Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

• Det brukar sägas att Sveriges ekonomiska elit inte är intresserad av kultur men stämmer det?
• Sverige har blivit ett land där de som redan har får mer: på 25 år har antalet miljardärer gått från 28 till över 500, och på samma tid har de tillsammans blivit 30 gånger rikare.
• I fyra texter undersöker Kristofer Andersson hur de superrika förhåller sig till kultur och bildning – och hur det påverkar oss andra.
• Del 3: Stil och smak.

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det händer aldrig någonting skoj i Torekov, denna pursvenska version av den amerikanska badorten The Hamptons. Här, kring trakterna runt fiskeläget på Bjärehalvön, samsas gamla och nya pengar. Det viskas att hus har börjat byggas med separata ingångar för tjänstefolket, efter sisådär ett sekel av arkitektoniskt förfall.

Förlåt, skrev jag tjänstefolk? Jag menade förstås ”au pair”.

Uppmärksamma besökare under tennisveckan i närliggande Båstad noterar att den främre publikraden är förvånansvärt multikulti: Nicaragua, Bangladesh, Thailand, Nigeria, en och annan svenne. På raden bakom sitter fillersförsedda morsor. Med händerna fria applåderar de åt händelserna på planen.

Torekov är platsen där kaprifolen breder ut sig varje sommar. Den sträcker sig in bland trädgårdarna och accentuerar råbomullsbeklädd inredning. Konstrotting existerar inte.

Halvön är också platsen där statarnas återkomst i samhället tydliggörs. Många har minst en extra person i hushållet, inte sällan invandrad. Det är värt att notera att de – till skillnad från de gamla statarna – inte har någon slankvecka utan måste stanna hos sin arbetsgivare i minst två år.

Familjerna med äldst pengar står ovanför det där. De håller sig oavsett med samma gamla tjänstefolk som de gjorde för tio, tjugo och trettio år sedan, trots att det mest barmhärtiga vore att befria tanterna från sina ok, innan kvällens dovhjort tappas på ekparketten.

Meanwhile, i Stockholm. Runt området kring Karlaplan på Östermalm planeras säkerheten. De svenska klanerna har under senare år utvecklat ett förvisso välgrundat men tjackpsykosliknande intresse för övervakning, larmsystem och beskydd. Det finns en mild ironi i att samma personer inte klarar sig utan att köpa in en främling i familjen, med tillgång till larmkoder och ingångar.

Vid det här laget vet jag en sak: Överklassen, de rika, utgör vår tids viktigaste subkultur. De styrandes förmåga att välja någonting framför något annat fortsätter att spela en avgörande roll för alla andras liv. Den kulturen kan i sin tur delas upp i ytterligare tre undergrupper:

Gamla pengar: Spisar gärna Wagner och klär sig i samma kläder som för tjugo år sedan. Känns igen på att de representerar halva Stockholmsbörsen.

Nya pengar: Hoppas på att en dag kunna köpa Netflix.

Någonstans i mitten har vi de som sannolikt kommer att definiera det svenska kulturlivet kommande decennier.

Redan 1917 var Wallenbergstiftelserna nära att skriva in ordet ”kultur” i sina stadgar. Ett ord som hade fått extrema konsekvenser – mestadels goda sådana – för det svenska kulturlivet. Men så blev det inte. Med kungen i spetsen valde istället 1900-talets överklass att gå all in på näringslivet. Under ett bakgrundssamtal med en vän som studerat begreppet lyx lade jag en formulering på minnet:

”Glöm det där med ’kulturellt kapital’. Det är bara ett begrepp som medelklassen har hittat på för att din hög med Maison Margiela-kläder ska betyda något och inte bara vara en hög med gammal lump.”

Ekonomiskt kapital vinner förstås fortfarande över kulturellt kapital.

Men den som har båda tar hem titeln.

Läsare av Financial Times bilaga ”How To Spend It” – namnet avslöjar målgruppen – noterar hur detaljerad den rika goda smaken är:

• Veckans blomster (mimosaceae).
• Veckans färg (koboltblå).
• Veckans whiskey (inspirerad av Shakespeares Macbeth).
• Veckans träslag (Paolo Santo).

”How To Spend It” är en samtida motsvarighet till, säg, Vivienne Westwoods och Malcolm McLarens butik SEX, som på sjuttiotalet kontrollerade en stor del av Europas kulturella urvalsförmåga.

Magasinet erbjuder läsaren färdigpaketerad subkultur. Våra rika vänner är som bekant ständigt redo att outsourca sin selektion.

En sådan gatekeeper är auktionshuset Åmells. Den familjeägda konsthandeln drivs nu av tredje generationen åmellare. På trettiotalet var Gustav V besökare. En kunglig handpåläggning som ånyo glimrar.

Konst är också en god investering. The Sotheby’s Mei Moses index, den globala markören för värdet på konst, visar att den genomsnittliga prisuppgången på ett konstverk sedan 1950 har varit 8,5 procent. Lika bra som Stockholmsbörsen, men utan den sistnämndes svängningar.

Anonym källa: ”Verner Åmell köper en tavla på auktion för tre miljoner. Sedan tar han sju miljoner för samma tavla eftersom folk litar på hans smak. Köparna är ändå alfahannar. Då vill de inte bli utskrattade när de har gäster, så de köper en tavla hos Åmells. De vet att det kanske inte är den bästa tavlan, men inte heller den sämsta, så slipper de skämmas. Förr var namnen det viktiga. Det skulle bara hänga en Liljefors på väggen, även om det bara vara en fult målad kråka. Idag kan du inte sälja en fult målad kråka hur som helst.”

Med stor sannolikhet är Keith Haring – trots att han varit död i 23 år – fortfarande tidens definierande konstnär. Målaren som transformerade reklamytor i New Yorks tunnelbana och som gick bort i sviterna av aids 31 år gammal.

Den japanske designern Junya Watanabe inkluderar prints av Keith Haring för vårkollektionen 2023. Franska modemärket Études gjorde samma sak 2020. Hittills har Keith Haring Foundation godkänt över tvåtusen licenser.

Keith Harings ande vilar också över den relativt nya konstaktören Cfhill. Sedan 2016 bedrivs verksamheten på Västra Trädgårdsgatan 9, ett stenkast från Kungsträdgården i centrala Stockholm. Plånbok, möt samtidskonst.

Entreprenören Michael Storåkers grundade Cfhill tillsammans med Michael Elmenbeck (min förre chef på modemagasinet Bon) och Anna-Karin Pusic (tidigare boss för Bukowskis konstavdelning, där Storåkers också varit vd).

Michael Storåkers är bror till Avanzas tidigare vd Nicklas Storåkers. Skribenten Linda Skugge har beskrivit Michael som så ”älskvärd att han kommer undan med vad som helst”. Han, excentrikern som köpte sin första Zorn-etsning som trettonåring och som tidigare varit styrelseledamot i både modemärket Acne Studios och Handelshögskolan, är också en utmärkt ärkefiende till… tja, sådana som mig. 

”Skälet till att vi startade Cfhill är att det inte fanns något liknande erbjudande inom konstbranschen”, säger han när han tar emot i Gyllenläderrummet, i Cfhills bourbonkolorerade lokaler.

”Vi kände att det var viktigt att ha en plats för konstnärer som inte vill stå med mössan i hand och vänta på att få ha en utställning på ett fint galleri vart tredje år.”

Han fortsätter:

”När jag var vd för Bukowskis tenderade jag att rekommendera det som fanns i våra auktioner. Det var liksom mitt jobb. Vad som på den tiden hände i musikindustrin var att skivbolagen förlorade makt. Den hamnade istället hos artisterna. Den rörelsen ville vi också vara en del av.”

Ett av Cfhills första uppdrag var att uppdatera SEB:s konstkollektion i samband med att banken flyttade sitt huvudkontor till en ny fastighet i Arenastaden, Solna. Där inne hänger sedan 2017 en sfärisk skulptur i glas av den isländske konstnären Olafur Eliasson, liksom porträtt av skulptören Joakim Ojanen och skulpturer av Cajsa von Zeipel.

Innan jag går räcker Michael Storåkers över ett signerat exemplar av målaren Christine Ödlunds apdyra bok ”Growing the Third Ear Under the Great Astral Mother Tree”. Förordet är författat av Louise Belfrage, rådgivare i Axel och Margaret Ax:on Johnsons Stiftelse som äger 87 procent av kapitalet i investmentbolaget Nordstjernan AB. Stiftelsen driver även bokförlaget Stolpe, en verksamhet som ”ger ut fackböcker av högsta kvalitet”, vilket verkar vara lösenord för presentböcker med Hilma af Klint. På ett enda uppslag hinner Belfrage namedroppa avantgardistiska kompositörer som Maryanne Amacher och Pauline Oliveros, liksom filosofen Graham Harman och sociologen Hartmut Rosa. Kulturella markörer strösslas med den frenesi och målmedvetenhet som annars bara hittas hos femtonåriga fanzinemakare.

Pengar är en sak och smak är en annan. Rätt smak stavas just idag Jordy Kerwick. Den surfande skulptören från Melbourne som hittills har varit mest känd för sina närmast fysiska oljemålningar ställer på Cfhill för första gången ut sina tvåhövdade kobror och mytologiska sirener som skulpturer. Katalogpriset för dubbelkobran är 60 000 EUR.

Vid Handelshögskolan i Stockholm pågår alltjämt rektor Strannegårds satsning på bildning. Också här utmejslas en ny och samtida kultursmak. Varje läsår får studenterna en kurerad läslista, framtagen tillsammans med bland andra Dagens Nyheters Maria Schottenius, Norstedts förläggare Elise Karlsson och Albert Bonniers tidigare vd Eva Bonnier.

För läsåret 2022/2023 ser listan ut som följer: 

• Joseph Ponthus ”Vid bandet”
• Pilar Quintana ”Tiken”
• Yan Lianke ”År, månader, dagar”
• Elin Cullhed ”Eufori : En roman om Sylvia Plath”
• Olivia Laing ”Den ensamma staden”
• Karl Ove Knausgård ”Om våren”

En lista gjord av och för den som vill verka litterär.

”Det är lätt att dissa vad vi på Handelshögskolan strävar efter med våra studenter”, säger Lars Strannegård. ”De kommer att få ekonomiskt kapital, socialt kapital och nu ska de dessutom läsa böcker utvalda av experter”.

”Jag förstår att man kan känna att det är jättedåligt. Att vi borde låta dem vara golfspelande platt-tv-älskare. Men då tycker jag att man har en väldigt felaktig syn på vad kunskap är.”

Det här är ingen rasande litania om överklassen. Jag blott noterar att saker och ting är på väg att lägga sig tillrätta, efter ett 1900-tal där klassamhället kastades upp i luften. Några av landets viktigaste arenor för samtidskonst är bankkontor och privatägda universitet.

Vad vi ser är hur en samhällselit gör upp med sin egen moderna historia – den som mest handlade om ladd och luder på Stureplan.

Den kulturella makten är på väg hem till kapitalet igen. Jag misstänker att vi bevittnar 1800-talets återkomst.

Del 4: ”Du menar att det skulle finnas en plan?”