tondöva dödgrävare

Det var först när jag flyttade till Stockholm som jag förstod vilken ställning Dagens Nyheter har bland journalister, opinionsbildare och lagstiftare. Den som härmar DN löper ingen risk att göra bort sig. Det är där liberalismens ”vi” formerar sig helt naturligt.

Exempel: Häromdagen undrade Malin Ullgren varför ”vi” inte har pratat mer om relationen mellan klass och SD.

”Vi” ska här läsas som den svenska offentligheten.


Det är DN som har utmålat högerpopulismen som en social smitta, ett karaktärslyte, ett primitivt trollmakeri utan fäste i någon materialitet. Några av oss andra har i åratal försökt prata om klass och statusdegraderingar.  

Det var ändå uppfriskande att läsa Ullgren, vars hållning jag i sak delar. Det var en fin kontrast till Kristina Lindquist, som dagen innan avfärdat klassfrågan. Denna dissonans väckte minnet till liv av den polyfona kultursida jag en gång började läsa.


Exkurs: Historikern Samuel Edquist intervjuades av DN i onsdags om Mattias Karlssons Facebookinlägg. Artikeln publicerades samma eftermiddag. Lite senare ringde reportern tillbaka och frågade om det stämde att Edquist var knuten till Centrum för marxistiska samhällsstudier. Svar: Ja. Artikeln drogs in. 

Peter Wolodarski och Björn Wiman har skrivit och publicerat otaliga artiklar på temat ’Vi får aldrig glömma’

Samma dag som Ullgren berättade för oss andra att ojämlikheten kan vara en politisk variabel, kunde man i sagda kulturdel läsa en artikel av Jeremy Cliffe, journalist på The Economist. Han menar att europeiska medier måste sluta blåsa upp nazisterna till ett större hot än de är. 

Det var en utmärkt analys av nazism-alarmismen som ”underhållningsindustri”. Men vilka är det som bäst passar in på beskrivningen av medierna som ”papegojlikt” faller extremisterna i talet? 

Det är företrädesvis DN som påstått att 1930-talet lurar runt hörnet. Peter Wolodarski och Björn Wiman har skrivit och publicerat otaliga artiklar på temat ”Vi får aldrig glömma”. Jag har all förståelse för att förintelseöverlevaren Hédi Fried är skrämd och vill formulera sig, men sammantaget har DN kraftigt förstorat ett problem. 


När DN kampanjar får det effekter. Snart har vi ett lagförslag om att förbjuda vissa politiska organisationer. Det är det största ingreppet i våra demokratiska rättigheter sedan transportförbudet av den antifascistiska pressen under andra världskriget. 

Problemet med DN är inte att de är liberaler, utan de med sina moralistiska fälttåg blivit liberalismens dödgrävare. Det är som om hela världen ligger färdig och att allt bara handlar om att knyppla metaforer som bekräftar detta. Alla undersökningar blir överflödiga.

Jag skriver detta, eftersom vänstern och liberalerna är beroende av varandra


”Liberalismen har aldrig haft fel”, skrev tidningens politiska chefredaktör Per Svensson dagarna före valet. Det är denna totala brist på självkritik som gör att dagens liberaler aldrig kan förstå sin samtid. Då återstår bara att tondövt larma i mistluren över konservatismens renässans.

Egentligen tycker de ingenting, eftersom ett motsägelsefullt samhällstillstånd kräver att man vågar ompröva sig själv och utmana sina läsare. Det är för svårt och vanskligt.

Det är därför DN utan en min publicerar Cliffe, som om texten handlar om andra och inte dem. Nyvunnen övertygelse går att redovisa intellektuellt. Opportunism klarar inga deklarationer.

Jag skriver detta, eftersom vänstern och liberalerna är beroende av varandra. En vänster utan den klassiska liberalismens respekt för demokratin blir livsfarlig. En liberalism utan vänsterns sociala patos föder cynism och förakt för den svage.

Det är där vi är i dag.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.