Tyler Durden försvinner aldrig
Fight Club i serieformat springer bara ärevarv
”Min fru lustar efter mig och min son älskar mig men bara när jag inte är mig själv”. Den kastrerade kontorsslaven, som nu fått namnet ”Sebastian”, trodde att han lyckats medicinera bort Tyler Durden. Tyler var hans andra jag som förkastade samhället, startade underjordiska boxningsklubbar och senare terrorcellen ”Project mayhem”. En effekt av ett knäckt psyke när alla drömmar spunna av reklam visat sig vara falska.
Serieromanen (!) Fight Club 2 lär oss att Tyler Durden aldrig försvunnit, utan blivit ledare för ett kapitalstarkt terrornätverk och skött sina ärenden, när Sebastian blivit hypnotiserad av sin psykolog.
Chuck Palahniuks första roman och filmen som följde 1999 blev direkta klassiker i en tid när konsumtionskritik fortfarande var coolt. Fight Club 2 är en virrig kidnappningsthriller i en era av konspirationsteorier och informationsöverflöd. Tyvärr springer boken mest sent ärevarv med gamla idéer och citatvänliga repliker (”moderna krig är bara mediecontent”).
Det gör sig bra i serieformat men förlorar all förankring när Palahniuk går fullt ut meta med sig själv som karaktär.
Den svarta humorn är i alla fall intakt.
Bäst är när Sebastians fru Marla Singer, som återgått till att ”turista” i stödgrupper, ventilerar sitt dysfunktionella sexliv för en grupp barn med åldras-i-förtid-sjukdomen Progeria.
”Jag kommer bli nio år i april, om jag lever så länge”, säger ett av barnen. ”Mitt äktenskap kommer inte överleva till april” klagar Marla, bittrare än någonsin.
