Han förenade politiken och konsten
Magnus Ringgren om kritikern och författaren Leif Nylén (1939–2016)
Ett stort stycke litteraturhistoria försvinner med Leif Nylén. Han band samman två trådar från 60-talet, trådar som löper ända fram till i dag.
Han var en central figur i den framväxande poetiska och konstnärliga konkretismen i 60-talets början, men hans eget bokförsök i diktsamlingen Skalor och mätningar från 1965 fick inget större genomslag. Lite mer kultstatus har nog romanen Bröderna Casey som han skrev under pseudonymen Peter Husberg tillsammans med Torsten Ekbom och P O Enquist.
När den experimentella konsten började bli politisk var han med och dokumenterade väderomslaget i antologin Nya linjer från 1966 tillsammans med Björn Håkanson. Och den mixen blev han trogen i det som gjort honom mest känd under många decennier – medlemskapet i bandet Blå tåget (för tillfället glömmer vi att det också gick under många andra namn). Det hade mycket punkestetik bra många år före punken. Texterna var uttalat politiska, men – i 60-talets konceptuella anda – de var intrikat gjorda. Ofta använde man gamla svårbemästrade versmått som villanellen. Jag minns en radioteaterföreställning med musik som hette Fallet Ramona, något av deckarmusikal med djupt filosofiska ambitioner. Radion bör omedelbart lägga ut den på nätet.
Jag läste gärna Leif Nyléns kritik i DN. Han skrev om allt. Han kunde konst och populärkultur. Jag saknade honom när han gick i pension. Jag har ibland tänkt att han nog kände igen sig i det senaste decenniet när politisk och konkretistisk konst åter sökt sig mot varandra.
