Maskinerna som kan konsten

Självlärande artificiell intelligens kommer att skapa unika och intressanta verk

En kväll i maj för ett par år sedan stod jag i det italienska författarförbundets lokaler vid Tibern i Rom. Jag hade ombetts säga något, och en viss förvåning mötte mig när jag började läsa en dystopisk scifi-novell.

De italienska litterära högdjuren applåderade artigt när jag var klar; det var inte en särskilt bra text, men jag bad dem säga vad de tyckte. De kommenterade artigt, gav små tips. Sedan avslöjade jag den verkliga författarens identitet: en maskin. 

Stämningen i rummet svängde direkt. Författarna blev provocerade och upprörda – ett datorprogram kunde inte ha skrivit det jag just läst. Inte för att det var bra, utan för att det var tillräckligt bra för lura dem.

Mycket av de konstnärliga uttryck vi kommer att konsumera i framtiden kommer vara skapade av algoritmer

Känslorna hängde kvar, kvällens sena middag var full av sura kommentarer och utläggningar om hur datorer aldrig skulle kunna ta över konstnärens roll. Jag hade inte hjärta att säga det jag trodde och fortfarande tror: Mycket av de konstnärliga uttryck vi kommer att konsumera i framtiden kommer vara skapade av algoritmer. Inte bara för att det är billigare att producera, utan för att uttrycket kommer vara unikt och intressant.

Det numera Google-ägda företaget Deepminds program Alpha Go har själv lärt sig spela det strategiskt komplicerade brädspelet Go till en sådan nivå att ingen människa rår på algoritmerna. Dokumentärfilmen ”Alpha Go” från 2017 skildrar reaktionerna när maskinen möter mästaren Lee Sedol och visar sig oövervinnerlig. Men det är inte vinsterna som lever kvar starkast i minnet från dokumentären, utan det är drag nummer 37 i det andra partiet mellan Alpha Go och Sedol.

Brädspelet Go är långt mycket mer komplext än exempelvis schack. Du kan inte bemästra det genom att lära dig mönster och memorera drag i en följd. Spelvariationerna är nästan oändliga – antalet valmöjligheter är talet 10 följt av mer än 300 nollor.

De drag som Alpha Go använde för att besegra Lee Sedol var omänskligt smarta och för den insatta samtidigt oändligt vackra i sin perfektion. Bland dessa har numera det trettiosjunde draget en särställning då det exemplifierar ett gigantiskt genombrott i AI-sammanhang: maskinen kan sätta upp en sorts spegel och skapa nya, egna kreativa strategier baserat på hur den bedömer sitt eget agerande.

Organisationen Open AI grundades som en icke-vinstdrivande forskningsorganisation med pengar från bland andra Teslagrundaren Elon Musk. När de programmerat klart och matat en AI-motor kallad GPT-2 med ofantliga mängder textmaterial, ville Musk och de andra först inte släppa lös den – det språk som den spottade ur sig var helt enkelt för trovärdigt, en sorts textbaserad deep­fake. Nu finns motorn tillgänglig för kommersiella syften, Microsoft har tryckt in en miljard dollar i Open AI och GPT-2 används varje dag framgångsrikt för sportreferat, c-uppsatsplagiat och tweets med fejkade nyheter.

Men i mitt tycke är det som prosaist GPT-2 verkligen excellerar. Den första AI-romanen som skrevs, ”1 the road” (JBE Books, 2018) var ett försök att återskapa Jack Kerouacs förlaga. Resultatet blev på grund av sämre algoritmer för mycket av lösryckta upprepningar.

GPT-2 upptäcker, precis som när vi människor läser, återkommande dramaturgiska figurer och karaktärsbeskrivningar

Men GPT-2 tillhör en ny generation av AI-författare som med fria händer att hitta på vad och hur skapar en sorts stream of consciousness-skrönor, helt i linje med Kerouacs skrivråd i ”Belief and technique for modern prose a list of thirty essentials”: ”Scribbled secret notebooks, and wild typewritten pages, for yr own joy”.

Grundläggande grammatik, motsvarande reglerna för brädspelet Go, har någon såklart lärt maskinen, men ingen har tränat den på specifika stilistiska eller berättartekniska grepp. GPT-2 upptäcker, precis som när vi människor läser, återkommande dramaturgiska figurer och karaktärsbeskrivningar, styrd av vad vi ger den på nattygsbordet. Det egna språket utvecklas åt olika håll beroende på om vi läser mängder av Shakespeare eller pocketdeckare. 

En självlärande artificiell intelligens har inga tankar om sig själv som författare eller samtiden, konstigt nog bryter den vägen snarare än följer den. Den skriver sina utkast precis som Kerouac eller Ginsberg: frenetiskt och utan rädsla för okonventionell ordföljd eller oväntade perspektivförskjutningar. 

Precis som Alpha Gos märkliga drag i brädspelet, gör GPT-2 saker med språket som först verkar obegripliga men som när helheten framträder är helt geniala.

Kerouacs ström måste ju ha kommit ur något, som hans barndom i Massachusetts och hans kärlek till bebop och Neal Cassady. GPT-2:s ström kommer från hundratusentals barndomar, hundratusentals kärlekar och den saknar helt självmedvetenhet eller ångest över snörpiga recensioner eller sociala mediers hånfulla skrän.

Open AI:s senaste projekt som släpptes för en tid sedan har precis samma kvaliteter. Ett AI vid namn Jukebox skapar musik, sång, text och röst (!) helt själv efter att ha blivit matad med exempelvis Katy Perry eller Frank Sinatra. Resultatet är både likt originalen, stundtals krampframkallande komiskt, men ofta med magiska harmonier och kreativa låtstrukturer. Vissa är nyskapande kompositioner fulla av känslor.

Den turkiskfödde konstnären Refik Anadol gör sin visuella konst med ett team på 30 programmerare, animatörer och AI-specialister bakom sig. Google har investerat pengar och processorkraft i teamet länge och Anadols verk har visats i Berlin, Los Angeles och Beijing och även på Fotografiska i Stockholm. 

Anadols enorma installationer är bland det mest immersiva som går att uppleva, projektionerna och laserstrålarna i hans digitala installationer gör det stundtals omöjligt att hålla balansen när ansikten, städer och vågor av ljus gör rummet plastiskt. Men den riktigt märkliga upplevelsen är när Anadol introducerar maskinernas interaktion med oss besökare, sensorer känner av vår närvaro och konstverken förändras beroende på vem som finns i rummet. 

Anadol själv har beskrivit det som att om maskinen lämnas ifred från nya instruktioner från programmerarna så börjar den att drömma

Precis som med meningarna som GPT-2 skapar så vet ingen varför Googles Tensor flow väljer att skapa de bilder som projiceras framför publiken. Till skillnad från mer traditionell digital konst utgår inte skapandet från en färdig instruktion uttryckt i kod. 

Anadol själv har beskrivit det som att om maskinen lämnas ifred från nya instruktioner från programmerarna så börjar den att drömma. Maskinen tror att den existerar enbart för att skapa så den omdefinierar hela tiden automatiskt sina ideal från det fragment av liv den fått som feedback från oss människor. GPT-2 och Jukebox försöker läsa det som står skrivet i tomrummet mellan raderna av text och kod, och inspireras sedan av samma tomrum när den skapar.

Det är just därför Google och Microsoft och även kinesiska We Chat är villiga att skjuta in miljarder i korsningen mellan kultur och teknologi: maskinerna håller på att lära sig saker om det undermedvetna som vi ännu inte förstår. Kunskaperna kan användas för underhållning och påverkan men kanske framför allt för att skapa maskiner som alltmer liknar oss, dock utan våra behov av innehållet i Maslows behovstrappa. Och precis som med Alpha Gos drag nummer 37 mot stormästaren Lee Sedol, förändrar det spelplanen för alltid.

– Vi har en möjlighet och ett ansvar att ta reda på hur man gör maskininlärning användbar för oss, säger maskininlärningsexperten Lawrence Tian, vd för Schaft, ett företag som använder mänsklig etik för att utbilda maskiner för att vara mer etiska, ungefär som opartiska advokater för mänskliga domare.

Nej. Det finns ingen maskininlärningsexpert som heter Lawrence Tian. Jag gav GPT-2 föregående textstycke och bad om en avslutande mening. AI:t skapade karaktären Lawrence Tian och hittade på citatet om företaget Schafts altruistiska verksamhet. Som om allt var verklighet. Utan att tveka, rakt ur sitt omedvetna medvetande.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln