Köttberget duckar för frågorna jag ställer
Självreflektionen saknas i svaren från de tunga kritikerna och redaktörerna
Kan man tycka flera saker samtidigt, tillåta flera röster i huvudet?
Jag tänker på det i den spretiga debatt som uppstått sedan jag för ett par veckor sedan skrev om de i mitt tycke överdrivna hyllningarna av Elin Cullheds prisbelönta roman Eufori.
Jag menade att hajpen runt boken kan ses som ett uttryck för en maktstruktur i kulturvärlden. En där en viss typ av berättelser av medelklasskvinnor för medelklasskvinnor bedöms mer positivt och ges orimligt stort utrymme. Min fråga riktades mot litteraturkritiker, redaktörer och Augustprisjuryn. Mot kulturetablissemanget om man så vill. Eller kulturens köttberg, som jag kallade det.
Jag ville reflektera över var makten finns, även i vår egen bransch. Jag anser att detta är en del av vårt uppdrag.
Det mötte mothugg. Maria G Francke i Sydsvenskan tyckte att jag inte borde racka ner på medelklasskvinnor. Hon noterade att det publiceras många böcker med andra perspektiv, och att det är ett bevis för att jag hade fel.
Åsa Beckman, biträdande kulturchef på DN, lät som en riktig maktgubbe i sitt svar. Den som inte har varit kulturjournalist i decennier göre sig icke besvär. För 40 år sedan, på 80-talet, var det minsann ännu värre.
Beckman låtsades som om min krönika handlade om att kvinnor över huvud taget skriver om personliga upplevelser och parodiskt nog glömde hon i stort sett bort det lilla ordet ”klass” i min kritik. Även hon ville få det till att jag var nedlåtande mot publiken, mot kvinnorna som läser. Ett liknande felslut gjorde Annina Rabe i Expressen.
Genomgående i svaren från dessa tunga kritiker och redaktörer saknades självreflektion. Kan det tänkas finnas strukturer som du är en del av? Håller kritiken måttet? Vilket ansvar innebär den egna rollen?
Jag är, vilket några av svaren lyfter fram, ganska ny i kulturjournalistiken (om än inte i medieetablissemanget) och har garanterat stora kunskapsluckor om 80- och 90-talens kulturdebatter. Men jag är ännu inte helt hemmablind och om möjligt vill jag försöka använda mig av det.
Jag uppfattar att min text möter ett etablissemang som både vill säga att de ser problem, och samtidigt att allt är i sin ordning.
Reaktionerna intresserar mig och förvånar mig, för jag vet inte någon annan bransch som skulle kunna komma undan en diskussion om klass, makt och privilegier med att säga att det var ännu sämre förr eller helt enkelt ducka frågan som ställdes. Jag uppfattar att min text möter ett etablissemang som både vill säga att de ser problem, och samtidigt att allt är i sin ordning. Det är avslöjande.
Många som svarat lyfter fram att det även har publicerats många andra böcker, och jo, jag har noterat det och läst det mesta. Men frågan denna gång var ju inte vem som får bokkontrakt, utan vad som får uppmärksamhet, vad som prisas och belönas. Eufori och Samlade verk är inte vilka böcker som helst. De har hyllats av i stort sett samstämmiga kritikerkårer. De har tilldelats Litteratursveriges finaste pris som garanterar stora försäljningsframgångar. Jag noterar i svarsfloden att ingen bemöter min värdering – om böckerna verkligen är rimligt och rättvist bedömda. Varför inte?
Min text möttes också av en annan sorts kritik. Sanna Samuelsson i GP citerar författaren Balsam Karam, som uttrycker trötthet och vrede över ännu en vit medelklasskvinna som gnäller över sina privilegier, som ägnar spaltmeter åt att förstärka just det hon kritiserar. Varför inte i stället ägna tid och utrymme åt att lyfta fram det som saknas?
Nioosha Shams menade på dessa sidor att min position och identitet påverkar vilka verk jag ser som centrala och perifera. Valerie Kyeyune Backström höll i Expressen med om att maktstrukturerna i branschen är viktiga att diskutera, men att jag i egenskap av makthavare borde agera i stället för att snacka om det.
Visst finns det poänger här. Jag menar ändå – inte minst mot bakgrund av de defensiva reaktionerna – att det är relevant att uppmärksamma strukturer, diskutera dem.
Vem som får skriva, vem som orkar ta sig rätten att skriva, vem som blir läst och vem som hålls tillbaka är frågor som inte går att teoretisera bort.
I GP skrev kritikern Mikaela Blomqvist att själva kategorin medelklass är – eller snarare bör – vara ointressant för både författare och kritiker. Idealet är en litteratur som är i alla delar fri, där erfarenheter inte spelar roll. Blomqvist har rätt i att det finns kvaliteter hos bra litteratur som går bortom både kategorier och den personliga erfarenheten. Blomqvist kallar det tänkande, medan jag tror att det är kopplat också till andra egenskaper: öppenhet, intuition, sensibilitet.
En författare ska skriva vad hon vill. Hon arbetar med det material som finns tillgängligt. En kvinnlig erfarenhet av förlossning, en berättelse om flykt eller ett medelklassliv. Eller varför inte föreställningen, fantasin om detsamma. Hon öser ur sig själv och sin mottaglighet inför de motstridiga rösterna inom sig, det outgrundliga i att vara människa.
Samtidigt är Blomqvists hållning så hypotetisk. Hjärnan är en del av kroppen, människan åtminstone delvis formad av historien och Toni Morrison och Dag Solstad hade inte kunnat skriva samma böcker även om båda har förmågan att skriva bortom de enkla kategorierna. Vem som får skriva, vem som orkar ta sig rätten att skriva, vem som blir läst och vem som hålls tillbaka är frågor som inte går att teoretisera bort.
Det är sant att litteraturen inte bör reduceras till kategorier eller positioner. Inte heller går det att förneka att vi lever i en värld där makt och privilegier är reella och ofta bindande. I det obekväma läget mellan dessa oförenliga sanningar står vi.
