Han dog – och hela världen föll i bitar
”Änkelivet räknas först i sekunder, sedan minuter, och nu i dagar. Kanske i månader och år i framtiden”
Nico & Velvet Underground spelar från en mobil högtalare medan askan efter mitt livs kärlek löses upp i havet som en treo comp i ett vattenglas.
”I’ll be your mirror / reflect what you are / in case you don’t know”. Det är det vackraste jag kan tänka mig att två personer gör för varandra. Reflekterar skönheten som man ser i den andra, så att hen aldrig glömmer.
I femton år har jag kunnat betrakta mig själv genom ögon som ser mig som det vackraste i världen. I mitt fulaste och nedrigaste har det funnits en bild av mig som en nära nog perfekt varelse, djupt inne i min älskades ögon.
Nu är den bilden försvunnen, den bor i havet, i vinden och i jorden. Min spegelbild säger mig inte längre någonting. Till minneshögtiden har jag beställt en kortärmad arbetsskjorta från Dickies i leopardmönster. Det känns viktigt för mig att häda, att klä mig fel.
Han älskade det oheliga, min man. Djävulen, de hedniska gudarna, de transgressiva konstnärerna, poeterna och författarna. Och han klädde sig nästan alltid i Dickies eller Carhartt-shorts, med en kedja till plånboken som rasslade mot låtsasparketten när han tog av sig dem på kvällarna. Ett vidrigt ljud som jag nu önskar att jag hade bevarat på något sätt. Har jag ens några inspelningar av hans röst?
Efter att I’ll be your mirror tar slut, spelar vår vän Kvndry Sings Tattooed man av Coil. ”There’s a man lying down / In a grave somewhere / With the same tattoos as me / And I love him, I love him, I love him, I love hime, I love him”:
Jag träffade Dan nästan direkt när jag landat i San Francisco, på The Eagle där vi senare hade vår bröllopsmottagning och där Dan kom att sitta i dörren några dagar i veckan fram till sin död. Jag blev kär i honom morgonen efter, när han tog på sig en t-shirt med metal-bandet Neurosis logo. Jag har ibland känt att den historien är ytlig och lite pinsam. Men nu när han inte längre finns här tänker jag mycket på självklarheten oss emellan, att vi slapp förklara för varandra hur X hänger ihop med Y. Mina drömmar kändes aldrig fåniga inför honom och vi lärde oss, under hela vår tid tillsammans, att älska varandras filmer, böcker och musik. Nu när han är borta känner jag rädslan för att det som var han, det som lever i mig, ska tyna bort.
Efter tio dagar var han död. Han hade lämnat mig, brutit sitt löfte.
Nästa station på vår minnesvandring är Eastern coastal trail overlook vid promenadstråket längs Land’s end. Långt över bukten skymtar Golden Gate-bron. Här gifte vi oss 2008, utan tillstånd, i den lilla luckan mellan att samkönade äktenskap i Kalifornien blev lagliga och att detta bestreds i en folkomröstning (prop 8). Vänner spelade de Velvet Underground-titlar som vi låtit gravera i våra ringar. I’ll be your mirror i hans, och I’m sticking with you i min.
Men han stannade inte kvar. Från beskedet på vår bröllopsdag den femte juli, att biopsin visat cancer i bukspottskörteln, spridd till levern, dröjde det bara ett par dagar innan han hallucinerade och jag var tvungen att ta honom till akuten. Efter tio dagar var han död. Han hade lämnat mig, brutit sitt löfte.
Vår vän Noel läser ett kollage av hans favoritförfattare som hon har satt ihop. Octavia E. Butler, Ursula K. Le Guin, Samuel R. Delany, Katherine Dunn, William S. Burroughs och Robert Duncan slingrar sig runt varandra och söker mening i smärtan vi bär med oss. Jag strör lite av hans aska här, det är meningen att hans syster också ska strö, men hennes ben klarar inte den besvärliga vägen dit.
Tre månader senare är det fortfarande som att jag förlorat en del av mig själv. Jag känner mig urgröpt. Fantomer av honom lever kvar i alla rum. När jag har gäster och hans sovrumsdörr öppnas fylls hela min kropp av förväntan: kanske är det han som äntligen kommer tillbaka? Hela språket oss emellan, all gemensam historia, alla referenser och blinkningar som bara vi förstod, jag bär allt det ensam nu, och min hjärna och kropp har inte förstått det ännu.
Väldigt många förlorar sin livskamrat men jag kommer hela tiden på mig själv med att tänka: ”Vet folk det här? Vet andra människor att den här oerhörda smärtan liksom är del av paketet?”. Om sorg för mig tidigare varit: jag förstår inte vad världen kommer vara utan dig, är den här nya sorgen: jag förstår inte att världen kommer vara utan dig.
I Sutro Heights sluter vi upp med det större sällskapet för resten av minneshögtiden. Det kommer folk från hela USA, vår vän Patt kommer från Mexiko. De som kände Dan som punkare, som Queer Nation-aktivist, som konstinramare, som före detta pojkvän. Hans syster Linda är här med sin dotter Dana.
Här berättas att det första året är en hadesvandring som lika gärna kan vaskas från första dagen
Tillsammans går hela sällskapet på led bakom mig och Linda och Dana, fram till ruinerna efter San Franciscos 24:e borgmästare Adolph Sutros hus. Där växer Kaliforniens delstatsblomma, sömntuta. Det var Dans favoritblomma. För några år sedan åkte han och jag och Noel och min mor till Mount Diablo för att se hela berget täckt av de orangea blommorna ett ovanligt regnigt år.
I grupperna på sociala medier och över Zoom finner jag nya fränder. Här diskuteras vardagens meningslöshet, dödslängtan, tomheten som tycks ta upp mer plats än vad den levande partnern någonsin gjorde. Här berättas att det första året är en hadesvandring som lika gärna kan vaskas från första dagen, och att inte bara första julen kommer att vara skit, utan kanske typ fem–tio jular framöver.
Daniel Eugene Blair Jr. var 57 år när han dog. Han kändes igen på sitt vita hår och skägg, sina tatueringar på hjässan, halsen och armarna och på sina svarta t-shirts med tryck. Han hade en notoriskt bister uppsyn men ett leende som kunde lysa upp vilket rum som helst. Han lyfte folk omkring sig, lyssnade, han köpte böcker till sina vänner som han tyckte att de skulle läsa.
Dan sa att han älskade mig varje dag, och jag svarade att jag älskade honom också, mer än något annat på hela jorden. Vi kallade varandra för löjliga smeknamn: poodle, bubba, lumpy eller little button.
I 15 år bar han omkring på ett misslyckat passfoto av mig i plånboken, tillsammans med en noggrant ihopvikt papperslapp med ett meddelande som jag skickade till honom från Sverige efter att vi träffats i San Francisco. I meddelandet säger jag att jag älskar honom, att han gjort det året (2007) till det bästa på länge, och att han borde titta på den brittiska tv-serien Nighty Night.
Nu vill jag säga till honom att jag och hans syster och systerdotter sms:ar varandra bara för att kolla läget. Jag vill berätta att Nico hälsade på Ruth i Berlin, att Ruth kom hela vägen hit och sov i hans säng, att Patt bodde hos Miranda när hon var här för minneshögtiden och att Simon och Mary hade filmkväll när nya Hellraiser kom ut och att Noel kom. Våra vänner betydde så mycket för oss, och har betytt så mycket för mig efter att världen föll i bitar. Det är så vackert hur nya relationer föds ur det hemska. Men det är så grymt att han inte är här och får uppleva det.
Jag gråter för att jag älskade hur han älskade science fiction, country och den gräsliga filmmusikalen Xanadu.
Det blåser på ängen i Sutro Heights när våra vänner och familj berättar om Dan. Om hans dräpande humor, om hans djupa omtanke, om hans vackra ögon. Vår vän Jason, som burit mig sedan Dan blev sjuk, leder ritualen på kaosmagiskt manér precis som jag inbillar mig att Dan hade velat ha det. Jag håller mitt tal sist, om vad Dan älskade: Sin familj, min familj, vår valda familj, skräckfilm, mat, vackra smycken och starka dofter. Mig.
Jag sjunger temamelodin från Gumby, citerar John Waters-filmer och tänder hans sista cigarett och delar den med resten av sällskapet, och på något sätt kommer jag igenom de utskrivna A4-orna utan att lösas upp i atomer. Vi avslutar programmet med sprucken allsång till Loretta Lynns version av Delta Dawn, en countryballad om en falnad skönhet som irrar runt Brownsville och letar efter sin förlorade kärlek.
En dryg månad senare dör Loretta Lynn och jag gråter. Jag gråter när Nichelle Nichols som spelade löjtnant Uhura i Star Trek dör, och när Olivia Newton-John dör. Jag gråter för att han älskade dem och för att jag älskade hur han älskade science fiction, country och den gräsliga filmmusikalen Xanadu. Jag gråter för att han fortsätter att försvinna från mig. Trots att jag gör allt för att hålla honom kvar håller han på att försvinna som askan i vågorna som slår in mot stranden på Mile Rock Beach.
Tiden efter minneshögtiden är tung och overklig. Chocken lägger sig och kvar finns bara saknaden, det svarta hål som nu bor mitt i livet. Det är så många situationer som jag sett på film eller läst i böcker och uppfattat som överdrivna som visar sig vara helt sanna. Jag sover sked med hans kläder, luktar på hans kudde, kramar fotografier. Vi sov sällan sked hemma som gifta, han hade rastlösa ben och jag nattskräck.
Allt måste sörjas för sig: Kärleken, framtiden, vardagslivet, att ha någon bredvid mig när jag kollar på tv som kan förklara vem som är vem i fantasy-serierna. Små och stora tragedier som alla förtjänar en egen grav.
Det är, som någon alltid tycks säga i änkegrupperna, som om världen har gjort fel.
Jag varken kan eller vill gå vidare. Jag har fortfarande isglass och frusna bär i frysen från när han inte kunde äta fast föda längre. Runt omkring mig har jag utsökt inramad konst. Ramarna var hans hantverk och yrke och hans kollegor berättar för mig att de gav honom de svåraste och segaste jobben för att han var så noggrann.
Det finns en känsla som var starkast i början av sorgeprocessen men som fortfarande återkommer tre månader senare. En känsla av att alla ritualer, all dödsbyråkrati, alla minneshögtider och all gråt på något sätt kommer att leda till att han kommer tillbaka. Det är, som någon alltid tycks säga i änkegrupperna, som om världen har gjort fel. Han ska vara här. I terapin säger jag ”det känns som att den bästa delen av mitt liv är över”, och min terapeut svarar ”om det är så, vad innebär det?” och jag tänker på det i flera veckor. Jag vet inte. Jag är 42, Daniel var 57. Jag känner att det är en stor orättvisa. Antagligen finns det ett större plan där det inte är sant. Men det är bortanför min horisont. För i horisonten bor han nu.
82 dagar efter hans död går jag för första gången tillbaka till den avlägsna stranden där han vilar i det dimmiga, argsinta havet. Änkelivet räknas först i sekunder, sedan minuter, och nu i dagar. Kanske i månader och år i framtiden. Jag står på en sten där vågorna bryts och delar en flaska av hans tequila (Cazadore) med honom. En klunk till mig, och en till havet. Jag skriker ut allt som pågått i huvudet sedan vi sågs här nere sist. Jag gråter och skrattar och skäller och den varma dimman omfamnar mig och jag känner honom, känner att han är med mig.
Till min terapeut säger jag att världen bara känns helt verklig när jag är nere vid stranden, med honom. Jag går dit minst en gång i veckan nu, pratar, skriker, spelar musik för honom. Jag gör en spellista med allt sånt som han älskade men som kändes för sorgligt att ha efter minneshögtiden: Current 93, Sufjan Stevens, Espers, Karen Dalton och Antony & The Johnsons. Varje gång passerar jag en plats på stigen där dimman blir varmare, hans närvaro starkare. Den känns som en kram, hans kram.
Kanske höll han löftet i min ring? När vi fick reda på att han hade cancer och att den inte gick att bota sa min man, den hedniska ateisten, att han trodde på själen, och att hans själ skulle stanna vid min sida resten av mitt liv. Jag vill tro att det är sant. Jag måste tro att det är sant.
