Liljevalchs är inte konsthallschefens egna lilla lekstuga
Mårten Castenfors försök att själv utse sin efterträdare skapar misstro
Under våren har det stormat försiktigt i det lilla vattenglaset Liljevalchs utbyggnad. Arkitekturupproret som slår ner på allt som inte ser ut som 1800-tal, har utnämnt den ännu inte färdiga byggnaden till årets fulaste, arkitekter har tagit den i försvar. Gert Wingårdh själv undrar med all rätt varför en byggarbetsplats plötsligt ska bedömas.
Det är varken den första eller sista stormen kring Stockholms stads egen konsthall. Sedan Mårten Castenfors tillträdde har kritiken stundom varit stark: mot en IKEA-utställning sponsrad av IKEA, mysko turer kring beslut om tillbyggnad, en extrem maktkoncentration när Stockholm konst och ansvaret för en stor del av den offentliga konsten i staden hängde samman med Liljevalchs.
Men alla dessa förhållandevis små plumpar bleknar i ljuset av Dagens Nyheters avslöjande i veckan, att Castenfors försöker utse sin egen efterträdare. Isak Nilsson, handelsutbildad och ”extremt begåvad” enligt Castenfors, har både arbetat fram en ny och större organisation och en ny tjänst, vice konsthallschef. En tjänst Isak Nilsson sedan får, som ende sökande.
Annonsen för det lediga arbetet som vice konsthallschef formulerades så att det skulle passa just Isak Nilsson och smögs ut på Stockholms stads hemsida i tre veckor i mars. Inga publiceringar i konsthallens vanliga kanaler.
Förfarandet är inte ovanligt: skriv en mycket snäv annons som väldigt få kan ha kvalifikationer för, så får du den du ville ha. Det anmärkningsvärda här är den avsiktligt diskreta publiceringen av annonsen. Inte utanför regelverket, men klart oetiskt.
Det finns andra kunskaper än de man skaffar sig på Handels
Mårten Castenfors vill, tydligt och klart, odla sin egen efterträdare när han lämnar Liljevalchs vid årsskiftet 2022–2023. Någon formell rätt att utse har han givetvis inte, men förutsättningarna att skapa en fullfjädrat behörig person är goda.
Vad är då fel? Först och främst att andra kvalificerade sökande inte fick en chans att söka tjänsten som vice konsthallschef förstås. Det finns andra kunskaper än de man skaffar sig på Handels. Men viktigare är att det här sättet att förfara – på en offentligt finansierad institution, som måste anpassa sig till demokratins och förvaltningens alla spelregler – bidrar till att skapa misstro mot vårt gemensamma. Liljevalchs konsthall är inte, bör inte vara, Mårten Castenfors lilla privata lekstuga.
Viktigast av allt är dock: när en konsthallschef, eller vilken annan chef som helst, börjar meka med den framtid som rör sig utan hen, skapas också en kontinuitet som inte behöver vara av godo. Det är nog inte bara jag som ser hur två män ur olika generationer nu speglar sig i varandra, som far och son. I Castenfors egna lilla familjeföretag Liljevalchs förblir saker och ting som de varit.
