Kommer kaffe åter att bli en överklassvara?

I andra delen av Aftonbladet Kulturs serie om inflation skriver Elina Pahnke om hur kaffepriserna formar våra samtal

När jag jobbade som barista kunde man avgöra kundernas klasstillhörighet genom hur mycket de krånglade med beställningen. Det var tidigt 10-tal, innan Oatly slog igenom, först som goda veganvänner, senare som riskkapitalister, och när de snobbiga kunderna kom in ville de ha latte eller flat white med fettsnål mjölk. Ofta skulle den också vara koffeinfri.

Många var mammor. Till sina ungar beställde de en babyccino, skummad mjölk i en pytteliten kopp med kakao på toppen.


Då, för drygt tio år sedan, rusade kaffepriset. Kaffeförsäljningen gick ner med fem procent i matbutikerna mellan 2010 och 2011. Ett decennium senare har Sverige den högsta inflationen på trettio år. I juni låg den på 8,5 procent och kaffe ligger i topp som en av de varor som ökat mest i pris – bara det senaste året har priset höjts med 50 procent.

”Det är roligt att när du inte har råd med något är det väldigt dyrt, och sen när du har råd med det... är det gratis!”, som Cate Blanchett säger i Jim Jarmuschs film Coffee and cigarettes. I de svartvita små novellfilmerna möts en rad människor på caféer. Här är kaffet samtalets förutsättning. De dricker filterkaffe på kanna, påtår efter påtår, och drycken bara finns där, tillsammans med cigaretterna, som någonting självklart och tryggt som alltid kommer att finnas kvar. ”Cigarettes and coffee, man. That’s a combination!” som Iggy Pop utropar till Tom Waits i en oslagbar caféscen.

Nu är det förbjudet att röka både inomhus och på uteserveringar.

Men kaffe dricker folk än.


På Kaffebaren i Malmö är det ungefär som vanligt. Caféets prislista har gått upp med en krona eller två under det senaste året, men man ser inte samma svindlande prisökning som i butikerna. Där kan ett paket Skånerost kosta över sjuttio kronor (i mitt huvud kostar det fortfarande max fyrtio).

Till Kaffebaren kommer stammisar och gamlisar och hipsters och turister. Själv brukar jag sitta i fönstret och känna hur Malmö för ett ögonblick förvandlas till en storstad.

Alma Nilsson Schonfeld och Javi Navarro Buig på Kaffebaren i Malmö

Här jobbar Alma Nilsson Schonfeld.

– Jag märker att jag sparar mycket pengar på att dricka kaffe på jobbet.

Här jobbar också Javi Navarro Buig, som har bott i Europa i sju år, varav fyra i Malmö. Det här är första gången han märker av inflationen på riktigt i Sverige.

– Jag märker att jag får mycket mindre för samma summa pengar.

Han kommer från Argentina, och vet allt om skenande priser och pengar som plötsligt inte är värda någonting. Enligt vissa prognoser kommer Argentina att nå 90 procents inflation i slutet av det här året.

I Sverige är vi inte där än, men de flesta märker av inflationen ändå. Som en dyrare elräkning, en bilresa där man plötsligt måste punga ut det dubbla eller en kostsam kaffekopp som lämnar en bitter eftersmak. När priserna ökar, utan att lönerna följer efter, återspeglas det naturligtvis också i livet självt.

”Det är som en familj” säger Javi Navarro Buig om människorna som kommer in på Kaffebaren i Malmö.

– Hur ska jag förklara det? När inflationen stiger kan man inte planera. Under så lång tid av mitt liv i Argentina har jag inte kunnat göra det. För det finns ingen grund, ingen bas. Man kan inte tänka framåt, man kan inte spara pengar, för de kanske inte kommer att vara värda något. Man lever dag för dag, säger Javi.

En man kommer in genom dörren och håller upp två fingrar. Javi börjar med kaffet direkt utan att fråga.

– Man blir bitter. Nästan allt blir ett problem. Och när livet slutar att fungera, tappar man till slut tilliten till regeringen.

Vid fem tillfällen, under 1700- och 1800-talet, var kaffe förbjudet. Det ansågs förslappa folk.

Sverige dricker näst mest kaffe per person i hela världen. På första plats kommer Finland. Kaffets historia går i cirklar. I väst kom kaffet till oss genom Europas plundring: Nederländerna koloniserade ön Java på 1700-talet. Fransmännen koloniserade Haiti och tvingade folk att arbeta på kaffeplantager under så hemska arbetsvillkor att arbetarna sällan överlevde där i mer än sju år.

Än i dag är det fattiga länder som producerar kaffe, medan de rikare länderna står för konsumtionen.

På Kulturen i Lund visas just nu utställningen Kaffe - en het historia. Vi får följa med tillbaka till en tid då drycken bara återfanns i borgerlighetens salonger. När kaffet först kom till Sverige dracks det av överklassen.

Senare öppnade kaffehusen, de första caféerna, och här kunde folk mötas och diskutera teologi eller planera revolutioner. Kaffehusen möjliggjorde ett nytt socialt utbyte, blev en förutsättning för diskussioner, och kaffet förvandlades från elitdryck till rekvisita för den radikala klassen. Vid fem tillfällen under 1700- och 1800-talet var kaffe förbjudet. Det ansågs förslappa folk.

Men folk drack ändå, även när det var olagligt. Den som väl börjat dricka kaffe kan snart inte vara utan.

Tavlan ”Kaffebeslaget” på papper av Martin Rudolf Heland (1765-1814) efter Pehr Nordquists målning från 1799 visar kortspelande och kaffedrickande damer som blir tagna på bar gärning under tiden då kaffe var förbjudet. De försöker gömma undan kaffekannan och dricka upp de sista dropparna.

Även i dag, när en kopp java kostar skjortan, fortsätter kafferosterierna sin produktion som vanligt.

– Man kommer dit på morgonen, tar sin tillverkningsorder där man ser vad man ska köra. Antingen är den klar för att trycka på start, eller så får man lägga om, byta etiketter eller folie. Man kör hela bönor, eller malet, berättar Angelica Magnusson Andersson som jobbar som maskinoperatör på Bergstrands kafferosteri i Göteborg.

Hennes kolleger brukar skoja om hennes värmländska dialekt.

– Det heter dörren, säger de, inte dörra. Och så säger jag föggel, istället för fågel.

Men de pratar om annat också. Priserna som har höjts. Produktionen kostar mer nu när gaspriset är högre, och elen, och kaffetransporten, och allt annat som behövs.

Det händer att Angelica Magnusson Andersson oroar sig över hur dyrt det blivit att leva.

– Jag har inte slutat med allt, men försöker hålla det nere. Man lever bara en gång så man ska njuta också.

Kaffet behöver hon inte lägga av med. Trots att hon är omgiven av kaffebönor hela dagen dricker hon själv aldrig kaffe. Det är för beskt.

– Det enda jag får i mig är vaniljlatte.

Angelica Magnusson Andersson jobbar på Bergstands kafferosteri som maskinoperatör.

I början av 1900-talet exploderade kaffeförsäljningen. Nu kunde till och med arbetarklassen få sig en kopp. Den som hade för lite pengar för mat kunde iallafall ge sina barn en kopp kaffe till frukost, tillräckligt för att vara pigg på arbetet.

Men med kriget kom ransoneringen och avsaknaden av kaffe. Det späddes ut med surrogat, potatis eller betor. Ibland till och med sågspån.

Om vi ska förstå kaffet som samtalets förutsättning så pratar vi mindre med varandra.

Kommer kaffet åter igen att bli en överklassvara? Sedan jag själv började dricka kaffe har kopparna blivit mindre.

Under det sena 00-talets fikakultur kostade det en tjuga. Man drack kopp på kopp och snackade skit. Nu får man en liten jävel för fyrtio spänn. Vissa caféer tar betalt för påtåren. De har regler för hur länge man får sitta där. Om vi ska förstå kaffet som samtalets förutsättning så pratar vi mindre med varandra. Men på Kaffebaren sitter folk i timmar, och en extra kopp kostar ingenting.

Kanske kommer folk att sitta här framöver och prata om inflationen, och orättvisan i att vi betalar mer för samma sak. Att pengarna på kontot sinar och att löneutvecklingen inte hänger med.

Ja, om de har råd med kaffet förstås.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.